castoropollux

Not just another WordPress site

Postdramatisk Dress och PAS

with 3 comments

.

Postdramatisk Dress och PAS

Så lönar det sig att krydda sin historia med svek, övergrepp, incest, våld eftersom det ger en större garanti för fortsatt uppmärksamhet i offerrollen. Att berättelsen har lite att göra med verkligheten bekymrar inte eftersom de enda vänner som accepteras är de som inte ställer allt för svåra frågor. Dessa människor bygger in sin verklighet i ett skört komplex och varje hot mot dess risk för ras attackeras med frenesi och laddas med skuld, den ammunitionen biter på dem som vanligtvis viker sig för lätt.

På samma villkor som de accepterar vänner stöter de bort proffsen och upplever dem som hot eftersom de besvärande frågorna blir för närgångna. Dessa människor gör aktiva val men de är begränsade av de spelregler de själv satt upp. När barn dras in i detta visar de i de svåra fallen ingen som helst pardon med barnets behov och glädje för den andre föräldern eller andra som villkorats bort ur barnets verklighet.
Man kan säga vad som helst om den bristande sjukdomsinsikten men problemet är egentligen soc. och faktiskt BUP som i många fall inte förstått principen eller spelets villkor och krav på lydnad i Offerrollen. Socialtjänstens domäner fungerar bara i enkelriktade spår och skulle tyvärr aldrig komma på tanken att konfrontera ”en berättare” med några krav på fakta vilket iaf domstolar med framgång gör…. Varför skulle de det. En person som med sina berättelser uppfyller alla deras föreställningar med otäcka beskrivningar av utsatthet, hot, övergrepp osv, behöver ju inte tillfoga några fakta åt berättelserna.. Därför gör ju alltid dessa personligheter parodi på sig i domstol. Förvissningen socialtjänst & andra aningslösa bibringat utgör också förutsättningen för det platta fall som demonstreras i rättssalarna..
Att bli utmålad som en farlig och hotfull individ är en förvånande såväl som chockerande upplevelse särskilt som inga anmälningar finns heller. Att faktiskt vara utpekad som ett något av ett hot handlade helt och hållet om att spelet och spelaren redan var genomskådad, men sådant ställer okunnigheten inte frågor om.  Den nöjer sig med ett paraply, det outsagda och enkla svaret ”män är djur”.
Den som av tragiska skäl växer upp med få belöningar och mycken övergivenhet får snart många frågor om tillvaron av saknad och sorg, frågor som aldrig fick ställas och skyfflades undan, tvingar fram många existentiella beslut och ställer snart inte så stora krav på belöningar, men förstår fullt ut inte konsekvenserna av sina val heller. I värsta fall är konsekvenserna den andra belöningen, men det är ett kostbart spel för alla inblandade och särskilt för chanslösa barn.
Förakt för svaghet lös igenom många gånger och det var beklämmande, men i en sådan värld ryms många att förakta och främst det egna jaget som av existentiella skäl inte längre har samma chanser som som alla andra. Kanske föraktet ses som en belöning och ett slags torftig tröst i skadeglädjen den blir med spelarens smala tillvaro förvissning om att någon annan kan skrattas åt istället för dem själva.
Denna sortens människor lever länge i sin offerroll av ”sorg & besvikelser”. Priset för att komma ur detta är alldeles för högt. Lögnerna och falsarierna alldeles för många. Större delen av tillvaron är en lögn och det skulle dessa sällan medge och tvingas ta konsekvenserna av. Förhoppningsvis är inte alla ”offer” så infekterade av sitt eget påtvingade spel att det inte går att komma ur. Tyvärr är det inte alltid fallet. Det går ju alltid förneka sanningen… och det gör man så länge kostnaden ser för stor ut..
.
Annonser

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Förstår att du själv blivit drabbad på nåt sätt…beklagar, trots att jag inte känner till historien. Är det frånvaron av umgänge med ett eget barn kan jag inte tänka mej något värre själv.Jag har skrivit mycket om värdelösa BUP och SOC när det gäller hur de jobbar. Hur lättlurade de är och vilka normer som fortfarande tycks gälla. Mer eller mindre öppet. Med hinsebergrödhåriga tanter födda på 40-talet (som tack och lov snart går i pension om de inte redan gjort det) som ska utreda och utfråga, kan det inte bli annat än fel….Kao

    Kao

    13 mars, 2010 at 04:22

    • Tog av misstag bort Kyrksysters kommentar när en ny kommentar skulle in!Här är svaret.Det är inte alla som haft med vården att göra som får lida för det i efterhand. Den som krängt sig ur deras kostym och funnit bättre vård och behandling utan meningslös medicinering borde renderas mer respekt, men eftersom andra (soc.) sätter spelreglerna och efter ett stort mått godtycke om inga fakta behöver bekräftas eller kontrolleras så befinner människan sig mitt i stigmatiseringens våndor. Du korsfästs med alla anklagelser passande syftet, och med vissheten om att verkligheten talar emot, men att de inte vill se, öppnar sig en tortyrkammare utan like. Har du lämnat panikångestens gungande och osäkra domäner betydligt lättad i sinnet infinner sig plötsligt betydligt fler tillfällen till ny ångest och ny sorg och allt i ett flöde du aldrig kan hantera, ett ptsd. Om den egna uppväxten till största delen handlat om och innehållit samma parametrar som för PAS och att din egen frigörelse och förståelse för situationen breder ut sig i sinnet vill ingen upptäcka att det gemensamma barnet är på väg in i samma vånda och svåra konsekvenser för skolgång och uppväxt. Att se hur problemen redan hopar sig på dagis och forsätter växa på fritids och ingen gör något får väl anses som särdeles utmärkande för en socialinrättning vars största egenskaper är lika stora som de arslen de satt på. Att källan till alla dessa skäl de hade att förbli inaktiva inte hade en enda polisanmälan i botten varken för sina anklagelser mot sin egen far, för försök till incest, eller hennes minst sagt fullödiga och tomma anklagelser mot den fd pappan måste väl som mycket annat med denna instans, gå till historien som lika allvarligt som många andra av deras märkliga lista av misslyckanden de kallar verksamhet. Hur man kan stjäla ett gammalt läkarintyg avsett för sjukskrivning med inget annat namn på än patientens och gå till soc. med och inte bli misstänkt för illvillighet och umgängessabotage övergår givetvis de flestas sunda känslor för rätt och riktighet. Att intyget inte speglar den lyckade behandlingen eller alla åren av meninglös medicinering i vårdens sk försorg är faktorer de bortser från, deras enda intresse är att sätta dit orsaken till mammans alla påhittade problem. Att intyget inget har med personens förmåga eller vilja till en god relation till barnet bryr de sig heller inte om. Att de innehar ett intyg som är stulet kan de givetvis inte berätta för objektet heller. Om den lyckade terapin vill de inte höra talas om, inte heller pappans egna erfarenheter av att växa upp med en mamma som skyller allt dåligt på andra. Behandling utan medicier baserad på terapi bryr sig inkröktheten inte om och får väl i vårt samhälle speciellt idag betraktas som inte bara obefintlig och särdeles omöjlig. Att två inkrökta tanter som ska utreda ens möjligheter till umgänge och papparoll samtidigt blundar för alla möjligheter att själva skåda detta blir väl för dem själva ett slags satansverser som idag slår tillbaka på dem själva. Att diagnosen motsvarar en person det borde vara svårt att föra ett normalt samtal med bekymrar inte heller och varför skulle den det. Dessa vet utan att fråga och är bara intresserade av att bekräfta sina redan fattade insikter. Inget annat än ett övergrepp. Att motparten sedan smutsar golvet i rättssalarna med att göra parodi på sig själv och de ”grundliga” utredningarna ska väl inte drabba den stackars socialtjänsten, de gjorde enligt utsago sitt och barnets bästa. Det fortsatte de med efter domstolsutslagen också. Skolgången och uppväxten vart lika svårartad för barnet som den varit för pappan. Det ska väl inte ligga en pappa till last som knappt fick träffa sitt barn, men med häxjakts logik inte av denna välden, hamnar givetvis skulden för alla barnets missförhållanden hos en far som inte fanns med eller fick hjälpa ett spirande liv till bättre förhållanden än hans egen uppväxt. Med en ”tro” att de än idag gör rätt är väl alla nya skandaler inga bevis på att självkritik skulle vara en saknad egenskap?Att flytta blicken från detta är att närma sig fler av sanningarna i övergreppet på ett barn och dess fader.Läser gärna dina beskrivningar om BUP och SOC.Tack till Kyrksyster o Kao / Nenne

      nenne_bl

      14 mars, 2010 at 13:41

    • Om T Quick må man tycka både det ena och andra, men den omgivning i form av vården, polis, åklagare odyl som inte utan fantasi och uppfinningsrikedom fäller denne för saker han aldrig gjort visar väl med ett obehag på egenskaper och brister hos de utredande på ett lika chockerande sätt som de stora bristerna hos herr Quick.Den fader som dömdes till åtta års fängelse för övergrepp på en dotter, vars historia och anklagelser var hämtade ur en bok får väl också visa på att det finns begrepp i både vårdande och polisiära organisationer där föreställningsvärlden om andra människor definitivt behöver omvärderas. Konsten att göra människor skyldiga för att de har en historia inom tex vården är en obehaglig ingrediens i vårt samhälle såväl som i andra om sen skälen är rasistiska eller har religiösa förtecken och en total brist på noggrannhet. Den som använder sig av sådana metoder visar redan i förhållandet förr eller senare på få eller inga möjligheter till varaktighet och vänskap. Den som använder religion eller hudfärg eller tex. före detta vård, som grund för sina anklagelser borde inte ha särskilt många skäl att kunna fortsätta sin gärning men anledningen till att detta skrivs är just den. Psykopaten i sådant fall är inte den som utpekats, utan den som utan ett enda lagligt bevis i form av en dom kan fortsätta med sitt förtal. Att visa att detta inte är rätt är lika svårt idag inte bara för att det skett utanför lagens domäner, men för den skada det faktiskt orsakat och det faktum som så många gånger också blir tydligt. Det händer alldeles för ofta att drabbade personer får klä skott för något de aldrig gjort, även efter många år. I Norge tog det ett gammalt pedofilmål över åtta år för den drabbade mannen att få upprättelse i domstol. Här var kyrkans folk djupt inblandad och direkt ansvarig för att saken växte till så ofantliga mått. I domstol har detta fall fått oväntad hjälp av den som var i störst behov av granskning och hjälp, konsekvenserna av det är en personlig tillhörighet med en tyngd och belastning, som vem som helst vill vara utan. Inte desto mindre kunde ”verksamheten” fortsätta trots domstolsbeslut med behjälpligt bistånd från SOC och en inte oansenlig skara religiösa med ett alldeles för stort mått av sekterismens skrala ideologivärld och begrepp./ Nenne

      nenne_bl

      14 mars, 2010 at 15:45


Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: