castoropollux

Not just another WordPress site

Posttraumatisk Stress

with 21 comments

.

Bearbetandet är en hjälp för minnet, men en smärtsam process. Skriva om svåra upplevelser kan låta nytt ljus falla in i rum sedan länge mörka. Nog radas de upp efter varandra, sorgerna, bedrövelserna och inget hinner bli färdigarbetat. Dörrar måste slutas innan något av rummet är färdigt eftersom ett nytt i medvetandets strålkastarljus pockar på mest uppmärksamhet. Sinnet som redan är upptaget av alla de andra kan inte längre göra motstånd eller skydda sig.. Vilka val finnes då?

Utsätts en människa för något som överhuvudtaget inte går att stoppa leder det till chock på chock, isolering och avstängning. Håller det på länge med nya sorger så växer problemet på hög, eftersom tiden för bearbetning avbryts för nya tragedier/chocker. Drabbas en person av sorg och framförallt övergrepp gång på gång så läggs obönhörligen sten på börda. Det finns ingen medicin mot nya bördor? Tortyr fungerar ju på det sättet.. Den som försatts i oro och sorg får ju snart ingen sömn och vila varvid krisen snart är ett förgörande faktum om inget stoppar nya händelser att översvämma känslolivet.

Kränger sig ur barndomens trånga och hämmande kläder lyfter för första gången blicken mot drömmar och mål men spänns istället fast av häxjaktens blinda tjänare som vet hur en skyldig ser ut.

Så föds posttraumatisk stress.

Vara mer eller mindre ett lovligt villebråd och jagas för saker som aldrig hänt är en utdragen tortyr. Att vara någons passande soptunna för alla möjliga känslouttryck mest baserade på projektion gör livet till en fruktansvärd plåga.

Det tar onekligen på krafterna att leva i chock i många år.

Ingen människa väljer att vara bitter, det har jag svårt att tro, fråntas människan sitt val så är hennes valmöjligheter slut, den chanslösa människan binds.

För den delen lider inte jag av bitterhet, men glädjeämnena blev avsevärt färre.

Den drabbade erbjuds idag i de flesta fall enbart medicin. Då konserveras problemen och i bakgrunden sitter ett kroniskt besvär. Hämmande medvetandet eftersom så mycket energi går att för att chockens kramp låser känslolivet och gör mycket av reparationen mycket svårare.

Av svaren nedan påstår många att det finns val. Min och andras erfarenhet är att visst gör det i många fall men inte i så många. Alla som drabbats av flera på varandra följande förluster och tunga sorger anar vart jag vill måla denna beskrivning.vad består valet i för den som drabbas av flera sorger, förluster och eller olyckor under ett år? All som varit där vet precis vad som menas.

Vad är valet när ingen dessutom lyssnar eller tar problemen på allvar? När hån, förakt, nonchalans och misstänksamhet avlöser varandra och panikångest och depression redan vänt upp och ner på tillvaron, många inte kan föreställa sig..

[2015]

Alla som sett hur socialtjänsten kan krossa föräldrar/barn/anhöriga på så lösa grunder att det är svårt att tro sina ögon och öron har ändå genom media flera gånger beskrivits och fått ohyggliga bekräftelser. Sandvikenfallet är ju ett tydligt där de ändå hade närståendes varma stöd och support. Dessutom var detta lyckliga och trygga människor som fick sin verklighet krossad. Inte bara av Socialen utan kriminalvården som också gjorde sitt bästa för att bevisa skuld fastän ingen fanns. Tortyr förnedring som instrument att tvinga fram en förväntad sanning, som bevis på skuld avslöjar ju mer om våra häktes principer och polisens unkna stenålderssätt sätt att arbeta..

Stabilare människor än författaren av denna text har fullständigt malts ner av något socialen kallar barnets bästa. Smärtan strålar ut till tittarna från två hyggliga, lyckliga personer med glada hjärtliga döttrar, personer som fick sin tillvaro skändad av pansartrupper från socialtjänsten ute på uppdrag, barnets bästa..

Vartill det märkliga faktum inträder med dessa ansvariga att de är de enda som är nöjda och mår bra. Alla andra inklusive de stackars barnen far illa av socialtjänsten som bara är intresserade av att rädda sitt eget skinn. Dessutom hyr de in konsulter som kommer fram till samma sak. Att de inga fel gjort… Att få ett stigma under dessa betingelser blir de drabbade aldrig av med. Socialen har ju sin prestige att tänka på så de erkänner ju inga allvarliga fel och det ger ju en garanti att vansinnigt dåligt underbyggda beslut kommer upprepas år efter år..

Det här är instansen som om de hittar ett stigma inte tvekar att bruka ”våld” med att bryta mot lagar för att förverkliga sina intentioner, är en riskabel inrättning.. Det här var förfärliga människor och riktigt otäcka attityder inom yrkesutövandet.. De bröt mot lagar, förordningar och regler för att finna de enda svar de var intresserade av. En sanning som inte ens fanns och där metoderna för det, en kedjad pappa släpad till domstol får en att undra hur vi kan smälta en sådan kränkande uppvisning och metod.

(2016)

Det kan ju skrivas hur många gånger som helst. Den som drabbats av flera förluster, personliga sorger på kort tid. Vet att sorgearbetet efter första händelsen inte ens är färdig innan nästa tar vid. Och innan det sorgearbetet heller hunnit färdigt kommer en tredje och kanske en fjärde katastrof.. För vad det än är så känns den tredje eller fjärde sorgen som en katastrof även om den till formatet inte är det. Applicera det på en person som nyss börjat känna i terapi och bara börjat.. Att börja känna, förstå komma till insikt och se en ny värld av intryck, möjligheter, hopp och betydligt vidare och djupare perspektiv och plötsligt vänds allt det gamla som hörde till det förgångna, ett dött ickeliv plötsligt emot en av betraktarna som inte vill eller kan se ett förr eller ett nu.

Dessutom finns ju sorgerna från förr väntande på sin uppmärksamhet och värkarbete. Saknaden som aldrig fick sitt svar, smärtan som aldrig fann ett rum, öron eller kropp. De som till syvende och sist skapade de existentiella förödande valen och besluten om att inte höra till, vara utanför, otrygg och rädd. Det som varade en hel uppväxt och bröts i sin förtrollning långt senare..

Att plötsligt inse och förstå kraften i resurserna att nu kunna bryta ett mönster att inte upprepa sina föräldrars misstag, sin brist på entusiasm, trygghet, stimulans och respons på ett gryende livs spirande intresse och få bli åsyna vittne till detta raserande framför sina ögon av inga andra orsaker än falska anklagelser, groteskt dåligt omdöme av socialen blev ganska snart rena tortyren.. Att de hade så rätt att de kunde tillåta sig håna den person som nyss funnit ett helt nytt och förändrat liv, känt språket växa, insikterna djupna och breddas blir verkligheten lyftets motsats och snart en mardröm.

En hjälp på vägen till en bättre förståelse för hur galet en socialtjänst kan handla är

Livet Efter Detta

Läs gärna om PAS, hur man av egoistiska skäl förstör sina barns uppväxt, trygghet och

får dem att upprepa sin egna dåliga beslut och förödande mönster.

 .

Advertisements

Written by CastoroPollux

12 januari, 2010 den 23:47

21 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Man har alltid ett val hur litet det än må vara.Varför låter du någon frånta dig något överhuvudtaget?Då är det ju det val du gör……

    Törnråza

    12 januari, 2010 at 23:58

    • Kan bara rekommendera omläsning av mitt inlägg om det leder till slutsatsen att någon alltid skulle ha ett val?Blir vi påkörda har vi inget val! Den mobbade känner alldeles för sällan att han eller hon har ett val, i dem bor den stora otryggheten, att alltid kunna råka illa ut! Ungefär som den av sin partner hotade, misshandlade. Jag kan göra listan hur lång som helst…..

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 00:25

  2. Jag tror att vi har val vi tar olika val under under vår livstid, men när man tillåter andra människor att välja åt en, då kommer bitterheten som ett brev på posten. Det är som du säger att det finns ingen medicin mot nya bördor, men man måste göra sej av med dom gammla, för att det inte ryggsäcken ska rinna över .

    Anna Sofia Lovisa

    13 januari, 2010 at 00:10

    • Dito. :)Tackar för ovanstående inlägg och för ditt.

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 00:27

    • ”Drabbas en person av sorg och framförallt övergrepp gång på gång så läggs obönhörligen sten på börda.”Citerar mig själv(!?) Det finns INGEN tid till bearbetning om sorgerna kommer för tätt.Likaväl hävdar jag också detta är grunden till att mina försök att behålla valmöjligheten försvann ur mina händer. Kan bar överlåta åt läsaren att med empati försöka inse vad det kan handla om.De bästa spelarna har alltid suttit på läktaren…

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 09:39

  3. Peace of cake… hahha. Nä, det är lite tufft. Det är som en svår förkylning som går över med tiden. Men bara om man själv vill det.Och då menar jag att du måste VILJA det.Annars är det lite kört.

    kettu

    13 januari, 2010 at 09:53

    • Din ständiga anonymitet tyder på inget annat än osäkerhet. Mot den räcker med en dajm. 🙂 Ångrar att det blev en sådan här kommentar. Har tyvärr glömt bort detta och hittar det idag. Beklagar djupt Kerttu. Var du än är. Svåra händelser hade verkligen vänt uppochner på din tillvaro…

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 11:01

  4. Jag hoppas verkligen att du kan få hjälp ,på någott sätt, din värd verkar inte vara nå vidare bra i nuläget. Jo jag undrar om du har hjälp när du bearbetar dina upplevelser. Det måste få ta tid när man helar sejAnne-Louise

    Anna

    13 januari, 2010 at 16:03

    • Tack för ditt inlägg. Du ser iaf vad det handlar om. En del av bearbetandet kommer av att skriva och av det kan en del minnen begravna i glömska komma tillbaka. De som mer eller mindre bedrev ”häxjakten” har orsakat skada, svår skada. De krossade inte bara ett barns framtid utan också en faders. Vad som är viktigt är att ogrundade beskyllningar aldrig får vara rättesnöre för ren personförföljelse, stigmatisering. Den drabbade skulle gråta floder om de erkände sina grava misstag. Det kan de å andra sidan inte för de får inte arbeta på så lösa boliner. Det finns hur mycket som helst att skriva om detta. Posttraumatisk stress är jobbigt med ljudkänslighet och spänningar, dålig sömn ibland, flashbacks osv.De som vill, kan fördjupa sitt kunnande genom att studera PAS (Parental Alienation Syndrome) och dess mekanismer. Det handlar om att en förälder i olika grad försöker fjärma det gemensamma barnet från den andra föräldern. I den allvarligaste formen skyr den ene inga medel för att tvinga barnet att i avstånd ta avstånd från den andre. Deta drivs i värsta fall till en art där barnen enbart upprepar vad det blivit lärt. Varken soc, bup eller eller andra institutioner vill erkänna problematiken, men den finns och många barn tar skada. Vad institutionerna inte förstår är att dessa processer drivs av föräldrar iklädda en offerroll utpekande sina ex. för alla möjliga beskyllningar eller också är det bara barnet de manipulerar.

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 16:29

  5. Visst har man ett val. Men det kan vara mellan pest o kolera. Att sen säga att personen får skylla sig själv för han har själv valt är både okunnigt och elakt. Det där med att vi har ett val används alldeles fel, som om vi kunde välja mellan lycka o olycka… Att vi har ett val är relevant att tala om när vi gör moraliska överväganden… inte när vi drabbas av sjukdom.PTSD vet jag tyvärr själv vad det gör med en…

    kyrksyster

    13 januari, 2010 at 17:41

    • Tack för ditt klargörande kyrksyster. Det värmer att möta någon som ser lite djupare än bara på ytan. Självläkning infinner sig nog bara pusselbitarna faller på plats. I ett land som knappt börjat med konfrontationer eller riktigt förstått verktyget och nyttan med det lär det dröja. Jag har väntat för länge med att ”komma ut” tyvärr , men skadan var lite värre.Hoppas du har klarat dig utan svårare ärr iaf. :)Tack för ditt inläggnenne

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 21:08

  6. Post traumatisk stress är svår behandlad, då det är svårt att se vad människan verkligen har upplevt som satt så starka spår i hjärnan av skräck, ångest, sorg.Idag så försöker man behandla ex, soldater i virtuell miljö som de skapat kring händelsen/händelserna.Det har gett vissa positiva resultat.Medicin är för läkare som inte vet vad de ska göra, men vill hjälpa att dämpa ångesten.

    Oljesheiken

    13 januari, 2010 at 17:49

    • Märkligt vilken ålder bloggarna uppnått. 107år, är ni inte lite trötta? Har själv sett hypnos med en kula i en länk. Hypnosen var bara ett komplement för en i övrigt imponerande terapi. Det fungerade hur bra som helst. Kroppen är en fantastisk konstruktion. Krig försätter alla i situationer de inte är satta att klara, följderna på det personliga planet är ohyggliga på bägge sidor. Intressant inlägg om krishanteringen.Ha det gottnenne

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 21:14

  7. Åhå, now you are talking… :-)Sparar tråden bland favviarna. *S*Galenskap.En del får ha andra inte denna sjukdom. nenne_blJag vet vad du pratar om och jag vet vilket helvete det är med det.Men det var ingen som som ville säga ett endaste ord om saken när jag tog upp det.

    kettu

    13 januari, 2010 at 18:03

    • Talar hellre med närvarande. Vad finns här att vara rädd för? Sätt gärna en länk till ditt försök please! Visa listan på dina favvar, jag blir så in i bomben nyfiken på den församlade kunskapen!Utveckla gärna ditt påstående om galenskap, det finns nog hjälp för dig med. Du kan få hjälp med att förstå mobbing också, det var visst inte heller så lätt.

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 21:21

  8. Är uppriktig när jag skriver till dig. Om jag kände dig väl skulle jag kunna skriva allt jag varit med om, men det var inte min poäng. Summan av allt man fått ta har resulterat till ptsd för mig med. Och jag förstår att dem som lider av ptsd har det jobbigt minst sagt. Vet inget bot mot det förutom järnvilja att överleva det och låta tiden gå i hopp om att det ger sig.

    kettu

    13 januari, 2010 at 21:28

    • Du kan var anonym var som helst och det finns hjälplinjer med anonymitet om du vill ha det. Sätt dig och skriv till en bestämd person. Efter en halvtimmes skrivande om allt och inget så börjar ditt inre ge sig till känna. Lyssna på ditt hjärta, det ska vara din kraft i många år. Barnet i dig är den viktigaste personen, var rädd om honom. Var god vid dig själv.

      nenne_bl

      13 januari, 2010 at 21:43

  9. Ja och sen måste man ju anstränga sig för att minnas vad som verkligen hänt så att man inte fastnar i sina psykoser och mardrömmar/hallucinationer dag som nattetid. Kämpigt som sagt. Kan ta allt från några månader till år att läka beroendes på….En viss sårbarhet har man kvar för resten av livet som man också ska jobba med. Aldrig mer helt fri. Skada som skada. Tyvär

    kettu

    13 januari, 2010 at 21:31

  10. Hmm… tack du. Men jag är i en ganska så bra fas nu. Jobbar hårt och flitigt med det och vad jag varit med om i flera år.

    kettu

    13 januari, 2010 at 21:46

  11. Jobbat menade jag. Det som har varit ligger bakom mig, men det finns saker att härda ut även efter det. Skadorna i hjärnan är permanenta och måste slipas det med.

    kettu

    13 januari, 2010 at 21:47

  12. Du har rätt i det att det är kroppens sätt att göra uttryck för undanträngda känslor, drömmarna alltså.

    kettu

    13 januari, 2010 at 21:49


Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: