castoropollux

Not just another WordPress site

Archive for the ‘Barnets Bästa’ Category

Känd Advokat mejlade ut kränkande uppgifter

leave a comment »

http://www.dn.se/Pages/Article.aspx?id=1005032&epslanguage=sv

http://www.dagensjuridik.se/2013/06/advokat-forsokte-fa-kommun-att-sprida-krankande-uppgifter

Advokatyrket är onekligen omgärdat med många fasta gränser för vad yrket tillåter. Att sprida falska anklagelser hör inte dit. Särskilt inte om de s.k. bevisen förkastats i en redan nedlagd utredning. Vårdnadstvister och umgängesbråk lämnar ett alldeles för stort utrymme till godtycke och brukar innehålla vida anklagelser mot en part eller från bägge. Det allvarliga är att domstolarna ofta ignorerat allvaret i att till den grad försöka hindra vårdnad och umgänge med hjälp av mer eller mindre förkastlig ”bevisföring”. Hade domstolarna skarpare markerat allvaret och konsekvenserna av sådant skulle detta inte fått sådan spridning. De sociala myndigheterna kunde för länge sedan fått riktlinjer betydligt enklare att hålla sig till än att gå på godtycklighet och på något vis kompensera för en trögare juridisk process.

Att Advokater skulle ägna sig åt häxjakt och mindre smickrande, med tanke på yrkets allvar, rent förkastliga metoder ger funderingar kring hur människor som förkastar frånvaro av bevis som en brist de kan kompensera med sin ”tro” eller känsla. Menigheten och alla vi som sett hur det verkligen går till bland dessa grupper av godtycklighet och exalterad självtillit, kan ju bara hoppas att den inslagna vägen just i detta fallet avbryts med uteslutning så snart som möjligt. Med en sådan övertygelse lär det inte dröja länge.

Sedan avslöjar ju dessa händelser ”rörelsens” energi dess beslutsamhet och dess tillvägagångssätt. Att de inte skyr några medel, lagar eller förordningar eller håller sig till legitima bevis och fakta  är också därmed uppenbart.

Genusfolket vilka kan de vara?

leave a comment »

Papparättsrörelsen for dummies: Vad är PAS? – Genusfolket.

Vilka är PAS förespråkarna frågar sig denna bloggare. Ja ögonvittnes beskrivningar av PAS-offer tål de inte utan avfärdar konsekvent. Aningslösheten och de egna önskningarnas totalitära brist på reella fakta kan anses total.

Som sagt någon debatt om de verkliga fasorna, de verkliga problemen försiggår inte. Att det inte gagnar barn att förneka faktum är givetvis ett problem och i växande. Dumma och korkade männsikor behöver inte fakta för sina teser utan lösryckta citat. Helst med våld dragna ur sina komplicerade sammanhang. Blott ögnade igenom i en hastig genomläsning huggande på första bästa bete. ”It takes one to know one” Det enda viktiga med det smala perspektivet är bekräftelsen på den förutfattade meningen och kontexten det tagits ur har försvunnit i fjärran som ogrukbart för de uppsatta målen att hitta del fel man ville ha.

Så denna fick inte bli publicerad heller…

castoropollux 28 maj 2013 kl. 15:46 · Svara

Din kommentar inväntar granskning.

Det är då garanterat säkert att de föräldrar som ägnar sig åt PAS också var svåra att leva med i och under förhållandet. De gav säkert aldrig utrymmer för tvåsamhetens villkor utan ville alltid ha förhållandet enbart på sitt sätt hur omöjligt det än kan te sig. PAS har sin grund i dålig självkänsla och ett flertal tyngande existentiella beslut och problem. De skulle aldrig annars kunna bortse från konsekvenserna för barnet i sin taktik att uppnå hämnd och skapa förlust genom att tvinga bort barnet. Dessa människor är ofta själv barn i sin roll och dikterar villkoren och uppfattar världen som barn gör. Frånvaron av bevis och förekomsten av verklighetstrogna beskrivningar utan reella fakta är deras ständiga följeslagare. PA och S som i syndrom skapar en skada där den drabbade snart inte kan skilja på rätt och fel och där tom sanningen hotar den ofta bräckliga grunden. Dessa barn får ofta ADHD-stämpel pga av sin av all trygghet och tillit undanröjd redan barndomen.

Så hur förklara att det inga vilda fantasier är att PAS är en grym verklighet?

Min egen uppväxt kantades av dessa premisser, förödde min barndom, förstörde hela min skolgång inklusive gymnasium och visst hade det varit lätt att tro att pappa var skyldig till allt som gått fel eftersom han var alkoholist. Det tog till ungdomens slut att inse att det var min trygghet och tillit detta spel kostade och allt det berodde på var en vuxen människa som inte vill lösa sina egna problem och konsekvent skyllde på andra. Detta var givetvis en människa min mamma som själv svikits djupt tidigt och som behöll sina bördor själv och trots att de växte och blev allt tyngre aldrig kom till skott och fick tröst och utlopp för sin utsatthet. Du vet väl hur barn känner sig som kommer med sin oro men där föräldern motar bort eftersom det väcker deras egen. Du vet väl hur barn känner sig som aldrig får svar på några frågor, som ständigt viftas bort och förpassar sin vånda och smärta till glömskan eftersom ingen ser den.

Det skulle dröja tills jag själv blev pappa och separerad med barn. Se historien upprepas på nytt och förstå vem jag levt med. Innan jag stötte på begreppet PAS. Då hade jag -78 slutat med mitt missbruk, drabbats av panikångest, depression. Efter 3.5 år insett att vården inte hade någon hjälp, men hånats folk som inte trodde på att bearbeta sina personliga kriser(?), de arbetade trots allt i vården (?) och dess riktning sedan dess förklara Ola Gäfvert som en djupt förankrad lag 30 år senare. Jag hade alltså av mer eller mindre tillåtna och förbjudna medicinblandningar blivit ännu sjukare och sökt hjälp och lyckats hitta adekvat hjälp utanför. Vid denna tid var jag snart medicinfri och åt inte ens barbiturater. Så vad tänker en människa som nyss blivit far, inga tankar har om att klara fadersrollen med panikångest som innebar att han knappt kunde ta hand om sig själv. Jag deltog under permission i förlossningen, fick låna behandlingshemmets bil för permissioner varannan helg och gjorde underbara framsteg i terapin och på hemmaplan var det mat och blöjor och fler och fler leenden. Det etablerades en kontakt. En stolthet och bekräftelse växte fram och fadern med sin nya insikt, sitt nyöppnade känsloliv var mycket mera lyhört för sin omgivning, som för sig själv. Vad som grumlades var den stigande besvikelsen över hur min självständighet växte och hur beroendet till partners minskade. Det var ju inte min upplevelse utan tonade fram ur dennas allt mer växande misstro mot allt som lyckades och gav framgång i terapin. Fick åka på maraton.

Så vad tonade fram allt mer! De egna problemen och den egna fasaden krackelerade och brast. Utbildningen för partners på behandlingshemmet med hopp om att också denna skulle se att det fanns hjälp för allt, lämnar snart etablissemanget med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Givetvis hade denna fått underteckna ett avtal om tystnadsplikt, men det skulle det inte visa sig så noga med. Inte heller att innan förhållandet tog slut stjäla ett gammalt läkarintyg från inskrivningen. Uppbrottets tid hade ju inletts med domslutet om behandlingshemmets ogudaktighet. Vem som var feg och rädd kanske kan utrönas. Att jag själv bar en blygsam tro utan allt detta förakt för allt och alla som inte passade en smal insikt, renderade ju min person en allomfattande kritik och omdömen som att vara ”djävulens verktyg”. Gud är enligt min mening förhållandevis god, de dummaste och mest inkrökta kan denne inte göra mycket åt de trivas ju med likasinnade och släpper inga frågvisa in.

Jag tror mig veta vad som driver dessa människor och vad som får dem att bete sig som de gör. De har inte mycket att hålla fast vid och barnen blir något av deras sista utpost. Den enda som inte till slut ska överge dem. Rädda är de och förblindade av egna besvikelser ur sin uppväxt. Givetvis kontamineras deras sinnen tvärs igenom föräldra-/vuxen-/barn-rollen bara av det skälet att ingen tillåtit dem sluta spela spelet och förvrida sina liv för att få uppmärksamhet. Offerkoftan är det enda som värmer dem och de fryser in i märg och ben, men vågar sällan eller aldrig erkänna det. De fortsätter sin sejour och visar sig aldrig kunna utgöra det stöd de borde vara för sina barn eftersom de inte fått det de aldrig vågat fråga efter och följaktligen inte har något att dela med sig av. Därför beläggs de behövande barnen med skuld var gång de söker trygghet och tröst, därför anklagas den ”frånvarande” föräldern som orsaken till de flesta problemen. Det kan gå så långt att denne pappa även i barnets vuxna liv får samma förklaring slängd i ansiktet, ändå utgör ju den åsikten det bästa beviset på avsaknad av mognad, där det blir så lätt att skylla på den som inte var med och som de ofta motat bort med hemska och otäcka beskrivningar. Bristen på vuxenansvar sätter sig djupt i dessa barn och de ser aldrig hur modern faktisk kunde fyllt detta hål med trygghet, intresse, tröst och värme istället.

När min egen livskris malde som värst var skuld en stor och avgörande faktor. Att känna skuld för vad jag inte fått, att jag blivit vad inget barn skulle vilja, att mina föräldrar aldrig hade särskilt mycket att dela med sig av, att någon stimulans aldrig förekom, att något intellektuellt utbyte aldrig förekom, beror ju på att det som är grunden i form av stimulans och acceptans var som bortblåst. Att aldrig bli sedd, bekräftad som barn är förödande. Att påtvingas åsikter att tvingas ta ställning är ju bara fortsättningen på den beklagliga bristfälliga miljön. Det finns ett syndrom. Parental Alienation beskrivs redan på 40 talet. Att det kunde vara riktigt skadligt under sina värsta betingelser upptäcktes med den forskning man senare inledde. Vartill Gardner säkert bidrog med en hel del. Att det var och är smärtsamt att lämna detta tillstånd är som en ny förlossning ur barnets perspektiv. Att plötsligt kunna andas syre, att få respons på sina behov och att börja höra, se och uppfatta en förut okänd värld är en sensation om känslolivet varit dött och inaktiverat. det finns oerhört många positiva beskrivningar av vad som hände i adekvat terapi och under verkligt mänskligt intresse att bota, läka och hela från ett traumatiskt liv.

Som sagt jag hade levt i PAS innan det av mig upptäcktes som ett begrepp, eller att jag krånglat mig ur livslång vånda och trauma orsakat av beklagligt nog rädda föräldrar och att det sedan länge utförts forskning och jag kan säga att allt jag redan visste kände och upplevde bara bekräftades i beskrivningarna. Då var jag redan stämplad som farlig och gärningsman, först efter förhållandet (?) jag avslutade(?) i alla möjliga sammanhang trots att jag aldrig gripits av polis, inga lägenhetsbråk, tvångsvårdats eller omhändertagits av någon. Falska beskyllningar fanns av mer eller mindre nogräknade behandlingshem, de fanns ju även på min tid. Då fick de bara 1018 kronor per dygn, Idag får de i den bristande konkurrensen betydligt mer för att göra ingenting än köpa dyra bilar till sig själva.

I övrigt kan jag bara hänvisa till min egen Häxjaktens Logik. En förfärlig beskrivning av hur socialen i Jönköpings kommun betedde sig och hur lätt det var att förvanska någon liv där och hur aningslösa och fördomsfulla man kan vara. Jag hade ju önskat att det var lögn och dålig fantasi men vårt barn fick samma uppväxt, samma problem med sin omgivning som jag och alla blundade för det uppenbara. Ingen trodde på en fd patient och fd missbrukare och om uppväxten var jobbig så vart det nyfunna livet och verkligheten betydligt värre med alla sinnen vidöppna. Dessutom vart plågan att se sitt eget barn tappa glädjen och bindas in i obearbetad sorg en mardröm utan like. Jag lider idag av ptsd istället och anser att den som förnekar PAS som ett begrepp begår avgrundslika misstag bara på sin okunnighet om vilka spel människor är beredda att spela för att slippa ta itu med sina egna problem. Satsar allt på ett kort och förlorar hela leken…

Dessutom fälldes kommunen på flera punkter, av Länsstyrelsen, men tuffade ändå på i samma anda? Dessutom gjorde ”sanningssägaren” parodi på sig själv i två domstolar. Förlorade i Länsrätten bara av det skäl att försöka övertyga rätten och bortse från det faktum (?) att den obehöriga BUP hade gjort ett grundligt jobb i att missa det väsentliga och stod till 100 % på hennes sida. Det är så man förlorar i ännu en instans om man är riktigt sjuk och ändå uppbär socialens stöd och de kan ju inte vidkännas att de bygger en stor del sin verksamhet på falska anklagelser och fördomar, okunnighet och ovilja.. Det är så man ådöms väsentliga viten och skyddas av en enögd socialtjänst som uppenbarligen låter skattebetalarna stå även för de mest falska fioler.. Tillika överklagades denna dom till Kammarrätten som inte hade några som helst svårigheter att avvisa och tilldöma än mer kostnader och inte ens tillbakadragandet renderade någon befrielse från den notan. Det är så formulerat i domslutet. Så varför fortsätter socialen denna parodi på verksamhet? Varför tillåts ännu ett barn misslyckas med allt under sin uppväxt och i vuxen ålder stå utan utbildning..? Resulterande i tidig debut, dåligt sällskap, skolk, missbruk och kriminalitet… Det är då lätt att räkna ut varför det blev så. Parental Alienation drabbar barn med synnerligen olika konsekvenser och får resultat efter den blinda förälderns allra värsta önskemål och enda förklaringen ska vara att det är pappans fel…. Han som inte ens fick vara där vars roll beskrevs som ett monster..

Du kan säkert finna fog för att inte tro min beskrivning. Jag kan ju bara ana vad som fattas för att missa det väsentliga. Det är ju en sensation kanske att påstå att det finns vägar ut ur svår sjukdom. Jag är ju säker på att tusentals människor fåtts att tro att det inte finns hopp utan bara piller och att svälja den värsta förtreten med hopplösheten och bara bita ihop. Det finns mycket brister i vårt samhälle mest beroende på att vinstintressen tagit det förnuftigas plats. Det gäller vården, kosten, behandlingshemmen, SIS ja hela vår tillvaro. Att de icke patenterades svaren på alla problem blir billigare och bestående måste ju bekämpas av de som förlorar detta spel. Det har de gjort länge. Det nästintill året jag fick adekvat vård och behandling gav mig livsnödvändiga verktyg att hantera verkligheten. De saknade jag från början. Dessa räckte givetvis inte till i den orättvisa kamp som socialen och andra bedrev sedan bedrev. Smärtan hos Sandvikenparet gick inte ta miste på. De var ju ändå två trygga individer med två lyckliga och oskadade barn. Det vart det ändring på. Dessutom närvarande föräldrar och vänner. I den sitsen var inte jag med åratal av depression och dessutom senare panikångest. Vilket ju var självklart. De flesta som drabbas har haft svårigheter att hävda sig. Det är säkert något som offrats för att en förälder eller två tagit mycket mer plats än de borde i sitt barn sinne.

Min släkt hjälpte inte mig med något. De var ju å andra sidan grunden för hur det blivit så, det är väl självförklarande. Att socialen blev en maskin att krossa människor under visades i Sandviken. Kompletterat med vansinniga utredare, åklagare såväl som häktesvistelsen ”on a quest in space”. Det är inte undra på att falska anklagelser är svåra att ge ett erkännande med sådana självutnämnda proffs säkra på skuld. Det är fördomar och en knäckt individ som leder till bevis inte fakta. Det är en Häxjakt.

Just the foolish will aply… Bara för de dummaste

leave a comment »

Papparättsrörelsen for dummies: Vilka är PAS-förespråkarna? – Genusfolket.

Den här kommentaren godkändes aldrig. Orsaken till att människor ägnas sig åt PAS står att finna i deras egna liv. Att förneka PAS, orsakerna och grunder för det, är att låta barnen fortsätta misshandlas under i värsta fall fruktansvärda förhållanden.

 Att vara nyttig idiot åt hat och förakt för män är att erkänna sina egna brister och allt tydligare låta just det komma i dagen med blott ytliga och lösryckta citat slitna ur sin kontext av blott bittra skäl.

Signaturen Gerd hade lagt in en kommentar;

Gerd J 26 maj 2013 kl. 14:14 · Svara

Håller med om mycket av det du skriver, men har kommit att förstå att det inte är så enkelt och svartvitt efter att ha sett ett avsnitt av Dr Phil om just föräldraalienering. Trodde inte att det kunde gå till som det visas där. Förstår numera att det finns pappor som upplever det som att samhället står på mamman sida.

och en länk till Youtube. http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=O6BoPBm15EI

Fått ett gensvar som lyder;

My Vingren 26 maj 2013 kl. 16:25 · Svara

Det är jag övertygad om. Problemet är att rättssystemet ska inte stå på varken mammors eller pappors sida, utan på barnens.

Men kunde inte godkänna frågorna var och en gör sig kring varför tex mödrar gör sina barn till påstådda offer för övergrepp och kommer med falska beskyllningar. Visst är det hämnd, visst är det dåligt självförtroende, som de försöker undgå och inte ser en väg ur. Dessa har länge burit sina problem så länge att de kanske inte ens är medvetna om den utan de kommer till ytan igen först långt senare.

Så då godkändes aldrig denna kommentar och fick aldrig se dagens ljus….;

”Hade det blivit fallet här hade pappan inte haft en chans. Det som föräldrarna avslöjar sig i är ju att de falska anklagelserna inte har några äkta känslor med sig i bagaget. Att ha pratat med barnet vilket vi inte får klarhet i här, hade gett ett än större gungfly. Dvs bara några lösrykta ord utan den underliggande känslan.
 
Som tur är har mormodern den intentionen att dotterns eventuella utsatthet och övergivenhet, sitt personliga misslyckande inte ska drabba henne. Hon är alltså redan i en position där hon kanske anklagar sig själv för vad som gått snett i dotterns relation och att hon nu står ensam. Dotterns sorg över pappans nya förhållande minskar givetvis inte trycket på mormor. Så för att reducera betydelsen av förlusten sätt s fadern till barnet i en omöjlig sits med falska anklagelser och ska ju underförstått minska våndan hos dottern över att han verkar kunnat gå vidare..
 
I realiteten ser vi mormoderns egna beklagliga misslyckande med dottern som hon försöker fösa över på skulden till på pappan. Hoppas hon får hjälp och kan uppträda i Doktor Phil som att ha segrat över sina svagheter och vunnit sin dotters hjärta som en ny mormor och en mamma som hittat en större roll för sin dotter och kanske inte ens upprepar sin förälders misstag. Att läka de vuxna så de slipper bära skuld är att hjälpa barnen.”

Terapi är att utveckla människan och hjälpa oss växa till hela förnöjsamma trygga människor. Det gör oss mindre benägna att söka billig hämnd, jaga oförrätter och bära oss synnerligen korttänkt åt.

 

Thebananarepublicofsweden

with 3 comments

.

Thebananarepublicofsweden

Finns okunnighet? Aningslöshet? En del  simmar obekymrat på ytan. De har aldrig doppat huvudet ordentligt utan ligger och flyter passivt för att de har en övertygelse om att slippa engagera sig. De tror att kunskap och övertygelse är lätt åtkomlig. Att gå till botten i en viktig fråga kan ju ge oväntade erfarenheter. Särskilt viktigt om det personliga engagemanget är knutet till åsikter och i stort sett inte har mer att hålla sig till. Man skulle kunna tala om ett syndrom. Ett närvarande skal som hindrar sanningen från att nå in, som förhindrar djupare engagemang och förståelse.

Några av terapins största stunder kan ju sägas varit, att få ha ett bollplank, att få arbeta sig fram i en process mot ett beslut. Först då kunde det ju sägas vara förankrat i personen. En uppväxt som aldrig innehöll ett mått av diskussion, processande kan ju bara handlat om att det fanns ingen medvetenhet annat än en beklämmande ytlig.

Nedanstående inlägg skrevs 20130526 på bloggen thebananarepublicofsweden

De flesta som använder begreppet ”bananrepublik” saknar nog något väsentligt i sin uppfattningsförmåga.

Dit räknas givetvis Utrikesministern och alla de underhuggare, underdogs som bara kan skälla på kommando.

De behöver inte ens förstå vad de skäller på eller varför.

.   .   .

Slår du upp PA på wikin så finns referenser till Parental Alienation redan från 40-talet. Att detta beteende har olika grader av allvar och konsekvenser kan ju också vara relevant för att de värsta avarterna ger psykiska skador, PAS som i Syndrome. Gardner ägnade sig åt reella fallstudier vilket ju för den okunnige inte säger något om seriositeten.

Gardner upptäckte att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp drabbades av föräldrarnas överdrivna välvilja och belade barnen med skuld och dramatik värre än övergreppet, förutsatt att våld och tvång inte förekom. Dessa barn mådde betydligt sämre av efterspelet än vad de borde och var givetvis en konsekvens av att överdramatisera händelsen långt över det normala. Till dessa människor riktade Gardner sina uppmaningar. Allt går att missförstå om man vill det och att dra slutsatser om någon utifrån lösryckta stycken. Någon bluff kan inte PAS vara och att barn utsätts för övergrepp i sådana fall som att tvingas avsky och i värsta fall hata sina föräldrar kan inte viftas bort med ytliga och kvalificerat banala påståenden. dessutom går ju hycklande människor fria som utmålar sig som offer och bara har en gärningsman att skylla på. Det är dessa som oftast säger att den frånvarande pappan har ansvaret för hur barnen blivit, trots att dessa mödrar ofta gjort allt för att hålla dessa fäder borta. Dessutom visar de tydligt med sitt beteende att de inte kan ha varit lätta att leva med, med tanke på hur de låter efter förhållandet är slut.. Logik är inte deras bästa ämne och inte anhängarnas heller. Sedan är detta ingen försvarsskrift för verkligt våld och verkliga övergrepp. Det finns, det förekommer, det utesluter tyvärr dock  inte falskspelet, skenheligheten eller viljan att dölja sin position på glasberget.. Det är i grunden existentiella problem detta rör sig om och de påverkar hela personligheten, med ödesdigra beslut om sin egen tillvaro och svåra konsekvenser.

Mitt engagemang bygger på att alla ska ha hjälp både anklagare och offer. Konsekvenserna av att förneka dessa problem är ju lika vanskliga som vid andra övergrepp. Det är väl främst de tabukristna och högerkristna som stått för häxjakten på Gardner. Dessa grupper visar ju inte förståelse för verkligheten eller mänskligheten i några andra sammanhang. Utan har värderingar som ofta känns mycket främmande och i avsaknad av insikt. Skapar inte denna miljö sina egna problem så säg. De förskjuter sina döttrar om de blir med barn osv osv…
Jag är själv uppvuxen under sådana premisser och hade funderat länge i vuxen ålder på mina föräldrars brister i att vara förebilder, deras oförmåga att trygga varandra och kommunicera för att lösa sina problem, men de kunde inte och den ena skyllde allt som hände på den andre och tog aldrig itu med sina egna problem. En ”syndabock” befriade min mamma från ansvaret att ta itu med sitt eget liv, sina egna personliga problem Givetvis drog hon in mig i detta. Dessutom hade hela min uppväxt varit ett trauma och chock där känslolivet var bedövat och fullständigt utan tårar, uppväxten och skolgången blev ett helvete. Långt senare blev det konfrontation och en öppen begäran om att slippa höra beskyllningarna på pappa. Han var definitivt inte guds bästa barn och hade givetvis sina problem, sin taskiga uppväxt.

Vi fick aldrig någon kontakt ens i vuxen ålder och visst var det en besvikelse också. Dock ska ju tilläggas att det gick aldrig att anförtro sig åt mamma, inte ens senare. Hon var så okänslig och oerfaren om personliga problem, viftade hellre bort dem som bagateller och det är lätt att konstatera som i fallet med pappa att de inte sökt hjälp, inte tagit itu med sitt, givetvis besparade dem besväret, men också lät den så viktiga tryggheten utebli i sina egna liv. Det är ju säkert att det man inte har själv, bär i sitt hjärta kan man inte dela med sig av heller.. Anar man inte vad detta innebär för barnen så är onekligen existensen grundad i en ”bananrepublik”.

För mammas del vart det lättare att skylla på pappa men det betydde också att hon sköt alla sina problem framför sig i hela sitt liv. Det gjorde tyvärr också pappa. Deras kommunikationsproblem vart inte mindre när de inte kunde nå fram till varandra, höra eller se varandra.

Nåväl vid konfrontationen blev det klart att jag inte längre köpte beskyllningarna, inte accepterade att få höra hur allt var pappas fel. Givetvis vart mamma oerhört snopen men än mer hatisk över att inte längre kunna skylla ifrån sig… Själv trött att aldrig få göra sig hörd, få bestämma själv var det här givetvis ett nytt steg och i denna miljö kostade det så mycket mer. Det fick ett högt pris, särskilt i ett barns ögon. Det barn som aldrig sökt sin trygghet eller lättat på hjärtat för någon. Min mamma, tyngd av skuld och självanklagelser, men plikttrogen och ansvarskännande till det yttre en ordning men i det inre ett mindre kaos.

Så hur kan det ha varit att vara fyra syskon. Mig som yngst och alla var vi mer eller mindre manipulerade? Jo det betydde senare att hamna i det dilemmat att ha klarat ut så mycket av mina egna problem och sedan betrakta vad vi hade. Mamma som ringde det ena syskonet och skyllde ett annat för de problem som plötsligt uppstått. Eller hur mamma fullständigt övergav föräldrarollen och tom tog parti för den som hade ett orättvist övertag. Hur mamma blint och mot bättre vetande försvarade dåligt beteende. Det utbredde sig aldrig någon syskonkärlek och samhörighet och det är ju mycket lättare att ha tagit itu med mina problem och blicka tillbaka in i den tillvaron och se hur allt kunde bli och vara så fel.

Först då kanske det kan stå klart för andra betraktare på isolerade öar om vad verkligheten kan innehålla och hur förvänd uppväxten kan bli därför att ens föräldrar inte förstått sin roll och vad det innebär att vara förebilder. Själva barn och offer för egna omständigheter kunde de inte fylla någon annan med vad de själva saknade. Med ett barns förstånd fick den närmaste omgivningen skulden för allt som inte fungerade…

Så vad betydde PAS. För min del var det ett obekant begrepp och namn och jag visste allt om hur det var, vad det fick för konsekvenser. En sak var säker som nybliven osäker pappa man som snart fann sig i rollen. Jag skulle aldrig upprepa mina föräldrars nonchalans, aldrig missa ett tillfälle att stimulera, alltid svara på frågor istället för att vara rädd för dem, entusiasmera, roa och trygga.

Först som snopen och beskylld förälder i samma sits, blev det senare klart att det forskats på denna problematik och att det hade ett namn. Den som inte vet vad skenhelighet är kan nog inte heller förstå spelet dessa människor bedriver allt för att slippa konfronteras med sina egna problem. Ett säkert tecken är att de tål aldrig invändningar, de tål inte frågor och skulle du visa dig kritisk blir du snart körd på porten. Dessa människor, barn i vuxna kostymer vill bara ha jasägare i sin omgivning. De uppvisar ofta hårda och oresonliga attityder i andra frågor och är fort färdiga till att döma och fördöma. Syndromet utesluter djupare förståelse av verkligheten. Det måste ju få en förödande konsekvenser för känslolivet att av oförsonliga lojalitetsskäl tvingas bedöva sin egen längtan, sin saknad, tycka som den hatiska krävande föräldern, som inte tål några invändningar.

I vårt hem lästes inga sagor, mörkret var skrämmande. Det fanns givetvis ingen att ty sig till. Där fanns ingen grundläggande medvetenhet om god livsmiljö och den anade medvetenheten skyddades med förnekanden och hot så fort något av detta skal var nära att brista. Vi barn passade bäst om vi inte hade något att klaga på, så vi fick något att äta. Det övriga gick, ja, som på en höft och i många fall inte ens det.

Det är smärtsamt att komma till klarhet och att kunna lämna dessa domäner av självhat, främlingskap och skuld, falsk skuld. Eftersom inte särskilt mycket är barnets fel som det inte kunde rår för.

Så är inte min förmåga att förstå vad jag varit med om, befriats ifrån, en dokumentation om vad PAS innebär? Det var först i vuxen ålder jag stötte på teorierna och de bekräftade så mycket av det jag sett och själv levt i. Kalla mig gärna lögnare men inse också att det säger mer om dig. Att resan ur detta var smärtsam, svår och förvärrades av en psykiatri som saknar större delen av sin inlevelseförmåga, som tror att medicin rår på de grundläggande problemen tycker jag är värt att nämna. Ola Gäfverts förkastliga sentens och filosofi ”vi jobbar inte med känslor” säger det mesta om trettio års tortyrliknande vård som så många erfarit och fått sina problem fastgjutna kring fötterna med..  Nej, de jobbar inte med känslor och det tyder väl på att de själva tagit sin medicin på fullt allvar utan att förstå konsekvenserna.

.

Kan barn övertygas att ljuga?

Vi kan väl vara säkra på att vi och barn sätter gärna tilltro till det vi antar, tro är sant.

Det är ju till syvende och sist perceptionsförmågans relevans till fakta som avgör hur korrekt den fungerar.

Viljan hos föräldrar och anhöriga finns att få det att låta så och det är väl en god början på upptäckarens nya erfarenheter i en otäck djungel.

Beslutsamheten finns tydligen till att vilja bestraffa och föredra en viss negativ beskrivning.

Vad detta bottnar i går att fundera ut och givetvis få svar på.

Bristen på känslor avslöjar lögnarna och förekomsten av känslor bekräftar den falskeligen anklagade.

http://youtu.be/LXvv2ctwg2Y

Se gärna de följande 3 avsnitten också.

.

Till det kan ju med ett något folkligt nöje läggas detta. En domstol dömer tvärtemot en socialtjänst utredning.

Även de har hållit på i decennier med något de definitivt inte begriper. Till råga på allt elände har de kallat det ”Barnets Bästa”. http://wp.me/p1zCpc-7jS5   http://wp.me/p1zCpc-7jLy

Den Akademiska utbildningen måste ses som undermålig om detta är ett verk av bildade människor i barnens tjänst. Att upprepa sina misstag under trettio år är en bedrift. Att inte lyssna på kritiken under samma tid tyder på en militärisk bunkermentalitet som Vatikanen måste avundas. Har de bara lyckats träffa likasinnade under alla dessa år?

.

Finns det mera Salt? Rond 2.

leave a comment »

.

Finns det mera Salt? Rond 2

Det finns ett enkelt sätt avslöja om barn eller vuxna lever kvar i sin förfalskade och påtvinga föreställningsvärld. Tror du mig inte? Ändå är det så förvånansvärt simpelt.

De ställer inga frågor om hur det var. De frågar inte efter vad som hände. De försöker inte ens hitta en balans i sin uppfattning utan deras frågor handlar istället bara om att bekräfta den redan dåliga men tyvärr befästa beskrivningen. Dessutom slutar de inte försvara den falskt ”förorättade” heller, utan lever med den fasta övertygelsen, att den människa de fått en förfärlig beskrivning av dess omvärld, var ett falskeligen påstått offer. Givetvis måste ju en sådan beskrivning ha en gärningsman och ett skuldberg och det är väl här hindret för dialog tornar upp sig. Oförmågan att väga information, fakta och utifrån det göra sig klar om hur saker hänger ihop kommer aldrig igång utan försiggår istället konsekvent utifrån den information som skallas grund, utgjort grund för hela den beskrivning som en gång påtvingades. Att ha gjort upp med sitt förgångna är ju att redan i frågandet vara öppen för alternativ inte ställa frågor som bara bekräftar de redan tagna besluten och föreställningarna..

Dessa växer givetvis inte upp. De mognar inte och det är ju beklagligt. Dessutom är det alltid den frånvarande faderns fel? Den som alltså påverkat dem minst? För så måste väl det räknas. Att sgs aldrig fått träffa eller leva, umgås, växa kan ju bara ge ett resultat och en form som motsvaras av den som är närvarande. Det är ju de facto oftast dessa mödrar och de lär sina barn skylla på fadern och de hämmar också därmed deras mognad. Först har de ju ifrågasatt barnets längtan och intresse för sin pappa. Att villkora uppmärksamheten på det viset är ju grymt, men så ser det tyvärr ut när det har riktigt allvarliga nivåer. Dessutom kan ju inte spelet ”pappa kommer göra dig besviken, pappa vill inte veta av dig, pappa bryr sig inte om dig” inte lyckas om inte barnet slutat sakna och undra. Det betyder ju också att dessa barn aldrig blir tillgängliga för manipulation. De motar bort sina fäder så länge deras pådyvlade ”världsuppfattning” råder, för ingenting kan väl vara starkare än övertygelsen som en gång tvingade dem, utom möjligen sanningen. För om den inte är det, vad händer då? Jo det väcker smärta och vad innebär dessa signaler? I begynnelsen var ju saknad, längtan och smärta något de tvingades begrava. Till slut får ju den av belastningen alltmer en oformlig och svårtydd gestaltning, något som hotar. Smärta var ju något dessa tvingades hålla tillbaka, till ett omåttligt pris en gång. Att väcka den är givetvis att ställa saker på sin spets och att sanningen upplevs som ett större hot kan ju kännas skrämmande för den som vant sig vid lögnens bestående och molande smärta. Den individen kan ju inte förstå omfattande och övergående sorg och bekymmer. De har formats efter en betydligt mindre men med den falska grunden som smalt fundament. Då känns inte ens den övergående smärtan som ett alternativ utan ett hot, trots att denna får ett slut, en tröst och en visshet. Dessutom öppnas sinnet upp för djupare förståelse av de egna upplevelserna. Styrkan kommer sakta glidande och trygghet infinner sig också om processen mot övertygelsen om accpetans och kärlek får fortsätta.

För det är det konkreta friskhetstecknet hos människa som lämnat en förljugen värld. De vill veta. De hör av sig. De är sugna på information. De ställer frågor och ur en behjälplig förälder får de svar och kan för första gången bilda sig egna uppfattningar.

 

Frågar de inte får de aldrig veta och säkert kan det garanteras att processen till läkedom har aldrig påbörjats. Utan sinnet blir kvar i sin rundgång och fortsätter bara bekräfta de gamla föreställningarna… Givetvis blir ju livet därefter, förkrympt, hämmat och osäkert.

Beklagligt men sant. Under locket härskar ett obändigt tryck av gammal sorg och smärta. Den som handlade om att inte få sakna sin pappa, att inte få glädjas eller längta efter sin andra förälder. I värsta fall tvingas tro att pappan egentligen aldrig älskade eller saknade barnet. Ja dessa mödrar är grymma i sitt spel efter åtminstone ett surrogat av någon som behöver dem. Om än så blott deras barn och priset blir högt. De vänjer sig snart vid lojaliteten och vet inget annat än den snart. De har ju heller inget val.

Vad kan tillkomma in en begränsad begreppsvärld? De är ofta nedlåtande mot sina fäder. I visshet om att de har den rätta beskrivningen. De ger inte sina fäder en någon större chans att få vara med annat än på ett avlägset hörn och det har många fått erfara hur det känns. Sedan tillkommer ju den gamla faktorn. De som ljugit om hur det var för att inte bli övergivna med sina problem kommer att bevaka sina barn som hökar så att de inte kommer till tro på sanningen. För hur skulle det se ut? Försök få mig att tro att dessa faller till föga och erkänner vad de ställt till med! Eller att de redan övervägt det faktum, kalkylerat om vad som skulle ske om de avslöjades! Vilket ju för det falska sinnet är en katastrof de inte vill bli åskådare till..

Så klart att de fortsätter sin sejour i träsket och skyller alla sina tillkortakommande på någon som aldrig var där. Lustigt nog stötte de ju faktiskt bort sina tilltänkta med att aldrig vilja ta itu med sina problem. Det är ju därför dessa PAS-drivna är så lätta att känna igen, de fortsätter vara krävande, oförsonliga även efter förhållandet och bekräftar ju därmed sitt bristande intresse av att på ett vuxet sätt ta itu med sin tillvaro. De vägrade dela sina liv på lika villkor och försökte bara leva sina liv på bekostnad av den andres, med omänskliga krav på tillmötesgående, de förödde sina förhållanden och så fortsatte de behandla sina barn, även när de längtade efter pappa.. Det var ju deras barn, inte en fadern och modern. Dessa människor är kompletta egoister, kanske små barn, så som de blir utan styrsel och utan att få lära sig bli accepterade. Då lär de sig inte acceptera någon annan heller.

Därför får den föraktade fadern bara höra ekon av den förljugna beskrivningen och det föraktade livet. Ju fler känsliga beröringspunkter, dess fler tillfällen att bevisa hur förkrympt deras uppfattning är och hur omedvetna om föraktet de baserar sin uppfattning på. Så du får givetvis höra hur sjuk du är fastän att kopplingarna inte ens borde existera. De kan inte skilja på då och nu, för de har aldrig ens övervägt att det finns ett. Givetvis förlorar sinnet sina nyanser i en värld som påtvingas dem. En uppfattningsförmåga som bara tillåts i snäva gränser. Inte ens den får ju rumstera fritt för det sinnet som bestämt dess rymd tål inga invändningar. Hatar frågor.

Varken de eller de drabbade kommer att få uppleva hur det känns att verkligen leva. Vilket ju är tråkigt. Alla deras resurser kommer  att förbrukas på att hålla locket på och inte släppa fram smärtan och våndan.

Vem är då bitter? Jo det är faktiskt de som inte vill sluta spela spelet. De som ljugit har mycket mer att förlora och så mycket mer att vinna, men kan ju aldrig se det. De kan aldrig se runt hörnet, de kan aldrig skönja vad det innebär att slänga av sig det gamla och se världen på nytt. Svaret på det vet både du och jag.

De ringer aldrig och frågar….

Kvinnors våld mot barn och fäder.

leave a comment »

.

Kvinnors våld mot barn och fäder.

I ett viktigt debattinlägg på http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/  skriver Mimmi Westerlund (KDU), rättspolitisk talesperson, Jenny Weimers (KDU), jämställdhetspolitisk talesperson Kristdemokratiska Ungdomsförbundet om ”PARTNERVÅLD Rättsväsendets syn på våld i nära relationer präglas av ett ensidigt, feministiskt perspektiv där kvinnor alltid är offer och män alltid förövare.”

Det finns fler faktorer och exempel på onödigt våld som också blåser bort i den ensidiga riktningen myndigheterna har valt att något motvilligt agera. Det beskrevs bland annat här i detta inlägg. http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/#comment-866467929  För enkelhets skulle återgivet här.  ” Kvinnors psykiska våld mot sina barn borde också uppmärksammas mer. PA eller föräldrafjärmande är en grym och föraktfull process mot barn och utövas för att straffa pappor utan en tanke på vad barnen utsätts för. Metoden kan också ses som en bekräftelse på hur svåra dessa kvinnor varit att leva med. De väljer ju att helt själviskt åsamka sina barn livslånga plågor och dåligt omdöme. Dessa barn får senare ytterligt svårt att välja partner och hamnar ofta själva i våldsamma relationer eftersom de blundar för vanliga varningssignaler. Föräldrafjärmande skapar en ond cirkel av barn som upprepar sin förälders misstag. Det är priset av att beröva dem den grundläggande tryggheten, förstöra deras omdöme och tvinga dem till osund lojalitet. De här barnen lär sig sällan erkänna sina egna känslor utan tvingas göra avkall för den tvingande förälderns vilja och krav. Det berövar dem givetvis en sund utveckling och den grund de behöver för livet. De blir också oroliga och nervösa.” Den något ofullbordade sista meningen kunde ju kompletteras med ”av att ständigt ha tvingats anpassa sig till omöjliga situationer”.

På detta inlägg svarades som så.  http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/#comment-866557312   ”Där sätter du fingret på något verkligt viktigt. men i visa fall är fjärmandet på barnens eget initiativ iaf när de är stora nog att hävda en gen uppfattning. Och då är det en förälders plikt att stödja barnen om detta är något djupt känt hos dem Det är en oerhörd svår balansgång eftersom an då utsätts för samhällets misstänksamhet som en av de där ”fjärmarna” fast så inte är fallet och samhället bestraffar ju de ensamma mödrarna hårt ekonomiskt- Det lönar sig bättre på alla sätt att försöka samsas med barnens far om man inte vill bli både fattig och totalt utsliten. Men ibland finns, för barnens skull inte det alternativet.

Sådana fall är nog ändå rätt ovanliga. De flesta barn vill ha tillgång till båda sina föräldrar och är väldigt överseende med svagheter hos föräldrarna. Barnen är betydligt mer toleranta och kärleksfulla och överseende än vad vi vuxna förmår vara.

Jag som ständigt här anklagas för att vara sån dödsmördarfeminist har stått vittne i tingsrätten
i ett fall där mamman rövat bort barnet från ett annat (civiliserat land) från en mycket bra far på mannens sida.

Han hade tilldömts enskild vårdnad pga av moderns dryckesvanor och psykiska problem där, men i Sverige vann hon. Det tyckte jag väldigt osjysst men pappan var en så hängiven farat han gav upp allt i hemlandet och fick kämpa i åratal för att få stanna i Sverige eftersom han ville hålla kontakten med sin son och lyckades med det till priset av enorma uppoffringar.

——————————————————————————————————————————————————-

Dessa barn tillåts inte en normal uppväxt och kan inte välja självständigt. Det har de hindrats från allt efter de var små och någon självständighet lär inte utvecklas enär de knappt lär förstå vilka de är själva eller vad de är sprungna ur. Det kan ju låta krasst osv men verkligheten är sådan och den är och har varit grym mot de barn som tvingats anpassa allt efter en omogen, svartsjuk och av hämnd förblindad förälder. Plikten och ansvaret är det första de ställer åt sidan. Det räcker med att räkna gratulationskorten till pappa från den tiden. Inte ett enda. Vän av ordning kan ju undra om det kom sig av pappans ointresse? Om det funnits ett så istället var det ju tvärtom. Det kan ju kampen mot pappan att misstänkliggöra, att hindra umgänge, att komma med grova falska anklagelser, om våld, hot och pedofili(?) visa. Det var modern som riktade barnets intresse bort från fadern genom att göra det besviket, skrämma, hota, kräva och tvinga. Förklara allt som pappans fel. En sådan förälders beteende kan ju förklara varför inga förhållanden höll heller. PAS är ju bara en fortsättning på en grav inre störning och den manifesteras på ett otäckt sätt på barnen och de som försökt leva med dessa människor, kan ju berätta att det beteendet är ingen nyhet..

Den forskning som faktiskt bedrivits på dessa barn och intervjuer talar om ett syndrom. PAS, Parental Alienation Syndrome. Föräldrafjärmande på Svenska utan den senare diagnosen syndrom, som av någon anledning frikopplats från den ursprungliga beteckningen.

De som studerat ämnet noggrannare än jag har ju bla annat konstaterat att det finns olika nivåer på detta tryck barnen utsätts för och i det gravaste med all kraft påtvingar barnen sin uppfattning och accepterar inget annat.  Att detta inte skulle skada barnens begreppsvärd för lång framtid och att den inte skulle bli bestående garanteras ju av att dessa barn får stora svårigheter att bli självständiga. De blir otrygga och lättpåverkade mest utifrån den psykosociala miljö de är sprungna ur.

En påtvingad lojalitet som det senare krävs yttre krafter och 100 % engagemang och tid för att tränga bort. Dessa barn blir aldrig stora i den miljö de tvingas leva i för den påtvingade lojaliteten kommer aldrig acceptera avsteg från den räta linje av villkorad uppmärksamhet de utsatts för. Att i tidig ålder så kraftfullt utsättas för påtryckningar lämnar dem chanslösa för yttre påverkan. Inte ovanligt så blir dessa barn snart stödben för den tvingande föräldern som själv inte löser sina problem och som oftast är orsaken själv till att dessa förhållanden upphör att fungera. De är så krävande och explicit i sig själva att hela världen ska formas efter dem. I offerrollen finner de snart sin mest lönande prestation. Särskilt i ett samhälle som förenklar de ansvarigas arbete och inte ruckar en loj inställning till arbetet.  I hemmet är de fjärmande dock det motsatta och blir efter vad historien visar också ett praktexempel på att de var omöjliga att leva med och att de drar sig inte för att dra in barnen i denna konflikt utan slut, utan hejd, utan hänsyn. Vanligtvis har de varit svartsjuka intill plågsam nivå och missar inte många tillfällen att bekräfta sina fantasier.

Att under uppväxten hela tiden få sitt omdöme ifrågasatt och påtvingat en förutfattad mening och en lojalitet. Att tillfredsställa ett olyckligt sinne som en hämndlysten förälder lämnar inte mycket åt ett barn att få utveckla ett självständigt jag. Det finns ju inget reellt du!  Den enda chans till kommunikation och acceptans är den krävande, tvingande lojaliteten och de barn som inte blir offer i detta grymma spel är lätträknade. De är födda starka med ett skyddande skal och de finns säkert.

I en relation där mannen/pappan tvingats välja bort relationen så lär sig barnet fort av den förfördelade mamman att pappan var en svikare och aldrig tyckte om barnet osv. Det grymma spelet är verkligen något i hästväg och ska givetvis backas upp av sanslösa beskrivningar den förlupne pappan. Dennes styrka är ju avhängig hans tillstånd innan förhållandet inleddes och här lämnar de falska beskyllningarna ett stort tomrum i en värld som redan är inställ på att en man är det samma som en våldsverkare…

Den som haft problem hamnar ännu lättare i dålig dager. Den som löst sina problem och inte längre behöver den biten från sin sambo kan överraskas av att exet föredrog att pappan var sjuk för då behövde han ju exet! Ja för att skapa en värld av tvång och offra sitt barn på ett altare åt en okänd gud så krävs det givetvis en inskränkt föreställningsvärld som passar i sammanhanget och den kan ju en nyligen botad pappa plötsligt stå inför och inse att den här miljön är ju direkt farlig. Att ha med myndigheter att göra kan visa sig vara ett helvete och den som inte är född med tjockt skinn eller knappt flygfärdigt ens står sig nog slätt emot myndigheternas envisa klappa och klanglåda.

Så hur kan missundsamhet och psykiskt tvång yttra sig? Ett barn som säger ”Om jag säger det varit roligt hos pappa blir mamma ledsen”, ”Jag måste berätta allt som hänt hos pappa annars blir mamma arg”, ”Pappor Ljuger”, ”..men pappa du är ju snäll”. En socialinrättning, en familjerätt som ignorerar sådant här har sanktionerat rena tortyren mot barn och låter nonchalansen råda till ingen som helst nytta än olyckan. Att barn utsatta för detta tvång kanske aldrig kan välja har jag inget svårt att förstå. (Det hindrade inte dem i detta fall att påstå att denna kunde välja vid 12-13 års ålder). Att processen ur det, är besvärlig borde jag veta. Jag har ju gjort resan själv. Hela min uppväxt i sådan miljö kostade mig skolgång, utbildning och examen. Att tvingas se det upprepas med ännu ett barn och ingen gjorde något för att stoppa det, kan ju inte kännas alls om man inte befunnit sig i det. Att flera år senare inse att stulna gamla läkarintyg tjänat som bevis för nonchalansen och som bekräftelse på de falska anklagelserna, är väl mer ett mått på hämnden och det meningslösa i att försöka segra med att krossa, men vilket förmörkat sinne inser det? Hur mycket spelade inte dubiösa behandlingshem in, eller lika mycket fuskande och ljugande sociala instanser. Hade bara min egen släkt backat upp hade saken varit lättare, men de var ju å andra sidan förutsättningen som skapade problemen i min uppväxt, så hur skulle de vilja eller kunna hjälpa!?

Det är nog inte utan en särskild aningslöshet och fräckhet som du påstår och förlänger ditt ”men” om att pappor borde kämpa!

Paret i Sandviken som alla kunde se fullständigt krossade av omänsklig myndighetsutövning var fullständigt friska och hade familj, föräldrar vänner. För egen räkning om jag får meddela sådan, så föregicks detta av åratal av panikångest, svår psykisk sjukdom som det fanns hjälp till utanför vårdens något märkliga behandlingsformer och prestige. Denna vårdapparat var tillfreds med att kalla mig hopplöst fall och lämnas åt ett oblitt öde. De slängde ju också ut mig, dubblade den förrädiska blandningen av neuroleptika och antidepressiva medel? Trots varningarna i FASS om att öht blanda dessa preparat utan sträng uppsikt ??! Det var denna spillra av en människa som räddades av vad som uppfattades, utgav sig för att vara en osjälvisk individ men som definitivt inte var det. Denna blev den första att anförtro sig till, det som räddade mitt liv. Vården hade fått ännu ett offer för bristande intresse och nonchalant oansvarig vård., för pressen och stressen på mig höll på att ta mitt liv. Det förakt Nora mötte var inte mindre närvarande då för trettio år sedan, så vad har vården ägnat sitt största intresse åt under alla dessa år? Så vad betydde det att finna en vän en förtrogen just när djupen öppnade sig och höll på att sluka en utsatt individ? Det tog inte särskilt lång tid att upptäcka att tvåsamheten var en enkelriktad gata. Det vänskapliga förtroendet gick bara en väg. Hade bara en riktning. Den medvetenheten blev till en ny sorg. Jag var inte behövd utan bara ett bevis på att denna inte längre var ensam och ratad person. Sedan tog den regelrätta styrningen vid att bli en föraktfull högerkristen som avskydde allt som kunde kallas ogudaktigt och främmande för den enda sanna läran. Om mina innersta fasor och smärtor delades för att bryta omöjliga vägar så visade fortsättningen senare att allt kunde förvanskas för sitt eget syfte.

Att jag var ärlig, vilket räddade mitt liv, beskrivs istället som att jag dolt min sjukdom och bedragit denna om min verklighet. Detta trots att denna person själv inbjöds till samma behandlingshem, erbjöds utbildning kring min behandling och sjukdom för att underlätta tillfrisknandet och själv kunde få behandling, men avböjde med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Denna påstår alltså inför sittande rätt att jag ljugit om min hälsa och alltså i grunden bedragit henne på den väsentliga punkten? Att vår telning fnyser ordentligt åt pappas beskrivning av att ha blivit räddad till livet kan ju ses i ljuset av att den beskrivningen hon är nöjd med och håller för trolig. Givetvis ställer hon inga frågor, det behövs ju inte av dem som tycker sig veta. Då är alltså attityden ingen annan än den ärvda, påtvingade och kränkningen fortsätter såsom den länge beskrivits.

PAS har uppnått sitt mål och behöver bara vardagligt underhåll och de smärtsamma sanningarna om att mamma kanske ljugits hålls av ”naturen” = syndromet på avstånd. Den läkande processen genom  smärtan får aldrig en chans att göra slut på våndan och den skada. tillstånd lögnerna skapat bibehålls. Att pressas in i en värld av påtvingade åsikter, att skuldbeläggas över sin glädje och sina träffar med pappa. Att ställas inför konstruerade besvikelser, falsk skuld, för att misskreditera den andre föräldern, undergräva förtroendet, med lönen avståndstagandet i sikte är en grym beslutsamhet.

Att tillfredsställa ett sinne som i grunden kräver allt och det omöjliga av ett barn kostar på. Den förälder som tvingar sitt barn till lojalitet är själv ett otillfredsställt barn. Därav den egna blindheten för vilka konsekvenser detta beteende har. Besvikelserna är ett barns och uppfattningen om resten av världen är ett barns. För objektet för denna press slutar det snart i ett känslomässigt kaos. Det går senare i vuxen ålder inte skilja på den verkliga smärtan och den påtvingade skadan. För över den verkliga sorgen, saknaden, besvikelsen ligger som ett lock de förljugna beskyllningarna och de falska anklagelserna. Till det läggs alltså de konstruerade besvikelserna, de avsiktligt förfärliga beskrivningarna om svek och förakt för barnet sätter garanterade spår av en konstruerad sorg som tar plats över den faktiska saknaden. De ohyggliga beskrivningarna har trummats med förödande såväl som hänsynslösa avsikter.

De existentiella besluten dessa individer tvingas undergå och infoga sig i är förödande och destruktiva. Att sanningen kanske kommer kännas lika svår som lögnen är givetvis ett obehagligt faktum. Den etablerade otryggheten bidrar givetvis till att hålla kvar de drabbade i dessa tillstånd. Om sanningen trots allt kostar på så innebär den ändå läkedom, förändring, medan lögnen bidrar till att inget ändras och ett diffust smärttillstånd fortsätter.. Själv borde jag ju veta som tvangs välja bort mina föräldrar pga vad de inte förmådde, hur den värld de bullade upp skyddade dem från sin egen smärta. Det påtvingade skydd som också gjorde dem blinda för sina egna barns behov.

Det dessa människor inte kan se är vinsten med att  ta itu med det som gör ont. De anar inte vad det kan innebära att den påtvingade sorgen, viljan, de begravda äkta besvikelserna och vad den verkliga smärtan egentligen hindrar dem från. (Istället träder ju läkemedelsindustrin in på scenen som med en björntjänst erbjuder kortsiktiga och effektiva lösningar istället för något bestående. Det vet ju alla hur det blir ännu en ond cirkel, ovanpå den andra). (Vi jobbar inte med känslor sa den gamle psykiatriräven Ola Gefvert och avslöjade vad trettio års kamp mot förnuftet och för läkemedelsbolagens förtjänster inneburit för en vårdapparat som kunnat varit proffs).

Att bli frisk att upptäcka sitt faderskap i ett förvandlat ljus, att väckas inför papparollen med stolthet och intresse, att få en upptäckarglädjens distans till sig själv, att aldrig vilja upprepa sina egna föräldrars nonchalans och ointresse, bristande stimulans osv lönade sig. Dottern var strålande glad över sin pappa och ville ju senare bo hos honom och den nya plastmamman. Vem annat än svartsjuka och ren myndighetsutövande dumhet skulle hindra det? Jo ett visst mått av svartsynt manshat förstås. Jag kan inte räkna antalet gånger jag blivit förkrossad, drunknat i ny sorg, men kan garantera att jag hann inte hämta mig från den första innan en ny dök upp och vällde över mig. För att följas av en tredje, fjärde, hån, förakt av socialen. Att det ledde till ptsd kan vem som helst inse. Till det ska ju läggas sorger och bedrövelser som kantat denna väg som egentligen inte behövde haft någon upprepning i ännu en individ.

.

Om Detta Var Du

Omöjliga Kärleken

Omkring tvivlen på att bli Pappa

Undrar om Du minns

.

De felunderrättade och de fördomsfulla finna än mer karameller för sitt sug.

Finns det mera Salt? Rond 1 (under konstruktion)

Finns det mer Salt? Rond 2

.

PAS en beskrivning.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/barn-kan-fas-att-hata-sin-pappa

Krävs det fantasi eller insikt för att förstå att de som driver sin tes om hämnd och påtvingad lojalitet in absurdum också skadar sina barns uppfattningsförmåga, existens?

.

PAS-barnen

leave a comment »

.

Det finns en logik i hatet och föraktet man trummar in i barnen. Att de aldrig ska förstå hur förljugen den närvarande föräldern var. Konsekvensen av det är ju att de aldrig kommer kunna skilja på sanning och lögn. De kan aldrig skilja fakta från en åsikt. De kommer leva som offer i en roll de blivit intvingade i sedan de var små. Det värsta med denna upplevelse av tillrättalagda ideal är, att de tror det är rätt..

http://wp.me/p1zCpc-62Kh

.

Written by CastoroPollux

27 januari, 2013 at 20:08

Socialstyrelsens kontroll, HVB-Hem?

leave a comment »

.

Socialstyrelsens kontroll, HVB-Hem?

Länsstyrelsen och sist men inte minst kommunerna, som nu mer betalar närmare 5000 tusen kronor per dygn för en behandling de inte har tagit reda på om den existerar, fungerar eller ens bedrivs… Nog vidgas medvetandet om att kontrollen verkar vara dålig. Ja om folk visste hur lätt det är att starta ett behandlingshem skulle de undra än mer.

Så hur var det för trettio år sedan ? Jag menar något som skulle kunna kallas utveckling måste ju ha skett på alla dessa år, särskilt som kommunerna måste klämma ur sig astronomiska belopp för behandling som borde vara adekvat och verksam. Kollar de öht resultatet? Kräver de redovisning? Feedback existerar det?

På förekommen anledning, som att ständigt ha motarbetats av familjerätten så bad jag tills slut om kopior på mina journaler där. Det visar sig vara ett upplysande drag. Där står förfärliga beskyllningar om min person och en beskrivning som behandlingshemmets ägare försvarar med orden ”..hade inte en aning om att det stod så” till sina grava anklagelser och karaktärsmord. Att det i övrigt var falsk tillvitelse så var det också ett brott att göra så här. Gjorde kommunen någon bättring. Drog de några slutsatser om de falska anklagelserna? Kopplade de de falska anklagelserna i ett aktuellt umgängesbråk med att vara utsatt för en smutskastningskampanj? Gjorde de något som var vettigt? Nej, undrade över någons motiv att sabotera umgänget som lämnar över ett stulet läkarintyg? Nej.

Tog de notis av att pappan kan meddela hur mamman stått på dagis och talat illa om pappan direkt till barnet? Nej. Tog de notis om det faktum att barnet rapporteras ha sagt ”om jag inte berättar allt som hänt hos pappa blir mamma arg”, ”om jag säger det varit roligt hos pappa blir mamma ledsen”, ”pappor ljuger”. Den som redan förstått att något allvarligt pågår som måste stoppats har aldrig förstått hur socialen arbetar. Har de bestämt sig för en skyldig kan inga tecken i världen få dem att inse att de bör vända riktning. Det bär dem emot att erkänna sin grova misstag. Det har vi alla sett exempel på.

Har det hållit på länge så barnet kan rabblaallt mamma bestämt klarar inte BUP av att förstå ens. Så fördomsfulla är de.

.

Written by CastoroPollux

27 januari, 2013 at 20:00

Men Ola

leave a comment »

.

Men Ola..

Borde inte du spänt fast dig innan du skröt om hur enkelt det är att tjäna mycket pengar på ett vårdhem för unga.

Berättelsen om den fastspända flickan är så fylld av förakt för individen, för den utsatta,att man ska ju egentligen inte tro att den Svenska fasaden kan dölja så mycket. Tråkigt nog och förödande för alla drabbade är det så. Många har tagit sitt liv i förtvivlan över en maktlöshet och förtvivlan samhällets trognaste tjänare har skapat åt dem. För det är de väl, de som tar hand om de utslagna, utnyttjade, svikna och slagna. Eller är det för lätt att få ett ansvar man aldrig är beredd att axla? Är det för lätt att starta behandlingshem utan inriktning, ansvar och behandling? Är det lätt att skylla ifrån sig på de intagna?

Del två av radiodokumentären sänds på Söndag.

Ett land som odlar en kultur av vanvårdade barn i alla tidsåldrar är något alldeles extra. När vi har utrett en skandal, står en ny för dörren. De privata intressena är trogna leverantörer. Föraktet som några tydligen har i generna kräver någonting mer av oss alla för att dö ut. Rasismens gröt är inte den frukost vi behöver för en ny dag. För alla kloka som undrar hur behandlingshemmen kan fortsätta trasa sönder unga människor än mer. Varför socialen sänder ungdomar till vargarna, så är det inget nytt. Det har ingen förbättring skett på närmare trettio år.

Råkade själv ut för ett behandlingshem som ljugit i mina journaler, falskeligen anklagat mig för att vara farlig(?) och omnipotent(?) för att kunna slänga ut mig. Socialen hade slarvat bort journalerna från socialnämndens möte så Länsstyrelsen kunde inte kolla om de lovat något de inte hållit. Stället hade uppenbarligen mycket att vara anklagat för. Högsta lönerna i Länet, ändå ville ingen jobba kvar. Åtminstone sa högsta chefen på Socialstyrelsen att det fanns massor med anmälningar mot detta ”behandlingshem”.

Familjerätten i samma län fick på fötterna och jagade mig med blåslampa som farlig för mitt barn osv. listan på anklagelser var hur lång som helst och ingen ställde sig frågor om motivet för anklagelserna bara vara hämnd. För behandlingshemmet att slippa mer trubbel… På den tiden kostade det 1018 kr/dygn och socialen ställde absolut inga frågor om hur vården gick till. Det gjorde inte Länsstyrelsen heller och som sagt Socialstyrelsen satt på en hög med anmälningar. Hur nu det kunde gå till.

Så du behöver inte undra inget har hänt på trettio år. Ingen har klart för sig vad god vård och adekvat behandling är. En sak har ändrats. Ett behandlingshem fick för några år sedan 4500 Kr/dygn. Det har man säkert justerat. Är det 5000 Kr nu?

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3437&grupp=18933&artikel=5413801

.

// // // // // // // // // // // //

// // // // // // // // // // // //

Written by CastoroPollux

18 januari, 2013 at 12:56

Den fastspända flickan.

leave a comment »

.

Den fastspända flickan.

Kolla länkarna här

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3437&grupp=18933

Eller lyssna på Podden

Del 1

https://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/4358490.mp3

Del 2

https://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/4372984.mp3

Går i radions P1. Podden finns på P1dokumentär. Så en beskrivning av hur myndigheter agerar runt 2011 känns chockerande? Än mer att inget har hänt på nästan 30 år i mitt tycke. Behandlingshem kan komma med de grövsta beskyllningar, slippa stå till svars och åtal även i vår tid. Kraven på dem är små. Kryphålen de använder och att de knappast ägnar sig åt vård nu heller kan kanske förklaras av hur lönsamt det är. Närmare fem tusen per dygn för en behandling du sällan behöver bekräfta eller påvisa. På min tid kostade det 1018 kronor per dygn. Inte heller då brydde sig socialen om ifall det fanns något som kunde kallas människovärdig vård. Inte heller spelade det någon roll att behandlingshemmen beskyllde sina patienter för allt möjligt. Socialstyrelsen kunde lämna en talande beskrivning om ett särskilt sådant. Den omöjliga meningen

Sagda behandlingshem hade högsta lönerna i länet, ändå den markant största personalgenomströmningen? Att det sedan fanns massor med anmälningar gjorde tydligen bara högarna imponerande. Patienterna var det ingen som brydde sig om. Kommunen fälldes för att ha gjort en P33 utredning utan underlag! För att ha begärt patientuppgifter över telefon! Behandlingshemmet fälldes för att ha brutit mot tystnadsplikten! Behandlingshemmets ägare kunde inte stå för uppgiften och de falska anklagelserna som fastnat i familjerättens journaler. Varför Länsstyrelsen inte gjorde polisanmälan faller också tungt på deras bord. Anledningen till att detta uppdagades var en begäran om kopior av socialens journaler.

Efter de fällande utslagen visade kommunen inget större intresse att rätta till sitt misstag. De hade ju nöjt sig med bekräftelser på de falska anklagelserna genom nya falska anklagelser? De ådrog sig ytterligare rättelser eftersom anklagelserna som ju var falska inte ens noterades som det. Socialtjänsten är nog den mest horribla instans vi har i landet. Falska anklagelser fick florera fritt vare sig de kom från trilskande vårdnadshavare eller privata behandlingshem.  Om nu den utlovade vården de facto uteblev så såg Socialnämnden också till att slarva bort alla dokument om det möte man hade med behandlingshemmets ansvariga och mig inför det kommande vårdgivaransvaret!

Att det sedermera visade sig att inget av det utlovade kom till stånd, gjorde man sig alltså av med bevisen till. Att Länsstyrelsen nöjde sig med det är också det en märklighet. Att patient bröt sig in och läste andras journaler uppmärksammades inte heller. Nyckeln till journalskåpet lades öppet i en skrivbordslåda….

Kommunen kunde fortsätta motarbeta en fader som var intresserad av umgänge och detta på falska anklagelser som inte var av denna världen…. Så hur fungerar det. En försmådd mor kan anklaga någon annan för vad som helst? Trycket detta utsatte barnet för med falska anklagelser, påstådda hot och annat tyder kanske på att orsaken till förhållandet inte höll, fanns där de aldrig tittade. Så vad är fördomar till för om inte hindra människor från att se verkligheten! Man kan onekligen tala om en masspsykos. De flesta försvarar den också, just för att få utlopp för sitt hat, förakt och för åtminstone då känna samhörighet. För yrkesarbetaren som i tex socialtjänsten blir ju jobbet mycket enklare och är det de premisserna som står överst  på alla dagordningar så förstår vi varför inget har ändrats på trettio år heller..

Driva behandlingshem I

Driva Behandlingshem II

Driva Behandlingshem III

.

%d bloggare gillar detta: