castoropollux

Not just another WordPress site

Mord, Självmord, Vandringssägner.

leave a comment »

Det är med sorg i hjärtat som en ännu ett våldsdåd drabbar först och främst offret och dess anhöriga, vi som ser våldet på nära eller på långt håll eskalera undrar givetvis var metoder och instrument som förhindrar dessa våldsdåd tagit vägen. Kanske bör man också studera grunden och motiven för deras uppkomst.

Det som i vår vardag har varit just berättelser eller sägner vi skakar av oss med en rysning kliver nu allt oftare rakt in i vår verklighet. Verklighetens mentalpatienter dyker upp på gator och torg därför att vården numera stängt dörrarna. Att den sällan eller aldrig sett, förstått eller rått på någon nämnvärd grupp av patienter, annat än de som knappt behövde hjälp, borde vara ett varningstecken. Ett kanske upplysande första exempel på bristande förståelse för en särskild patientgrupp är följande.

När man la ner de slutna institutionerna och flyttade ut de sjukaste individerna i vanligt boende resulterade det faktiskt i att större delen av dem tog livet av sig. Syftet påstods vara gott men de hamnade samtidigt i resursbrist, om de redan led av att ingen hade tid med dem så förvärrades deras situation radikalt. De sattes i en ny miljö som definitivt märkte ut dem som udda med ännu större isolering som följd.

De fyllde å andra sidan ett stort tomrum i form av outhyrda kommunala lägenheter, så något gott förde detta grepp med sig men definitivt inte för patienterna. Om en vårdinstitution kan göra så här med de svårast fallen och lidandena utan att varken förstå eller förutspå konsekvenserna så står det kanske klart att bristen på metoder och förklaringsmodeller och fingertoppskänsla för inte bara sjukliga utan även olika riskbeteenden är mycket större än vad de vill erkänna.

De förfärligt aggressiva vi helst inte vill möta på gatan idag är inte bara en följd av ett havererat förstånd, i total brist på medkänsla, med en desperation och en stressnivå motsvarande en individ mitt i ett brinnande krig, med inga andra lösningar på sitt problem än andras onda bråda död. De är också en produkt av eget missbruk.

Anhöriga som i de flesta fall ser detta eskalera och förgäves försökt bromsa skeendet och få vården till hjälp har förklarat hur lönlöst de förgäves sökt slå larm i tid.  Vården i de fall den tagit sig an lyckas ändå i brist på intresse = brist på resurser och ett förvånansvärt oansvarigt hopkok och blandade av mediciner kan tydligen inte stoppa vansinnigheterna. Det som i vår tid kanske kan beskrivas som den sista anhalten, den sista möjligheten till hjälp har inte längre en öppen utan en stängd dörr.

Jag vill ge ett personligt exempel, i och för sig med risk att också här att bli misstolkad för den som vill läsa in något annat än det menade i det jag skriver. Det är dock för den lyhörde en beskrivning på att det kanske inte alltid bara är den enskilda människan som ska lastas för sina gärningar.

Jag är över 50 och drabbades själv i unga år av depression, den utvecklades med tiden till panikångest i allt svårare tillstånd. Förmodligen först en följd av växa upp med en ganska PAS-anstruken förälder/mamma. De kan ju inte ta hand om sig själva på ett vuxet sätt och blandar snart in sina barn i sin konflikter, besvikelser och brustna illusioner såväl som den bristande förmågan att ta itu med sina problem.

I fullständig avsaknad av fungerande och trovärdiga föräldraideal och rollmodeller kraschade jag sent och hårt in i en verklighet jag visste och kunde väldigt lite om och. Jag har aldrig varit föremål för polisingripande eller tvångsvård så vi kanske ska se bort ifrån den biten att jag skulle hyst tankar åt det hållet ens att försöka lösa konflikter med våld. Det lilla som förekom hemma blev mer än nog.. Jag sökte själv hjälp, inga släktingar eller andra anhöriga hjälpte mig dit heller, de var säkert för upptagna med sitt eget för att i egentlig mening vilja ta någon större notis om mig eller mina behov. Redan före utbrottet eller ska vi säga innan korthuset började falla samman var det ingen som tog någon notis heller trots att snart sagt ingenting fungerade.

Jag hade aldrig i mitt liv före medicineringen med antidepressiv medicin ägnat en tanke åt att vilja ta livet av mig. Tvärtom utgjorde döden i sig ett element tillräckligt hotande för att avskräcka en från till och med en naturlig. Ställd inför denna inre omvälvande metamorfos under influensen av dessa preparat blir sjukdomsbördan/krisen för ett redan utsatt jag, givetvis ännu svårare att bära. Hade valet blivit att ta mitt liv under påverkan av kroppsfrämmande preparat som en lösning på mina problem så hade vården, precis som den ofta gör idag, hävdat att det helt och hållet varit mitt beslut. Så lättvindigt avhänder sig vårdapparaten det ansvaret än i denna dag. Att preparatet i sig framkallade känslor mot min egen person, känslor jag för mitt liv inte kände igen, kan kanske stå som en förklaring till varför människor i mycket värre situationer än min gör ännu mer oförnuftiga val när de också ger sig på sig själva eller ännu värre väljer att skada andra. I perspektiv av att sgs alla skolskjutningar och andra liknande händelser de facto skedde under inflytande av nyare SSRI preparat så kan vi vara säkra på att något går fel väldigt fort och individen själv kan knappast få tvingas bära hela ansvaret under en sådan situation. Särskilt inte om ”vård och behandling” är alldeles för lättvindig och nonchalant. Jag menar ju inte att det är en ursäkt, men när ”anfallet” så sakteliga byggs upp och kommer inifrån och den människan ger upp sin självkontroll är ju konsekvensen ett faktum för dem och eventuellt andra. Det kan ju drabba dem med all tragik och sorg det medför.

Det kan ju inte annat än ställas i förundran hur en medicin ska hjälpa deprimerade medan effekten faktiskt är den motsatta? Ättestupan anser vi skamlig men om den drabbade med hjälp av ett preparat begår våld mot sitt liv kallar vården det ett eget beslut!? Alla förnuftiga individer kan ju se att det är fullständigt sjukt att se på desillusionerade människor på det viset. Så var kommer en medicin ifrån som ”fungerar” på det viset? CIA’s otäcka labb? En forskare av normalbegåvning skulle ju knappast komma på tanken att förvärra ett tillstånd för en patient som redan tappat greppet och fått slut på alternativ? Så vad förstå vi av en vårdapparat som mer maler ner mänskligheten, gör stora vinster och redovisar hiskeliga resultat på det mänskliga planet!

Vård kostar pengar, jo visst med tanke att löner, stafettlöner och att ökade medicinkostnader med mer än 1000%, idag är den största avgiftsposten, är det att förvåna att så lite intresse räknas åt resultatet. Resultat är å andra sidan idag endast kronor och ören, det har tyvärr inget med medmänsklighet att göra. Med, en revisor, ett bokslut och några underskrifter så är allt klart, man har ägnat ännu ett år åt något som kallas verksamhet och ingen har klagat? En organisation som så totalt verkar sakna självkritik har inga problem och de sjuka kan de alltid skylla på, de och deras anhöriga är röster de resolut tystar.

Den riktigt illasinnade kritikern kan ju undra varför Det Stora Kontrollorganet Socialstyrelsen måste anmoda en så välutbildad kår att förskriva mer samtal/terapi och mindre mediciner?

Läkemedelshandboken FASS utkommer ganska ofta i ny upplaga. Den presenterar bla preparat för psykiskt sjuka. Kanske infinner sig en viss tillvänjning eller placeboeffekt hos kåren eftersom den, trots att den är full av lödiga beskrivningar av förfärliga biverkningar, ändå inte hindrar lättvindiga recept på preparat vars stora nyttoeffekt i alla fall kan skönjas i försäljningsresultaten. Larmrapporterna om antidepressiv medicin som skrivs ut till alldeles för unga och på alldeles för få, små eller enbart lätta indikationer kan tolkas som en överdriven lust att tillfredställa vems behov?

Läkemedelsbolagen kanske är den gökunge vården egentligen borde kasta ut ur sitt bo, den slukar tydligen allt den kan komma över och var någonstans gör girighet inte det.

. . .

Inlåsning är väl i förstone av nödvändighet för den som hotar att skada andra men någon behandling  kan det knappast kallas. I och för sig är det inte svårt att ana att just inlåsning av patienter, kriminella kommer att vara det enda alternativet om dessa instutioner i framtiden privatiseras. Då täcker man ju inte de vårdbehövandes behov utan profitörernas, visserligen hävdar de att vi behöver skyddas från våldsmän och det är väl ett ganska orubbligt argument.

Tyvärr äger det bara sin giltighet i deras försvar av inlåsningen, varför samhället generar så många eller allt fler av dessa våldsamma har de överhuvudtaget inga bekymmer med annat än takten på eventuella utbyggnadplaner.

Inte krävs det mycket ljus över det faktum att fängelserna i USA fylldes mycket snabbare med en lag som vid ett tredje brott automatiskt ledde till inlåsning på lång tid även för ganska små brott. Fängelser som drevs av privata intressen och enbart i vinstsyfte. Reportagen därifrån om vanvård och övergrepp i tex 60-minutes är som en inblick i ett skräckkabinett. Reportagen från fullständigt slutna fängelser med inget annat än kameraövervakning och inga andra rättigheter än djungelns lag, för ju mer tanken till treblinka, auswitch och arbetslägren, som byggdes helt och hållet utifrån skaparnas intressen och behov.

Ska vård och andra institutioner vara till för individen eller tvärtom? Ska vi bara ta itu med symptomen eller ska vi bota orsaken till sjukdomen? Vaccin i alla ära, men ska vi inte ta itu med de verkliga sjukdomarma och ”vaccinera” oss mot allt allvarligare misstag mot medmänskligheten?

Annonser

Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: