castoropollux

Not just another WordPress site

Genusfolket vilka kan de vara?

leave a comment »

Papparättsrörelsen for dummies: Vad är PAS? – Genusfolket.

Vilka är PAS förespråkarna frågar sig denna bloggare. Ja ögonvittnes beskrivningar av PAS-offer tål de inte utan avfärdar konsekvent. Aningslösheten och de egna önskningarnas totalitära brist på reella fakta kan anses total.

Som sagt någon debatt om de verkliga fasorna, de verkliga problemen försiggår inte. Att det inte gagnar barn att förneka faktum är givetvis ett problem och i växande. Dumma och korkade männsikor behöver inte fakta för sina teser utan lösryckta citat. Helst med våld dragna ur sina komplicerade sammanhang. Blott ögnade igenom i en hastig genomläsning huggande på första bästa bete. ”It takes one to know one” Det enda viktiga med det smala perspektivet är bekräftelsen på den förutfattade meningen och kontexten det tagits ur har försvunnit i fjärran som ogrukbart för de uppsatta målen att hitta del fel man ville ha.

Så denna fick inte bli publicerad heller…

castoropollux 28 maj 2013 kl. 15:46 · Svara

Din kommentar inväntar granskning.

Det är då garanterat säkert att de föräldrar som ägnar sig åt PAS också var svåra att leva med i och under förhållandet. De gav säkert aldrig utrymmer för tvåsamhetens villkor utan ville alltid ha förhållandet enbart på sitt sätt hur omöjligt det än kan te sig. PAS har sin grund i dålig självkänsla och ett flertal tyngande existentiella beslut och problem. De skulle aldrig annars kunna bortse från konsekvenserna för barnet i sin taktik att uppnå hämnd och skapa förlust genom att tvinga bort barnet. Dessa människor är ofta själv barn i sin roll och dikterar villkoren och uppfattar världen som barn gör. Frånvaron av bevis och förekomsten av verklighetstrogna beskrivningar utan reella fakta är deras ständiga följeslagare. PA och S som i syndrom skapar en skada där den drabbade snart inte kan skilja på rätt och fel och där tom sanningen hotar den ofta bräckliga grunden. Dessa barn får ofta ADHD-stämpel pga av sin av all trygghet och tillit undanröjd redan barndomen.

Så hur förklara att det inga vilda fantasier är att PAS är en grym verklighet?

Min egen uppväxt kantades av dessa premisser, förödde min barndom, förstörde hela min skolgång inklusive gymnasium och visst hade det varit lätt att tro att pappa var skyldig till allt som gått fel eftersom han var alkoholist. Det tog till ungdomens slut att inse att det var min trygghet och tillit detta spel kostade och allt det berodde på var en vuxen människa som inte vill lösa sina egna problem och konsekvent skyllde på andra. Detta var givetvis en människa min mamma som själv svikits djupt tidigt och som behöll sina bördor själv och trots att de växte och blev allt tyngre aldrig kom till skott och fick tröst och utlopp för sin utsatthet. Du vet väl hur barn känner sig som kommer med sin oro men där föräldern motar bort eftersom det väcker deras egen. Du vet väl hur barn känner sig som aldrig får svar på några frågor, som ständigt viftas bort och förpassar sin vånda och smärta till glömskan eftersom ingen ser den.

Det skulle dröja tills jag själv blev pappa och separerad med barn. Se historien upprepas på nytt och förstå vem jag levt med. Innan jag stötte på begreppet PAS. Då hade jag -78 slutat med mitt missbruk, drabbats av panikångest, depression. Efter 3.5 år insett att vården inte hade någon hjälp, men hånats folk som inte trodde på att bearbeta sina personliga kriser(?), de arbetade trots allt i vården (?) och dess riktning sedan dess förklara Ola Gäfvert som en djupt förankrad lag 30 år senare. Jag hade alltså av mer eller mindre tillåtna och förbjudna medicinblandningar blivit ännu sjukare och sökt hjälp och lyckats hitta adekvat hjälp utanför. Vid denna tid var jag snart medicinfri och åt inte ens barbiturater. Så vad tänker en människa som nyss blivit far, inga tankar har om att klara fadersrollen med panikångest som innebar att han knappt kunde ta hand om sig själv. Jag deltog under permission i förlossningen, fick låna behandlingshemmets bil för permissioner varannan helg och gjorde underbara framsteg i terapin och på hemmaplan var det mat och blöjor och fler och fler leenden. Det etablerades en kontakt. En stolthet och bekräftelse växte fram och fadern med sin nya insikt, sitt nyöppnade känsloliv var mycket mera lyhört för sin omgivning, som för sig själv. Vad som grumlades var den stigande besvikelsen över hur min självständighet växte och hur beroendet till partners minskade. Det var ju inte min upplevelse utan tonade fram ur dennas allt mer växande misstro mot allt som lyckades och gav framgång i terapin. Fick åka på maraton.

Så vad tonade fram allt mer! De egna problemen och den egna fasaden krackelerade och brast. Utbildningen för partners på behandlingshemmet med hopp om att också denna skulle se att det fanns hjälp för allt, lämnar snart etablissemanget med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Givetvis hade denna fått underteckna ett avtal om tystnadsplikt, men det skulle det inte visa sig så noga med. Inte heller att innan förhållandet tog slut stjäla ett gammalt läkarintyg från inskrivningen. Uppbrottets tid hade ju inletts med domslutet om behandlingshemmets ogudaktighet. Vem som var feg och rädd kanske kan utrönas. Att jag själv bar en blygsam tro utan allt detta förakt för allt och alla som inte passade en smal insikt, renderade ju min person en allomfattande kritik och omdömen som att vara ”djävulens verktyg”. Gud är enligt min mening förhållandevis god, de dummaste och mest inkrökta kan denne inte göra mycket åt de trivas ju med likasinnade och släpper inga frågvisa in.

Jag tror mig veta vad som driver dessa människor och vad som får dem att bete sig som de gör. De har inte mycket att hålla fast vid och barnen blir något av deras sista utpost. Den enda som inte till slut ska överge dem. Rädda är de och förblindade av egna besvikelser ur sin uppväxt. Givetvis kontamineras deras sinnen tvärs igenom föräldra-/vuxen-/barn-rollen bara av det skälet att ingen tillåtit dem sluta spela spelet och förvrida sina liv för att få uppmärksamhet. Offerkoftan är det enda som värmer dem och de fryser in i märg och ben, men vågar sällan eller aldrig erkänna det. De fortsätter sin sejour och visar sig aldrig kunna utgöra det stöd de borde vara för sina barn eftersom de inte fått det de aldrig vågat fråga efter och följaktligen inte har något att dela med sig av. Därför beläggs de behövande barnen med skuld var gång de söker trygghet och tröst, därför anklagas den ”frånvarande” föräldern som orsaken till de flesta problemen. Det kan gå så långt att denne pappa även i barnets vuxna liv får samma förklaring slängd i ansiktet, ändå utgör ju den åsikten det bästa beviset på avsaknad av mognad, där det blir så lätt att skylla på den som inte var med och som de ofta motat bort med hemska och otäcka beskrivningar. Bristen på vuxenansvar sätter sig djupt i dessa barn och de ser aldrig hur modern faktisk kunde fyllt detta hål med trygghet, intresse, tröst och värme istället.

När min egen livskris malde som värst var skuld en stor och avgörande faktor. Att känna skuld för vad jag inte fått, att jag blivit vad inget barn skulle vilja, att mina föräldrar aldrig hade särskilt mycket att dela med sig av, att någon stimulans aldrig förekom, att något intellektuellt utbyte aldrig förekom, beror ju på att det som är grunden i form av stimulans och acceptans var som bortblåst. Att aldrig bli sedd, bekräftad som barn är förödande. Att påtvingas åsikter att tvingas ta ställning är ju bara fortsättningen på den beklagliga bristfälliga miljön. Det finns ett syndrom. Parental Alienation beskrivs redan på 40 talet. Att det kunde vara riktigt skadligt under sina värsta betingelser upptäcktes med den forskning man senare inledde. Vartill Gardner säkert bidrog med en hel del. Att det var och är smärtsamt att lämna detta tillstånd är som en ny förlossning ur barnets perspektiv. Att plötsligt kunna andas syre, att få respons på sina behov och att börja höra, se och uppfatta en förut okänd värld är en sensation om känslolivet varit dött och inaktiverat. det finns oerhört många positiva beskrivningar av vad som hände i adekvat terapi och under verkligt mänskligt intresse att bota, läka och hela från ett traumatiskt liv.

Som sagt jag hade levt i PAS innan det av mig upptäcktes som ett begrepp, eller att jag krånglat mig ur livslång vånda och trauma orsakat av beklagligt nog rädda föräldrar och att det sedan länge utförts forskning och jag kan säga att allt jag redan visste kände och upplevde bara bekräftades i beskrivningarna. Då var jag redan stämplad som farlig och gärningsman, först efter förhållandet (?) jag avslutade(?) i alla möjliga sammanhang trots att jag aldrig gripits av polis, inga lägenhetsbråk, tvångsvårdats eller omhändertagits av någon. Falska beskyllningar fanns av mer eller mindre nogräknade behandlingshem, de fanns ju även på min tid. Då fick de bara 1018 kronor per dygn, Idag får de i den bristande konkurrensen betydligt mer för att göra ingenting än köpa dyra bilar till sig själva.

I övrigt kan jag bara hänvisa till min egen Häxjaktens Logik. En förfärlig beskrivning av hur socialen i Jönköpings kommun betedde sig och hur lätt det var att förvanska någon liv där och hur aningslösa och fördomsfulla man kan vara. Jag hade ju önskat att det var lögn och dålig fantasi men vårt barn fick samma uppväxt, samma problem med sin omgivning som jag och alla blundade för det uppenbara. Ingen trodde på en fd patient och fd missbrukare och om uppväxten var jobbig så vart det nyfunna livet och verkligheten betydligt värre med alla sinnen vidöppna. Dessutom vart plågan att se sitt eget barn tappa glädjen och bindas in i obearbetad sorg en mardröm utan like. Jag lider idag av ptsd istället och anser att den som förnekar PAS som ett begrepp begår avgrundslika misstag bara på sin okunnighet om vilka spel människor är beredda att spela för att slippa ta itu med sina egna problem. Satsar allt på ett kort och förlorar hela leken…

Dessutom fälldes kommunen på flera punkter, av Länsstyrelsen, men tuffade ändå på i samma anda? Dessutom gjorde ”sanningssägaren” parodi på sig själv i två domstolar. Förlorade i Länsrätten bara av det skäl att försöka övertyga rätten och bortse från det faktum (?) att den obehöriga BUP hade gjort ett grundligt jobb i att missa det väsentliga och stod till 100 % på hennes sida. Det är så man förlorar i ännu en instans om man är riktigt sjuk och ändå uppbär socialens stöd och de kan ju inte vidkännas att de bygger en stor del sin verksamhet på falska anklagelser och fördomar, okunnighet och ovilja.. Det är så man ådöms väsentliga viten och skyddas av en enögd socialtjänst som uppenbarligen låter skattebetalarna stå även för de mest falska fioler.. Tillika överklagades denna dom till Kammarrätten som inte hade några som helst svårigheter att avvisa och tilldöma än mer kostnader och inte ens tillbakadragandet renderade någon befrielse från den notan. Det är så formulerat i domslutet. Så varför fortsätter socialen denna parodi på verksamhet? Varför tillåts ännu ett barn misslyckas med allt under sin uppväxt och i vuxen ålder stå utan utbildning..? Resulterande i tidig debut, dåligt sällskap, skolk, missbruk och kriminalitet… Det är då lätt att räkna ut varför det blev så. Parental Alienation drabbar barn med synnerligen olika konsekvenser och får resultat efter den blinda förälderns allra värsta önskemål och enda förklaringen ska vara att det är pappans fel…. Han som inte ens fick vara där vars roll beskrevs som ett monster..

Du kan säkert finna fog för att inte tro min beskrivning. Jag kan ju bara ana vad som fattas för att missa det väsentliga. Det är ju en sensation kanske att påstå att det finns vägar ut ur svår sjukdom. Jag är ju säker på att tusentals människor fåtts att tro att det inte finns hopp utan bara piller och att svälja den värsta förtreten med hopplösheten och bara bita ihop. Det finns mycket brister i vårt samhälle mest beroende på att vinstintressen tagit det förnuftigas plats. Det gäller vården, kosten, behandlingshemmen, SIS ja hela vår tillvaro. Att de icke patenterades svaren på alla problem blir billigare och bestående måste ju bekämpas av de som förlorar detta spel. Det har de gjort länge. Det nästintill året jag fick adekvat vård och behandling gav mig livsnödvändiga verktyg att hantera verkligheten. De saknade jag från början. Dessa räckte givetvis inte till i den orättvisa kamp som socialen och andra bedrev sedan bedrev. Smärtan hos Sandvikenparet gick inte ta miste på. De var ju ändå två trygga individer med två lyckliga och oskadade barn. Det vart det ändring på. Dessutom närvarande föräldrar och vänner. I den sitsen var inte jag med åratal av depression och dessutom senare panikångest. Vilket ju var självklart. De flesta som drabbas har haft svårigheter att hävda sig. Det är säkert något som offrats för att en förälder eller två tagit mycket mer plats än de borde i sitt barn sinne.

Min släkt hjälpte inte mig med något. De var ju å andra sidan grunden för hur det blivit så, det är väl självförklarande. Att socialen blev en maskin att krossa människor under visades i Sandviken. Kompletterat med vansinniga utredare, åklagare såväl som häktesvistelsen ”on a quest in space”. Det är inte undra på att falska anklagelser är svåra att ge ett erkännande med sådana självutnämnda proffs säkra på skuld. Det är fördomar och en knäckt individ som leder till bevis inte fakta. Det är en Häxjakt.

Advertisements

Lämna gärna en kommentar.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: