castoropollux

Not just another WordPress site

Socialtjänstens Ansvar?

with 5 comments

.

Socialtjänstens Ansvar?

 

I en minst sagt hörvärd dokumentär om våld i en parrelation, beskrivs hur en kvinna flera gånger förgäves anmäler partnerrelaterat våld utan att få hjälp. Varken polis eller socialtjänst tog något som helst ansvar och misshandeln slutar med mord?

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3929

Socialtjänstens mål och mening har väl diskuterats flera gånger, men synes vara upptagen med de väsentligheter de finner allra viktigast. Verkligheten, våldsam till döds, faller totalt utanför deras intressesfär? När hoten däremot är påhittade och fakta förvridna till nackdel för någon, då finns alla klutar till hands?

.

Advertisements

Written by CastoroPollux

7 oktober, 2010 den 09:03

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Nenneb,jag ser det så här ur egen erfarenhet från barn synvinkel.Sista 2 åren i min mammas liv så blev mina föräldras förhållande jäkligt destruktiv. Och vi barn fick betala största priset. Men mamma tog sig ur äktenskapet men som avskedspresent försökte han strypa henne till döds inför våra ögon men en arbetskompis till han och vuxna son stoppa han. Men strypmärket var kvar i 2 veckor eftråt. och sen tömde han deras bankonto och lämnade henne utfattig med 2 tonårsbarn. Men alldrig ett ont ord om pappa till oss. Hon ansåg att vi skulle inte bli inblandade i vuxna konflikter. Det höll hon på fram till sin död.

    QueenKatarina

    7 oktober, 2010 at 10:20

    • Tack för ditt inlägg, själv åsyna vittne till hur pappa försökte strypa mamma så vet jag hur olika barns uppväxt kan vara. Våra föräldrar var främmande inte bara för varandra utan också för sig själva. Att vara barn i detta faktum lämnade iaf mig som yngst med alla problemen och de tog inte sin början med denna händelse utan började långt innan, vilket kanske blir självklart av situationen. Att det inte fanns någon syskonkontakt heller att falla tillbaka på kanske går att utröna. Hur grundskolan var behöver ingen beskrivning och gymnasiet avslutades i förtid pga mobbing. Att detta skulle leda till depression och panikångest är väl också att räkna med. Efter att ha varit vårdens försökskanin i ett flertal år utan någon framgång annat än i lönsamhet för driften och läkemedelsbolagens kassor tog jag mitt öde i mina egna händer. I tron att en individ som övervinner missbruk och svår sjukdom och finner upprättelse skulle erhålla respekt hos bla socialen finner jag att förfalskade historier och en kvinnlig mytoman har ett oändligt forum hos en instans som säger sig arbeta för bla utsatta barn. Ett stulet gammalt läkarintyg får denna instans som i otaliga fall är blind för fakta gå igång som en spinndoktor utan en tillstymmelse till bevis i form av läkarintyg, polisanmälningar eller dyl. Mitt liv har kantats av utredningar hos soc. som vid utredningar hos Länssstyrelsen visat sig sakna grund. Trots detta har instansen och mytomanen kunnat fortsätta år efter år. Föräldrafjärmande är min egen personliga erfarenhet från sextiotalet, jag önskar verkligen att någon tog den dåliga erfarenheten ifrån mig, då hade min skolgång varit något helt annat. Att inte min dotter fick en god sådan utan samma helvete ser jag som en brist hos dem som kunde tänkt efter någon extra sekund. En umgängesrättsutredning i vardande med en far som säger att hans dotter inte borde ha samma hopplösa situation i skolan, vilket den de facto rapporterades som, nonchaleras fullständigt, såväl som möjligheten att träffa far och barn samtidigt för att utröna vilken valör umgänget och det sociala samspelet verkligen hade. Flickan var fäst vid sin far, betydligt mer än vid sin mor men det kunde hon under betryggande former, dock inte för barnet, ändra på. Inblandade i detta övergrepp är bla två församlingar i södra Sverige som inte heller de letade bevis utan hellre föll i farstun för infama historier fabricerade i postdramatisk dress allt för att överskugga behovet av konkreta bevis. Det var dock andra kristna som utan hänsyn till den allmänna smutskastningen, räddade livet på en sedan länge fullständigt krossad far. Denna bla är om en liten individ vilse än i denna dag utan att att veta vem hennes far var.https://castoropollux.wordpress.com/2010/01/undrar-om-du-minns Denna är sprungen ur utsatthet och tvivel om den egna kompetensen, ett givet och klart svar om en situation som också är tacksam att jag tog ansvar för. https://castoropollux.wordpress.com/2010/01/omkring-tvivlen-pa-att-bli-pappa Socialtjänstens roll är väl satt på pränt i bla deras arbetsbeskrivning och följer de den och ändå samlar på sig flagranta förödande livsöden där de kunde gjort skillnad kan inte jag tiga även om min förmåga är begränsad. Jag har inget emot din story. Vi har alla olika erfarenheter, de flesta har vi själva fått kämpa för och ofta har någon starkare och stadigare funnits till hjälp, i brist på dem finner jag socialtjänstens roll. Det är märkligt att deras organisation är så kreativa med de utsattas ödena vi finner i spalterna. Bidragande till det är andra instanser med samma fulla ansvar iaf på papperet men också där verkar bekvämligheten och förtjänsterna vida överstiga ansvaret de tagit på sig. De myndigheter satta att övervaka denna dyrbara hantering verkar sakna mest resurser, ibland även kompetens, det är väl vanligt i bla ett vinstdrivet samhälle. Allt detta är samlat i min egen Häxjaktens Logik, en alldeles för lång läsning för trångsynta, de brukar å andra sidan inte våga gå till botten med något, utan skummar på ytan efter någon våg att rida på, oavsett vad eller riktning, på sin bräda av förutfattade omdömen.

      nenne_bl

      8 oktober, 2010 at 13:41

    • Om de två församlingarna vill jag klargöra något. När mytomanens saga till slut var all och kördes på dörren från den stora församlingen, så kunde väl den mest godtrogne förvänta sig att de skulle ställa upp och mangrant vittna i det då kommande umgängesmålet? Skulle inte grovt förtal av en pappa leda inte bara till upprättelse och framförallt att terrorn och tvånget mot barnet upphörde? Inte då, de som sög i sig invektiven, som verkligen var gripna ur luften, om en pappa och fd sambo behöll de och flickan lämnades åt sitt öde. De facto kunde de inte förlåta det som inte hänt eftersom de aldrig tog reda på vad som var sant och flickan lämnades åt sitt öde. Föräldrafjärmandet kunde fortsätta och eskalera och mytomanen skaffade sig bara ett nytt forum i en annan församling?Den församling som fanns på hans bostadsort fick också den bli ett nytt forum för kryddade historier och då var pappan sedan länge knäckt och han blev en allt tyngre börda för sin underbara flickvän. Så bröts även den möjligheten för flickan att knyta an på orten och umgängessabotaget kunde växa i skydd kyrkans blåögdahägn. Inblandade i umgängessabotaget var även en kristen stödfamiljen som på fyra månader inte kunde/ville samordna söndagarnas resor till den stora staden med umgängesdagarna. Efter anmälan till Länsstyrelsen fick de skärpa sig, men det vart inte lugnare för det. Mammans utbrott sa de sig inte kunna göra något åt? Kommunen fortsatte blint ändå stötta en av de mest hänsynslösa förälder denna del av Sverige skådat.Runt flickans tolfte år dyker ett brev upp från kommunen där mamman påstår att flickan vill välja när och om hon ska träffa sin far. Ett barn som aldrig fått välja har knappast kunnat utveckla den begynnelsen av ett vuxenliv, att ta eget ansvar och kommunen gav ingen respons på den självklara frågeställningen heller. Trots att de fällts flera gånger för underliga åtgärder och beslut som innefattade alla möjliga brott mot regler och förordningar så fortsatte de sitt värv i den riktning de sedan länge bestämt, fullständigt obekymrade om konsekvenserna. Till slut fick inte flickan ha pappans nya som sin förtrogna heller och ett barns liv började allt mer likna mitt. För mig kan det bara ställas frågor kring hur någon kan dyka med ett stulet läkarintyg och säga sig vara ute i ett gott ärende. Om det som står där skulle utgöra en diagnos som skulle rendera alla möjligheter till ett normalt samtal till en omöjlighet så skulle alla farhågor antingen besannas eller bekräftas i den stund ett samtal inleds, men inte på socialtjänsten, inte med en man som påståtts varit, särdeles sjuk, hotfull och farlig och alla de beskrivningar en utgrävning av den anklagande och förorättades huvudsvål skulle bevisa. Denna samling av invektiv måste nå historiska höjder av den brist på bevis som aldrig dök upp. Räknat alla åren fram till nu har heller inget dykt upp som skulle bekräfta denna illgärning till beskrivning som avlämnades som underlag till ett handlande denna socialtjänst någon gång kanske ångrar att de inledde. Min flickvän då som levde med mig i sju år har inget av våld eller hot att berätta heller, vilket ju får anses som dålig stil av mig som borde haft en hel del våld och annat att utsätta både henne och andra oskyldiga för. Att de hade fått ett gammalt läkarintyg berättade de heller inte för mig, det gick upp för mig långt senare, då var skadan onekligen redan skedd. Detta intyg bar den ansvariga förmodligen runt och visade på dagis, fritids och skolan. Alla hennes förtrogna och kyrkans så kallade folk fick det också, kompletterade med invektiv de föredrar på människor man kan hata. Av någon underlig anledning är dessa trots sin tro inte särskilt intresserade av det som gör dem och andra fria. Det oförlåtliga brottet som aldrig begicks har bara en beskrivning och den köptes på villkor som ovetande kallar fakta.Försök ha en dialog med dem som tror de vet.Allt vad som sätts på pränt här är för den som betyder mest för mig men som ännu inte vill ingå i en dialog. Min tid kan vara över och mina syskon har inte utgjort något stöd i denna sak ännu och sanningen om vad som skett kommer aldrig fram annat än här.De som deltog i förtalet kommer aldrig att erkänna sitt tilltag, skammen är alldeles för stor, de ville ju inte stoppa elakheterna heller, inte ens för barnets skull. Deras förhoppningar, ligger som något hemkärt i att anklaga mig för något annat, sådan är falskheten, då slipper de tvätta sina halsar.

      nenne_bl

      8 oktober, 2010 at 22:35

  2. Kvinnor som blir utsatta för våld,har väldigt låg status.Trots att det finns en lag,där det innebäratt socialnämnden ska ta ansvar över vad som pågårvid alarmering!Och absolut,då det vistas barn i hemmet.Det kan ta år innan man agerar.Barnen far väldigt illa av detta.Jag vet.

    mimu

    8 oktober, 2010 at 13:51

    • Du har min fulla förståelse för vad som utspelas vid misshandel inom hemmet eller utom dess domän. Ingenting är så tungt som att bära det och sedan möta total oförståelse och förakt.Att barn far illa är så oerhört smärtsamt, när deras och föräldrarnas tillvaro kunde var fylld av så många skratt och så mycket trygghet och värme istället.

      nenne_bl

      8 oktober, 2010 at 21:34


Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: