castoropollux

Not just another WordPress site

Förlåta den som står i skuld till oss?

leave a comment »

.

 Förlåta den som står i skuld till oss?

Vad som krävs för att blunda för någons ondska är kanske obekant. Vad en del ”troende” behöver för att med hull och hår hellre delta i ett karaktärsmord, än att ta reda på vad som är sant, kanske de själva kan beskriva bäst, men behovet är stort av att göra en analys. En sådan kanske framstår som subjektiv och amatörmässig, men vem kan tala om rättvisa avvägningar? Professionalism? De som ägnar sig åt förtal, dess gillande och åskådare eller den som hjälpligt och med nödvändighet skärskådar mekanismer som har alldeles för många felorsaker men ändå passerar illa trimmade sinnen? Orsakssamband som även efter lång tid fortsätter att bestå!

Förlåta den som står i skuld till oss är att förlåta den som gjort något ont. Det är en god egenskap och eftersträvansvärd, men kanske svår. Utan ånger kanske omöjlig. Förlåta blir också fel när det missbrukas och påtvingas dem som inte ens fått arbetat sig ur orsakerna till sin kris. Det syns många vilka avtvingats ett förlåt trots att de aldrig fått delta i en hälsosam konfliktlösning, särskilt noterbart inom kyrkan som alldeles för ofta går händelserna i förväg. Den drabbade tvingas leva med två bubblor, dels kränkningen och ovanpå den som ett lock förlåtelsen som de avtvingats mer eller mindre under hoten om bitterhet och brott mot anden osv.

Vad nyttar den felande med att bli förlåten om han/hon inte behöver förändras? Vad nyttar det att förlåta en gärning som förtal, när varenda inblandad person, passiv eller aktiv, bemöter den drabbade med nonchalans, som om anklagelserna är att betrakta som sant trots irrelevansen? Problemet sitter inte hos den som inte förlåter utan hos andra som inte tog reda på vad som var sant utan hellre accepterade ett karaktärsmord eftersom det av märkliga och dunkla motiv låg så praktiskt nära till hands.

Vad som borde penetreras är mer vad som i människan är så tilltalande som att väcka något som är  så engagerande som förakt. Eller med skriftens mildare uttryck ”kittlar i öronen”. Vad som än förmedlas i ett budskap så är det vi själva som till syvende och sist antingen avfärdar budbäraren eller köper det han eller hon levererar. Om vi på dessa vad vi kallar våra grundläggande värderingar antar att vi hört tillräckligt för att kunna göra någon bedömning så är allt gott och väl om inte denna yta är mer eller mindre befäst av  fördomar.

Hämndens konsekvenser i avsaknad av goda grunder är samma mekanism men triggad i brist på relevanta fakta. Det finns alldeles för få människor i denna världen tillräckligt rakryggade för att erkänna att de gjorde fel, speciellt om de deltagit i förtal. De flesta av dessa försöker nog med alla medel hitta andra fel på hatobjektet istället, då undgår de med naturnödvändighet alla former av skyldighet till att lägga allt till rätta. Priset för ett erkännande av bristande vilja och oförmåga till genomskådande är särdeles högt för dessa deltagare.

Ska inte elaka gärningar stoppas innan de skadar? Speciellt om det drabbar någon på det personliga planet. Vi förväntas gripa in för att stoppa våld, även om vi riskerar skadas själva. Många drar sig undan inför risken att själva råka illa ut mest när hotbilden består av grovt våld, knivar och tillhyggen. Skillnaden på fysiskt våld som skadar kroppsligen och själsligen och förtalets konsekvenser som endast ger själsliga skador och men för lång tid. Varför det saknas bromsar för det oerhörda kanske bara kan skådas i djupet av mottagarens själ. Eller så kan man bläddra i några inledande kapitel i Livets Bok och finna ”ni ska bli lika gud och kunna skilja mellan gott och ont”, det drömmer säkert många sinnen om men få når dit. Inte alla hämtar eller bygger sin grund för åsikter här, de kan mycket väl få den från andra men principen är densamma. De enkla förklaringarna är inte alltid de bästa eller ens sanna. Är fördomarna redan insatta i sinnet kommer  bekräftelserna som på posten, är de önskade så är det inte så noga med faktagrunden. Jfr häxjakternas otroliga historier. Jfr rasismen sk biologi. Grupptryckets mekanismer spelar garanterat roll, där ingen vågar uttrycka avvikande åsikter inför risken att bli ifrågasatt eller tom utstött.

Hur illa råkar den ut som inte vill delta i förtal? Den manipulerande kräver lojalitet, osviklig lojalitet och får den inte det, är du för tid och evighet avförd från listan av trogna och definitivt uppförd på en annan. Att ifrågasätta någons avsikter kan väcka en ilska, inte obekant, men med en grupptillhörighet av kristlighet kan ju inte i förstone ifrågasätta en likasinnads avsikter? Hur kulle det se ut och riskerar inte den kanske den egna gruppens ilska och kritik över att ha ifrågasatt ett eventuellt offer för ett övergrepp. Den som verkligen blivit utsatt kan likaväl reagera med ilska om den blir ifrågasatt, men det gör med säkerhet den som ljuger också. Det finns givetvis andra reaktioner, men lögnare vill ju efterlikna den ärlige så långt deras sinne förmår. Skillnaden består nog i den mängd skuld den ljugande försöker överföra. Det handlar alltid om överdrifter både i påstådda fakta som i påstådd skuld. Vad kristenheten verkligen behöver begrunda är att sluta med någon naturvidrig konklusivitet att ondska finnas enbart utanför hägnet. Länge har vissa i inbördes förundran pekat med armarna ut ifrån sina grupper på en värld de inte förstår, med övertygelse om sin egen gudomlighet jämfört med världens brist på densamma.

– – Pedofilen i Jkpg länder till djup sorg om övergreppen men också en tankeställare åt de egna värdegrunderna enär de tyda på stora blockeringar angående den egna förträffligheten visavi omvärldens totala brist på goda egenskaper. Det är vad kyrkan lär ut som får konsekvenser, på det personliga planet måste detta kännas som en katastrof för de närmast ansvariga. Inte desto mindre är inte de mitt mål utan de lärosatserna och de brister i människosyn som tydligen styr och regerar en särskild del av mänskligheten. Skulle nu i denna dag förklaringarna från tronerna haglat om pedofilens finurlighet förklaras med dennes eventuella besatthet av en listig demon så kan det bara beklagas att ondskan och mörkret ska klandras för att ljuset egentligen är så enastående bristfälligt. Smärta lindras inte genom att ljuga om verkligheten och förresten bygger sådana resonemang bara ännu större murar mellan troende och andra. Krisen blir ännu en gång ingen möjlighet till utveckling utan befäster istället redan satta mönster.

Vi kan alla bli offer för ”kampanjer” eller drev om så den journalistiska sfären ska inräknas. Ansvaret för och konsekvenser av att sprida halva- eller rena o-sanningar ska faktiskt finnas någonstans. Den man eller kvinna som begår ett våldsbrott döms utan förbehåll och beskrivs gärna nu i media. Ofta slutna grupper som inom de religiösa ger den drabbade ingen som helst chans att reda ut någonting. De har ju redan bestämt sig och alla invändningar ses som djävulska. Där sprids istället förbehållslöst allt som fakta trots att det saknar relevans annat än att det motsvarar demoniseringens syfte och skäl. Varför det finns en grogrund för att belasta okända människor med alla möjliga dåliga egenskaper kan väl inte ha annat att göra med, än en svartvit föreställningsvärd.

Pastor Greens ”rättigheter” är ett målande exempel på vad en helig skrift kan användas till. Att den inte bara innehåller sanningen om Gud utan också om den felande och föraktfulla människan har de kanske aldrig funderat över. Riskerna med och konsekvenser av att blanda samman sina egna gamla föreställningar med gudens har de aldrig insett faran med. Att läsa skriften har för många bara varit att hitta bekräftelser på sina egna fördomar. – Det kan också vara en slags glädje men inte särskilt gedigen och brukar låta ihålig. Skränet från klaveren denna grupp ständigt klampar i överröstar sällan övertygelsen. Exemplen på det finns också i skriften, som många verkar tro inte är självbespeglande. Letandet efter ondskan är bekvämast utanför sinnet och enastående obekväm innanför skalet.

Vems är skulden?

Att bara vända på steken då, att förundras och sörja över den som låter sin oförsonlighet gå ut över deras barn och straffar alla barnets förutsättningar att lyckas, alla möjligheter att känna trygghet, alla möjligheter till en trygg uppväxt och en framtid, alla möjligheter till att bygga trygga band med andra. Hur går det till att förlåta den som aldrig ångrat sitt beteende, som fortsätter att befästa och stärka sina lögner så att de inte avslöjas. Nog har vattnet runnit under broarna men det är samma vatten, lika förgiftat av beskyllningar och anklagelser, som aldrig hade någon grund i vare sig fakta eller verkliga händelser utan bestod av projiceringar och fantasier mot en omgivning ett sådant sinne aldrig kunde förstå eller acceptera.

Den beskyllde lär ju få behålla bördan av att vara den anklagade trots att anklagelserna aldrig var sanna. De anklagande erkänner aldrig sina brister eller fel. De är ryggradslösa, saknar verklig stolthet. De bär också den tyngre delen av skulden till ett barns utsatthet och fullständiga vilsenhet.

Det finns givetvis en mening i att förlåta den som verkligen ber om ursäkt. I annat fall kan det verka fullständigt meningslöst enär den negativa bilden och beskrivningen aldrig raderas ut och ansvaret för häxjakten erkänns aldrig som ett brott mot allt förnuft. risken att det ska stänka på dem själva att de visat sig varit oerhört fördomsfulla och simpla ryktesspridare tar ju emot att erkänna. Då får ju skenheligheten bestå hellre än att betala priset för att ha begått övergepp.

.

Annonser

Written by CastoroPollux

7 januari, 2011 den 16:35

Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: