castoropollux

Not just another WordPress site

Häxjaktens Logik – Epilog 1

leave a comment »

.

Häxjaktens Logik – Epilog 1

De sitter tillsammans och fikat står på bordet, de har inte setts på lång tid. De skulle prata nutid och minnen, titta på korten ifrån förlossningen och hennes barndom. Kort mamman ville han skulle slänga? Gå igenom kartongerna med leksaker, böcker, band och annat.  Kvällen når ett särskilt tillfälle. Hon vill obevekligen berätta hur det gick till när hennes morfar skulle ha försökt förföra hennes mamma? Han lyssnar inför en okänd beskrivning, men inser snart den beskrivningen inte stämmer, är ologisk som alla tvivelaktiga påståenden. ”Morfar skulle först lagt handen på mammas lår, sedan på hennes bröst”.

Varför en domstol då för nästan 20 år sedan när mammans anseende och trovärdighet stod på spel, inte fick höra en fullödig och just denna beskrivning av detta påstådda övergreppsförsök, utan en beskrivning av att inget skedde är märkligt nog ingen revolutionerande nyhet? Inte för ett förmörkat sinne…

Dessutom hade pappan som enligt mamman var mycket svårt sjuk och farlig, för länge sedan förstått att det låg ingen sanning i påståendet att hennes pappa, barnets morfar någonsin skulle försökt förföra sin vuxna dotter. I dokumentet inför Tingsrättsförhandlingen berättas blott detta. Livet efter detta  Alla läsare bör förfäras av hur de falska anklagelserna kunde bli pedofilmisstankar (!), vartill umgängesrättsutredningen är full av antydningar och exempel. Vilket hot kan pappa egentligen ha utgjort. Utsgorna om rädsla av sådan art att barnet inte fick varken hämtas eller lämnas hemma ska ju tyda på fysiska hot.. Är det den egentliga sanningen? Det är iaf den socialen tog till sig som underlag för sina beslut att öka situationens dramatik inför varje hämtning.. Vad är det då som egentligen hänt? Tja, inget annat än ha sett rakt igenom antagonistens själ och alla nakna argument.

Följaktligen är det ingen god nyhet att morfar INTE gjorde förförelseförsök(?) eller ens var i närheten av att vara incestuös. Allt kan dock förklaras med sexualskräck…. Då blir allt tydligt, skuld såväl som projektion och de otyglade lustarna som måste straffas och prygla andra istället, anklaga dem för sexuell promiskuitet, homosexualitet osv.

Det är ingen god nyhet heller, förmodligen bara hos den som absolut inte vill veta hur det egentligen var och därför inte ens har ställt några frågor. Övertygelsen är total trots att det inte finns några andra ”fakta” än en beskrivning som inte alls passar ihop med resten av de infall som lämnats… Dvs hela perseptionsförmågan / världsbilden hänger på en förfärlig beskrivning av en uppväxt. Vars enda syfte är att trollbinda kring besvikelserna och kring beskrivningar som inte alls har med verkligheten att göra annat än som man ”vill” att den ska vara. Drabbande pappan och barnets sinne med en kraft som då var förödande. Uppmärksamhetstörsten är total. Att smärtan över ett svek och en förlust är gigantisk tvivlar säkert ingen om. Men vägen förbi eller omkring den är ingen genväg till andras uppmärksamhet.

Det som han då på den tiden snart förstod och senare fick bekräftad tillsammans med sittande rätt, var ju ”bara” ett försök att skaffa sig rejält med uppmärksamhet, inte så lite kontaminerat med sexualskräck som projicerades på utvalda objekt och grunden var beklagligt nog gruvlig besvikelse, saknad och hämnd.

Denna vrångbild av morfar betydde med förödande konsekvens att hon också trodde på och spred alla ”fabler” om sin egen far. Svårt psykiskt sjuk, farlig och ett enda stort föräldramässigt svek, en förlöpare, oansvarig, PAS har sina offer, i bästa fall får också de adekvat hjälp, om inte, kan de leva genom samma princip, skaffa sig uppmärksamhet, fortsätta i sin förälders allt djupare spår. Påtvingad lojalitet och en obändig vilja att tvingas ersätta och kompensera för en ny relation blir ju förödande för ett barn, som först och främst tvingas åsidosätta sin saknad och sorg efter sin far till något som gör att mamma inte blir ledsen.

Hon kom inte dagen därpå, förstämning bredde ut sig. Om sanningen om morfar inte dög, trots ett hundra procentigt frikännande, då tog hon givetvis till sig alla amsagor om sin far! Han har aldrig tvingat. Han har aldrig krävt någon blind tro. Han har aldrig rasat, bara vädjat till förnuft.

Flickan envisas med att säga att det är jobbigt att höra om vad som hände och som onekligen står i kontrast till den invanda beskrivningen. Hur kan det vara jobbigt att få veta vad morfar faktiskt aldrig gjorde? Eller pappa? Är det tryggare att både morfar och pappa beskrivs som monster? Visst är det märkligt att ovanan blivit så naturlig att man inte vet vad som kan vara sant. Givetvis hotar alla förändringar och det måtte ju uppfattningsförmågan och det skadade omdömet skyddas mot.

Den som redan befinner sig i ett forcerat tillstånd har ju svårare att skilja på sant och falsk, för alla normala värderingar sätts ju tidigt ur spel av den som tvingar dem tycka och tänka efter förväntningar, besvikelser, hot och tvång. Givetvis är det faktum till slut värre för den som tvingar, att till slut bli avslöjad. Tyvärr gör ju det att ansträngningarna för att slippa uppleva den katastrofala dagen, att dessa människor anstränger sig än mer för att befästa sin position och flykten från den ursprungliga smärtan får sitt tillskott med faran och risken att bli avslöjad. Lögnaren använder betydligt mer energi för att avslöjas.. Än den som lögnerna handlat om. Det utsatta barnet får givetvis sina fiskar varma…

Det gör ju deras egna liv stressade och andefattiga för den sanna energin och lyckan och glädjen lever under ett tryck. Ett lock de tidigt fick lägga på sina verkliga känslor där hela tillvaron kan ha handlat om att inte göra mamma ledsen. Symbiosen är total och offerrollen växer man snart in i och blir ett otåligt och oroligt barn. Det kan ju vara på sin plats att berätta att den egna uppväxten såg ut just så med en mamma som inte vågade ta itu med sin sorger, rädslor, sin utsatthet eller sin saknad. Med dessa bördor blir föräldraskapet inte fyllt av förståelse för andra utan omgivningen/barnen slutar snart anförtro sig eftersom alla problem som ju saknar lösningar blir till besvär. Dessa barn känner sig snart inte välkomna hemma ens eller någon annanstans och blir mycket vilsna. Kanske ser de inte att smärtan av lögnen som kanske drivit dem länge inte skiljer sig från den av sanningen. För den senare går ju över medan lögnen skadar och skall skada, undanhålla, förvrida. I sanningen finns läkedom, kraft, energi och framåtanda utan hets, tryck och prestationskrav.

Den som inte vill veta, kanske gör det av dåliga skäl? Den som deltagit i en milt sagt långdragen ”smutskastningskampanj” kanske skäms över sin roll? Sitt sätt? Då skapas ett motiv till att ytterligare undergräva den person som kan avslöja och det uppstår ett starkt behov att hindra sanningen från att komma fram.

Det berättades att morfar blivit förlåten av sin dotter -en märklig upplysning, enär inget någonsin hänt, men det gav i alla fall inga besvärande frågor, när han skickade, lånade ut eller dök upp med pengar?

Manipulation och grovt hyckleri? Eller Fantasi?

Kan det vara svårare att erkänna att mamma sällan eller aldrig talade sanning och att både morfar och pappa var oskyldiga, när behovet av uppmärksamhet i en offerroll vida översteg kravet på sanningshalt? Det kanske uppfattas som dåligt av en far att gå emot en övertygelse man vet är falsifierad och grundligen fiktiv, men med förödande konsekvenser.. Om sanningen gör människor fria, vilket jag är övertygad om är sant, så må väl den verkliga smärtan överträffa den falska men istället infinner ju sig lugnet och tryggheten. Nervositeten och den allestädes närvarande otryggheten blir ett minne blott. När lögnen förlorar sitt grepp kan ju mycket mer hända som ger tillväxt och framgång istället.. Det är pappa säker på fungerar iaf eftersom han provat….

Dessa barn kommer alltid ha det besvärligt med sin omgivning eftersom de inte kan tolka eller förstå den särskilt mycket. Givetvis hämmas deras liv å det grövsta och konstigt är det att diagnosen har så svårt att vinna gehör trots att spåren förskräcker. Gardner var något adekvat på spåren i sina fallstudier.. Hur många forskare kan hänvisa till sådana?

Vad är väl ett syndrom om inte oförmågan att skilja på sant och falskt? Att inte kunna eller vilja ställa frågor om historien? Och är det inte en vettig förklaring att mamma var sjuk? Den är ju dessutom mänskligare än att pappa och morfar var tja vad säger man sjuka, utan att ha varit varken anmälda eller fällda. Dock misstänkliggjorda… och det är ju ett fenomen som blott existerar i sinnet som inte förstår. Inga bevis, inga fakta och inga förundersökningar eller domar. Livet efter detta  Förklarar ju hur det såg ut och vad som följde och visst är ett sådant tillstånd beklagligt men hur man kan få försätta sig i offerkofta och ha myndigheterna backa upp alla dåligt underbyggda fantasier och blott nöja sig med ytterliga grundlösa beskyllningar är ju givetvis en gåta. Vem kan väl dock påstå att socialen vet vad de gör? De producerar ju skandaler på löpande band och visar efter 30 år inte särskilt mycket bättring… Det har jag ju funnit anledning att ta upp i denna blogg och andra gör det därtill. UG har haft några avslöjanden som får en att undra om de är riktigt kloka under det att de arbetar med barnets bästa…

Häxjaktens logik – Epilog 2

Annonser

Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: