castoropollux

Not just another WordPress site

Dödlig Dos?

leave a comment »

.

Dödlig Dos?

Är det inte farligt?

Så märklig den är debatten och den nu aktuella åtalet mot läkaren som gav en dödligt sjuk baby en smärtfri död.

Min mamma drog sina sista andetag en lördag fullständigt neddrogad med bla morfin. Jag hade varit där under några dygn och kommer efter att ha sovit hemma en natt, just när sköterskan satt den sista dosen. Eftersom hon stod vid mammas säng och närmast dörren blev jag tvungen att gå runt till andra sidan sängen och såg sköterskan i ansiktet. Hon hade tårar i ögonen och kunde kanske känna att yrket ibland var ganska påfrestande. Det kan jag förstå. Hon visste precis vad mängden morfin innebar.

Att försöka ta hand om sin mor när hon befann sig på äldreboende under kommunens och landstingets försorg visade sig kräva en ”heltidstjänst” av mig som den fysiskt närmaste anhörig jag var. Här finns en lång historia av medicinförgiftningar och felbehandlingar, som en anhörig tydligen ska vänta sig av en vårdapparat av modernaste slag. Akuta transporter till lasarettet, avgiftning och nya blandningar av mediciner som en enkel läsning av FASS  distinkt avrått ifrån kan på nytt sättas in av en hjälpsam läkare, som tydligen saknade tillgång till sin patients historia av medicinförgiftning, nära vårddöds- upplevelser osv osv.

Så det verkar vara den fungerande modellen för en stunds äldrevård i livets lite längre slutskede, dock under lönsamma betingelser. Fattigvården är ju avskaffad. Istället har vi en vård som gör sig rik på fattiga äldre. Mammas flera månader långa självsvält till döds kunde iaf rendera kommunen fullständig ersättning för matkostnader, så där var det iaf ingen som led nöd. Sedan lät de henne plåga sig till ett skal innan beslutet togs…

Att mamma långt tidigare frös på sitt rum möttes med ointresse och munterhet. Den ditställda värmefläkten stängde de på nätterna av för brandrisken? Det tog kommunen mer än åtta månader att komma fram till att ett element i rummet var så igensatt att det inte fyllde sin funktion som värmekälla. Vaktmästaren som skulle mäta temperaturen lade termometern på bordet vid soffan, tre meter från det hörn i rummet där sängen stod.

Att hon som alla andra begåvats med en husläkare som inte visste alls hur dennes patient mådde blev en reell överraskning. Husläkaren var så fräck att han påstod att mamma inte alls var medicinförgiftad, trots akutvård på en medicinavdelning och efterföljande vård under månader och där de medicinskt utbildade tog bort alla mediciner som utan övervakning och status var på väg att förgifta henne. En urinvägsinfektion som fått pågå obehandlad i månader hade förstört en njure. Den antibiotikabehandlingen tog 3 – 4 månader. Vård och omsorg är ett riktigt mantra. De blir höga av det. Medan resurserna minskar och verkar obefintliga.

Kommen som ny till äldreboendet hade mamma redan kateter, och ständiga urinvägsinfektioner även innan katetern monterades. Döm om ens förvåning när en av sjuksköterskorna säger att det är vanligt med urinvägsinfektioner när man har kateter? Därför hade man regelbundna testningar och förekomsten av bakterier var någon man räknade med? Hur mamma då kunde ligga på först akuten och sedan medicin med en puls på 47 = medvetslöshet pga medicinförgiftning och vad som där fanns med några enkla tester en alldeles för långt gången urinvägsinfektion, kan hon bara förklara med att de handlat efter reglerna….. F.ö. övrigt berodde ju medvetslösheten på alldeles för höga halter i blodet av en hjärtmedicin. (Lanacrist) Så snart koncentrationen sjönk vaknade mamma och tyckte hon varit med om ett under. Det var ett under att slippa nonchalansen i äldreomsorgens klor och Husläkarens slarv i landstingets vådliga färd mot en tidigare död. Visst var mamma bitter och besviken på mycket. Ingenting blev riktigt rätt och att själv ta tag i sina problem gjorde hon aldrig. De samlades istället på hög framför och efter. De gick ju aldrig att komma undan. Mamma var inte kommunikativ eller meddelsam. Vilket ju är något man kämpar sig till när möjlighet ges. Att få kärlek och tröst i svåra sorger är läkande och helande. Dessutom försvinner alltmer av det som hindrar en från att se sina egna möjligheter och förmågor. Hur vården kunde sakna det mest mänskliga vet vi ju. Personalnedskärningar, konstiga arbetstider och scheman gjorde sitt till. Mammas sätt gjorde säkert att hon hamnade sist på listan. Att vara anhörig blev för den skull inte lättare med den vanvård jag vill kalla det och totala brist på professionalism. Det gick alldeles utmärkt att sitta några timmar med mamma och se ansiktet mjukas upp spänningen lättna. Varför personalen inte kunde ha tid ens med det grundläggande att göra sina vårdtagare lite tryggare vet vi ju hur det fungerade. Bara sitta en stund var ju tillräckligt för att minska på spänningen och oron. Det hade ju behövts för en person som snart hänföll åt utfall av bitterhet och besvikelser, som skulle sköljas över närmast anhörige.. Övriga syskon skickade vykort men såg sällan rummet.

Den antidepressiva medicinen gjorde ju ingen nytta precis. För mammas allvarliga problem var det helt klart en försämring, men vem i vården brydde sig om det. Fylla på med medicin var det enda man kompenserade sina brister med. Allt för att kunna minska på personalen.. Det bli lätt en lista på 8-10 tabletter flera gånger dagligen.

Visst är det fantastiskt när reglerna gör vården billig att den anpassats efter andra krav än behoven hos huvudmannen verkar de vara så vana vid att hänsynslösheten måste vara rejält utbredd och ses som något normalt. När jag som patient/anhörig/medmänniska söker akutvård för diffusa bröstsmärtor under tillvarons allt högre brus, träffar jag den förra sjuksköterskans kollega, som berättar att hon för sin hälsas skull inte längre orkar jobba inom äldrevården? Är det här en händelse som kan betraktas som en tanke? Två människor och underligt nog samma tanke, samma känsla av att bli överkörd av något gott. För det är väl så, vi måste förstått alltihop, vi hade misstagit oss på äldrevårdens alla goda föresatser, goda ambitioner och strävsamma men ytterligt ljusa framtid, som i verklighetens belysning verkar alldeles mörk. Att detta skulle gynna privatiseringen, visst men till vilket pris?

Här existerar inte ens en Lex Maria anmälan från vårdapparaten, hur kan det förresten göra det. De verkar ju ha hoppats att mamma dog redan då, för hur kan Läkaren annars påstå mot bättre vetande att att mamma inte var medicinförgiftad? Socialstyrelsen var inte bättre de. En anmälan avvisades med förklaring att fullmakt saknades? Om de saknat en fullmakt för att utreda kunde de begärt och fått en, men de föregår istället en utredning med att avslå utan att begära en sådan. Det tyder väl på konkret ovilja istället. Samma anda som husläkarens…. När akut o medicinkliniken gör allt för att rädda liv och respektera liv och mamma vill stanna där på medicinavdelningen synes äldrevårdens brister framstå i ett särskilt beklämmande dåligt ljus.

Att den lokala sjukvården och äldrevården dansar med i denna vals tyder väl på en viss samstämmighet i den moderna rytmen.

Varför finns det ingen LEX-Maria anmälan?

.

Annonser

Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: