castoropollux

Not just another WordPress site

Kvinnors våld mot barn och fäder.

leave a comment »

.

Kvinnors våld mot barn och fäder.

I ett viktigt debattinlägg på http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/  skriver Mimmi Westerlund (KDU), rättspolitisk talesperson, Jenny Weimers (KDU), jämställdhetspolitisk talesperson Kristdemokratiska Ungdomsförbundet om ”PARTNERVÅLD Rättsväsendets syn på våld i nära relationer präglas av ett ensidigt, feministiskt perspektiv där kvinnor alltid är offer och män alltid förövare.”

Det finns fler faktorer och exempel på onödigt våld som också blåser bort i den ensidiga riktningen myndigheterna har valt att något motvilligt agera. Det beskrevs bland annat här i detta inlägg. http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/#comment-866467929  För enkelhets skulle återgivet här.  ” Kvinnors psykiska våld mot sina barn borde också uppmärksammas mer. PA eller föräldrafjärmande är en grym och föraktfull process mot barn och utövas för att straffa pappor utan en tanke på vad barnen utsätts för. Metoden kan också ses som en bekräftelse på hur svåra dessa kvinnor varit att leva med. De väljer ju att helt själviskt åsamka sina barn livslånga plågor och dåligt omdöme. Dessa barn får senare ytterligt svårt att välja partner och hamnar ofta själva i våldsamma relationer eftersom de blundar för vanliga varningssignaler. Föräldrafjärmande skapar en ond cirkel av barn som upprepar sin förälders misstag. Det är priset av att beröva dem den grundläggande tryggheten, förstöra deras omdöme och tvinga dem till osund lojalitet. De här barnen lär sig sällan erkänna sina egna känslor utan tvingas göra avkall för den tvingande förälderns vilja och krav. Det berövar dem givetvis en sund utveckling och den grund de behöver för livet. De blir också oroliga och nervösa.” Den något ofullbordade sista meningen kunde ju kompletteras med ”av att ständigt ha tvingats anpassa sig till omöjliga situationer”.

På detta inlägg svarades som så.  http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/#comment-866557312   ”Där sätter du fingret på något verkligt viktigt. men i visa fall är fjärmandet på barnens eget initiativ iaf när de är stora nog att hävda en gen uppfattning. Och då är det en förälders plikt att stödja barnen om detta är något djupt känt hos dem Det är en oerhörd svår balansgång eftersom an då utsätts för samhällets misstänksamhet som en av de där ”fjärmarna” fast så inte är fallet och samhället bestraffar ju de ensamma mödrarna hårt ekonomiskt- Det lönar sig bättre på alla sätt att försöka samsas med barnens far om man inte vill bli både fattig och totalt utsliten. Men ibland finns, för barnens skull inte det alternativet.

Sådana fall är nog ändå rätt ovanliga. De flesta barn vill ha tillgång till båda sina föräldrar och är väldigt överseende med svagheter hos föräldrarna. Barnen är betydligt mer toleranta och kärleksfulla och överseende än vad vi vuxna förmår vara.

Jag som ständigt här anklagas för att vara sån dödsmördarfeminist har stått vittne i tingsrätten
i ett fall där mamman rövat bort barnet från ett annat (civiliserat land) från en mycket bra far på mannens sida.

Han hade tilldömts enskild vårdnad pga av moderns dryckesvanor och psykiska problem där, men i Sverige vann hon. Det tyckte jag väldigt osjysst men pappan var en så hängiven farat han gav upp allt i hemlandet och fick kämpa i åratal för att få stanna i Sverige eftersom han ville hålla kontakten med sin son och lyckades med det till priset av enorma uppoffringar.

——————————————————————————————————————————————————-

Dessa barn tillåts inte en normal uppväxt och kan inte välja självständigt. Det har de hindrats från allt efter de var små och någon självständighet lär inte utvecklas enär de knappt lär förstå vilka de är själva eller vad de är sprungna ur. Det kan ju låta krasst osv men verkligheten är sådan och den är och har varit grym mot de barn som tvingats anpassa allt efter en omogen, svartsjuk och av hämnd förblindad förälder. Plikten och ansvaret är det första de ställer åt sidan. Det räcker med att räkna gratulationskorten till pappa från den tiden. Inte ett enda. Vän av ordning kan ju undra om det kom sig av pappans ointresse? Om det funnits ett så istället var det ju tvärtom. Det kan ju kampen mot pappan att misstänkliggöra, att hindra umgänge, att komma med grova falska anklagelser, om våld, hot och pedofili(?) visa. Det var modern som riktade barnets intresse bort från fadern genom att göra det besviket, skrämma, hota, kräva och tvinga. Förklara allt som pappans fel. En sådan förälders beteende kan ju förklara varför inga förhållanden höll heller. PAS är ju bara en fortsättning på en grav inre störning och den manifesteras på ett otäckt sätt på barnen och de som försökt leva med dessa människor, kan ju berätta att det beteendet är ingen nyhet..

Den forskning som faktiskt bedrivits på dessa barn och intervjuer talar om ett syndrom. PAS, Parental Alienation Syndrome. Föräldrafjärmande på Svenska utan den senare diagnosen syndrom, som av någon anledning frikopplats från den ursprungliga beteckningen.

De som studerat ämnet noggrannare än jag har ju bla annat konstaterat att det finns olika nivåer på detta tryck barnen utsätts för och i det gravaste med all kraft påtvingar barnen sin uppfattning och accepterar inget annat.  Att detta inte skulle skada barnens begreppsvärd för lång framtid och att den inte skulle bli bestående garanteras ju av att dessa barn får stora svårigheter att bli självständiga. De blir otrygga och lättpåverkade mest utifrån den psykosociala miljö de är sprungna ur.

En påtvingad lojalitet som det senare krävs yttre krafter och 100 % engagemang och tid för att tränga bort. Dessa barn blir aldrig stora i den miljö de tvingas leva i för den påtvingade lojaliteten kommer aldrig acceptera avsteg från den räta linje av villkorad uppmärksamhet de utsatts för. Att i tidig ålder så kraftfullt utsättas för påtryckningar lämnar dem chanslösa för yttre påverkan. Inte ovanligt så blir dessa barn snart stödben för den tvingande föräldern som själv inte löser sina problem och som oftast är orsaken själv till att dessa förhållanden upphör att fungera. De är så krävande och explicit i sig själva att hela världen ska formas efter dem. I offerrollen finner de snart sin mest lönande prestation. Särskilt i ett samhälle som förenklar de ansvarigas arbete och inte ruckar en loj inställning till arbetet.  I hemmet är de fjärmande dock det motsatta och blir efter vad historien visar också ett praktexempel på att de var omöjliga att leva med och att de drar sig inte för att dra in barnen i denna konflikt utan slut, utan hejd, utan hänsyn. Vanligtvis har de varit svartsjuka intill plågsam nivå och missar inte många tillfällen att bekräfta sina fantasier.

Att under uppväxten hela tiden få sitt omdöme ifrågasatt och påtvingat en förutfattad mening och en lojalitet. Att tillfredsställa ett olyckligt sinne som en hämndlysten förälder lämnar inte mycket åt ett barn att få utveckla ett självständigt jag. Det finns ju inget reellt du!  Den enda chans till kommunikation och acceptans är den krävande, tvingande lojaliteten och de barn som inte blir offer i detta grymma spel är lätträknade. De är födda starka med ett skyddande skal och de finns säkert.

I en relation där mannen/pappan tvingats välja bort relationen så lär sig barnet fort av den förfördelade mamman att pappan var en svikare och aldrig tyckte om barnet osv. Det grymma spelet är verkligen något i hästväg och ska givetvis backas upp av sanslösa beskrivningar den förlupne pappan. Dennes styrka är ju avhängig hans tillstånd innan förhållandet inleddes och här lämnar de falska beskyllningarna ett stort tomrum i en värld som redan är inställ på att en man är det samma som en våldsverkare…

Den som haft problem hamnar ännu lättare i dålig dager. Den som löst sina problem och inte längre behöver den biten från sin sambo kan överraskas av att exet föredrog att pappan var sjuk för då behövde han ju exet! Ja för att skapa en värld av tvång och offra sitt barn på ett altare åt en okänd gud så krävs det givetvis en inskränkt föreställningsvärld som passar i sammanhanget och den kan ju en nyligen botad pappa plötsligt stå inför och inse att den här miljön är ju direkt farlig. Att ha med myndigheter att göra kan visa sig vara ett helvete och den som inte är född med tjockt skinn eller knappt flygfärdigt ens står sig nog slätt emot myndigheternas envisa klappa och klanglåda.

Så hur kan missundsamhet och psykiskt tvång yttra sig? Ett barn som säger ”Om jag säger det varit roligt hos pappa blir mamma ledsen”, ”Jag måste berätta allt som hänt hos pappa annars blir mamma arg”, ”Pappor Ljuger”, ”..men pappa du är ju snäll”. En socialinrättning, en familjerätt som ignorerar sådant här har sanktionerat rena tortyren mot barn och låter nonchalansen råda till ingen som helst nytta än olyckan. Att barn utsatta för detta tvång kanske aldrig kan välja har jag inget svårt att förstå. (Det hindrade inte dem i detta fall att påstå att denna kunde välja vid 12-13 års ålder). Att processen ur det, är besvärlig borde jag veta. Jag har ju gjort resan själv. Hela min uppväxt i sådan miljö kostade mig skolgång, utbildning och examen. Att tvingas se det upprepas med ännu ett barn och ingen gjorde något för att stoppa det, kan ju inte kännas alls om man inte befunnit sig i det. Att flera år senare inse att stulna gamla läkarintyg tjänat som bevis för nonchalansen och som bekräftelse på de falska anklagelserna, är väl mer ett mått på hämnden och det meningslösa i att försöka segra med att krossa, men vilket förmörkat sinne inser det? Hur mycket spelade inte dubiösa behandlingshem in, eller lika mycket fuskande och ljugande sociala instanser. Hade bara min egen släkt backat upp hade saken varit lättare, men de var ju å andra sidan förutsättningen som skapade problemen i min uppväxt, så hur skulle de vilja eller kunna hjälpa!?

Det är nog inte utan en särskild aningslöshet och fräckhet som du påstår och förlänger ditt ”men” om att pappor borde kämpa!

Paret i Sandviken som alla kunde se fullständigt krossade av omänsklig myndighetsutövning var fullständigt friska och hade familj, föräldrar vänner. För egen räkning om jag får meddela sådan, så föregicks detta av åratal av panikångest, svår psykisk sjukdom som det fanns hjälp till utanför vårdens något märkliga behandlingsformer och prestige. Denna vårdapparat var tillfreds med att kalla mig hopplöst fall och lämnas åt ett oblitt öde. De slängde ju också ut mig, dubblade den förrädiska blandningen av neuroleptika och antidepressiva medel? Trots varningarna i FASS om att öht blanda dessa preparat utan sträng uppsikt ??! Det var denna spillra av en människa som räddades av vad som uppfattades, utgav sig för att vara en osjälvisk individ men som definitivt inte var det. Denna blev den första att anförtro sig till, det som räddade mitt liv. Vården hade fått ännu ett offer för bristande intresse och nonchalant oansvarig vård., för pressen och stressen på mig höll på att ta mitt liv. Det förakt Nora mötte var inte mindre närvarande då för trettio år sedan, så vad har vården ägnat sitt största intresse åt under alla dessa år? Så vad betydde det att finna en vän en förtrogen just när djupen öppnade sig och höll på att sluka en utsatt individ? Det tog inte särskilt lång tid att upptäcka att tvåsamheten var en enkelriktad gata. Det vänskapliga förtroendet gick bara en väg. Hade bara en riktning. Den medvetenheten blev till en ny sorg. Jag var inte behövd utan bara ett bevis på att denna inte längre var ensam och ratad person. Sedan tog den regelrätta styrningen vid att bli en föraktfull högerkristen som avskydde allt som kunde kallas ogudaktigt och främmande för den enda sanna läran. Om mina innersta fasor och smärtor delades så visade fortsättningen senare att allt kunde förvanskas för sitt eget syfte. Att jag var ärlig, vilket räddade mitt liv, beskrivs istället som att jag dolt min sjukdom och bedragit denna om min verklighet. Detta trots att denna person själv inbjöds till samma behandlingshem, erbjöds utbildning kring min behandling och sjukdom för att underlätta tillfrisknandet och själv kunde få behandling, men avböjde med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Denna påstår alltså inför sittande rätt att jag ljugit om min hälsa och alltså i grunden bedragit henne på den väsentliga punkten? Att vår telning fnyser ordentligt åt pappas beskrivning av att ha blivit räddad till livet kan ju ses i ljuset av att den beskrivningen hon är nöjd med och håller för trolig. Givetvis ställer hon inga frågor, det behövs ju inte av dem som tycker sig veta. Då är alltså attityden ingen annan än den ärvda, påtvingade och kränkningen fortsätter såsom den länge beskrivits.

PAS har uppnått sitt mål och behöver bara vardagligt underhåll och de smärtsamma sanningarna om att mamma kanske ljugits hålls av ”naturen” = syndromet på avstånd. Den läkande smärtan får aldrig en chans att göra slut på våndan och den skada och tillstånd lögnerna skapat bibehålls. Att pressas in i en värld av påtvingade åsikter, att skuldbeläggas över sin glädje och sina träffar med pappa. Att tillfredsställa ett sinne som i grunden kräver allt och det omöjliga av ett barn kostar på. Den förälder som tvingar sitt barn till lojalitet är själv ett otillfredsställt barn. Därav den egna blindheten för vilka konsekvenser detta beteende har. Besvikelserna är ett barns och uppfattningen om resten av världen är ett barns. För objektet för denna press slutar det snart i ett känslomässigt kaos. Det går senare i vuxen ålder inte skilja på den verkliga smärtan och den påtvingade skadan. För över den verkliga sorgen, saknaden, besvikelsen ligger som ett lock de förljugna beskyllningarna och de falska anklagelserna. Till det läggs alltså de konstruerade besvikelserna, de avsiktligt förfärliga beskrivningarna om svek och förakt för barnet sätter garanterade spår av e konstruerad sorg som tar plats över den faktiska saknaden. De ohyggliga beskrivningarna är ju trummas med förödande såväl som hänsynslösa avsikter.

De existentiella besluten dessa individer tvingas undergå och infoga sig i är förödande och destruktiva. Att sanningen kommer kännas värre än lögnen är givetvis ett obehagligt faktum. Den etablerade otryggheten bidrar givetvis till att hålla kvar de drabbade i dessa tillstånd. Om sanningen trots allt kostar på så innebär den ändå läkedom, medan lögnen bidrar till att inget ändras och ett diffust smärttillstånd fortsätter.. Det dessa människor inte kan se är vinsten med att  ta itu med det som gör ont. De anar inte vad det kan innebära att den påtvingade sorgen och vad den verkliga smärtan egentligen hindrar dem från. Istället träder ju läkemedelsindustrin in på scenen som med en björntjänst erbjuder kortsiktiga och effektiva lösningar istället för något bestående.

Att bli frisk att upptäcka sitt faderskap i ett förvandlat ljus, att väckas inför papparollen med stolthet och intresse, att få en upptäckarglädjens distans till sig själv, att aldrig vilja upprepa sina egna föräldrars nonchalans och ointresse, bristande stimulans osv lönade sig. Dottern var strålande glad över sin pappa och ville ju senare bo hos honom och den nya plastmamman. Vem annat än svartsjuka och ren myndighetsutövande dumhet skulle hindra det? Jo ett visst mått av svartsynt feminism förstås. Jag kan inte räkna antalet gånger jag blivit förkrossad, drunknat i ny sorg, men kan garantera att jag hann inte hämta mig från den första innan en ny dök upp och vällde över mig. Att det ledde till ptsd kan vem som helst inse. Till det ska ju läggas sorger och bedrövelser som kantat denna väg som egentligen inte behövde haft någon upprepning i ännu en individ.

.

Om Detta Var Du

Omöjliga Kärleken

Omkring tvivlen på att bli Pappa

Undrar om Du minns

.

De felunderrättade och de fördomsfulla finna än mer karameller för sitt sug.

Finns det mera Salt? Rond 1 (under konstruktion)

Finns det mer Salt? Rond 2

.

PAS en beskrivning.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/barn-kan-fas-att-hata-sin-pappa

Krävs det fantasi eller insikt för att förstå att de som driver sin tes om hämnd och påtvingad lojalitet in absurdum också skadar sina barns uppfattningsförmåga, existens?

.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: