castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘äldrevård

Varför finns det ingen Lex Maria Anmälan?

leave a comment »

.

Varför finns det ingen Lex Maria Anmälan?

Efter att det stod klart på intensiven och medicinkliniken i Eksjö att mamma var medicinförgiftad och hade en obehandlad urinvägsinfektion , så hände givetvis ingenting från Tranås Vårdcentral nu heller. Husläkaren förnekade att mamma varit medicinförgiftad även efter fullbordat faktum och varför skulle han inte det? Det fanns ju inte enda anteckning i journalerna om hur vansinnigt höga blodvärdena för koncentrationen av medicin var.

Enligt sköterskan på äldreboendet togs prover för odling av urin regelbundet för att undvika infektioner i urinvägarna ändå slutade det på intensiven, med en obehandlad infektion som gått upp i ena njuren och förstört den?

Att detta akuta tillstånd föregåtts av en tre sidor lång inlaga till sjukvårdens högsta chef gör ju inte skandalen mindre heller. Denna handlade bland annat om mammas ständiga urinvägsinfektioner. Att mamma hade kateter sedan länge gjorde inte heller det den regelbundna kontrollen till en nödvändighet trots sköterskans påståenden om motsatsen…

Att ställningen som anhörig hela tiden sattes på prov vittnar bara vanskötseln av ordinationerna av medicin. Trots att mamma befann sig under kommunens tak och vårdens dyrbara försorg så visades ändå inte någon vilja att efterleva vårdbehovets grundläggande satser. För det måste väl ställas som också det högst märkligt att medicinera en gammal människa för kramper/epilepsi trots att det aldrig fanns sådana besvär. Det faktum att mamma sedan åratal led av hjärtförstoring leder istället till de indikationer som istället för att hanteras på rätt sätt sköttes helt fel också det. Inget kan som hjärtförstoring orsaka kramper i hjärnan pga hjärtats oförmåga att i vissa lägen pumpa blod till hjärnan. Hjärtverksamheten påverkas såväl som annat av kroppens intryck av stress och andra faktorer som vi vet inverkar på vårt autonoma system. Varför vårdens konklusioner om mammas kramper inte kopplas till åratal gammal diagnos om hjärtförstoring är en gåta. Istället medicinerades med krampstillande epilepsimedicin och mest på grundval att man antog att ”mamma haft en blödning i hjärnan som inte syntes på röntgen”. Varför kåren/vården inte naturligt kopplar hjärtförstoring till tillfälliga kramper kan ju ses som en eftergift åt effektiviteten och speciellt åt lönsamheten på bekostnad av patientens välbefinnande. Det visade sig efter den akuta vården, avgiftningen,  tre månaders antibiotikabehandling för urinvägsinfektion och utrensningen av ”ordinerade mediciner” som enligt FASS inte gick att blanda(?) och mamma till syvende och sist kunde få en pacemaker inopererad, att hennes frusenhet och köld i alla extremiteter försvann. Yrseln och kramperna var som bortblåst….

Vården som för den önskade politikens skull inte ville ha någon uppmärksamhet kring detta fall gjorde heller ingen Lex Maria anmälan och varför skulle de det? Det fans enligt hennes ”Husläkare” inget i hennes journaler som tydde på medicinförgiftning…. På detta plan får man säga att de är effektiva. Det enda som visar att allt var fel var mammas akuta vård på Eksjö lasarett och alla de blodprov som talade mot ”Husläkarens” ståndpunkt, den digra listan av mediciner, de oblandbara preparatens användande och nonchalansen. Kompletterat med bristande journalföring blir bilden komplett. Sköterskans högläsning ur mammas journal att halten Digitalis var för låg saknade anmärkning om åtgärd och vidare kontroll.

På egen hand skrevs en anmälan om detta till Socialstyrelsen. Istället för att begära en  fullmakt avslog Socialstyrelsen prompt hela anmälan just pga av bristen på fullmakt. Tydligare kan det väl inte bli att den aktuella politikens inverkan på vårdens erbarmliga och skandalösa kvalitet inte skulle få någon uppmärksamhet…

Vid detta laget var mina krafter sedan länge uttömda. Tvingad att söka sjukvård för bröstsmärtor och där få höra av en fd sjuksköterska att hon inte ville arbeta i äldreboendet pga stress och orimliga arbetsförhållande togs som en upplysning om vårdens egen förträfflighet och samtidiga brist på ansvar….. Att själv driva detta, skriva inlagor och sgs varannan dag hälsa på mamma blev för mycket. När inga syskon heller engagerade sig eller ville flytta mamma till sina egna hemkommuner fick jag ge upp inför faktum att trots vårdkostnader och vårdansvar för kommun och landsting ändå bära det fulla ansvaret för mammas välbefinnande.

Dödlig Dos

Sedan finnes, kanske inte överraskande på Läkemedelsverket uppgiften, att Lanacrist dragits in och att likvärdiga preparat finnes, men agerar trots samma substans och innehåll, så olika att värdena i blodet måste kontrolleras.. TAr man inga prover alls verkar resultatet iaf förödande.. Skriver man inte in det i journalerna ser det allvarligt ut.

http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2006/Lanacrist-avregistreras/

Kopia av Brev till Socialstyrelsen  Jönköping.

Socialstyrelsen i Jönköping

Angående vår mamma ……………………. då boende på avd. XX, nu boende på ZZ avd. YY.

*
ANM. Detta skrevs 2004 eller 2005 *

Jag har haft otaliga kontakter med sjukvården angående mammas hälsotillstånd och haft anledning att flera gånger tyvärr undra över hennes medicinska skötsel.

Under cirka två månader under våren 2003 låg vår mamma inne på Eksjö kliniken HIA och Medicin-avdelning 15. Det visade sig att hon dels var medicinförgiftad (Lanacrist) vilket gav alldeles för låg hjärtfrekvens och med en puls på 47 medvetslöshet. Mamma hade också en allvarlig infektion i kroppen som det tog lång tid att härleda. Det visade sig vara en obehandlad/obevakad urinvägsinfektion som svårt angripit ena njuren. Under veckor av avgiftning så sattes preparat efter preparat ut och om jag minns det rätt även hennes Madopark.

Jag har för mig att det var på grund av krampanfall med kräkningar som mamma med ambulans kördes till Eksjö lasarett. Annars var det denna gång hon hittas alldeles blå i ansiktet av vårdpersonal.

Mamma tillhör ZZ i Tranås ett särskilt boende. Under 2002 och 2003 behandlades mamma vid ett flertal tillfällen för urinvägsinfektioner. Enligt min mening kontrollerades inte tillräckligt ofta om en ny infektion angripit vilket jag hade anledning att fråga flera gånger. Dels för att jag visste att mamma långt innan hon kom till ZZ äldreboende och långt innan hon förseddes med kateter hade ständiga urinvägsinfektioner. Från sköterskehåll (NN) fick jag bara svaret att det var vanligt att personer med kateter har bakterier i urinen, mina försök att påverka sköterskan att oftare kontrollera detta och med informationen att det redan innan kateter blev nödvändig, förekommit ständiga behandlingar med antibiotika var resultatlösa. Så slutade detta med en rejäl och svårbehandlad infektion, som det tog månader av antibiotikabehandling att bli kvitt. (Sköterskan svarade att de när det gällde provtagning på urin följde reglerna. Att sedan blöjor och kiss och en kompakt stank avgjorde om det var dags för urinprov övertygade inte sköterskan, som följde landstingets regler) Min anm 2015.

Hade det inte varit för denna långvariga svårbehandlade infektion så hade man satt en Pacemaker redan här våren/sommaren 2003. Om man från husläkarhåll/sjuksköterska ändå hävdar att man gjort allt och enligt reglerna då är det ett ödesdigert systemfel i funktion. Av olika prover från detta vårdtillfälle i Eksjö är bland annat sänkan på rekordnivå och det har heller _ingen _har märkt något av på äldreboendet.

Det visar sig vidare att exempelvis att kontrollen av halten Digitalis i blodet gjordes i alla fall en gång en ungefär en månad innan mamma hamnade på HIA/Medicinavdelning 15 då var halten Digitalis var för låg. På min fråga vad man gjort åt det fanns ingen information i journalen.(Svar från Distriktsköterskemottagningen Tranås Vårdcentrum)

Mammas anfall av kramper sommaren 2003 ledde sedermera till att man satte in Tegretol. Det visade sig inte vara ett bra alternativ eftersom mamma sedan flera år stått på Madopark för att behandla parkinsonsjukdom och mammas konstitution och kombinationen Madopark och Tegretol ledde till att mamma okontrollerat förlorade medvetandet. Hon ramlade bara handlöst utan någon som helst kontroll. Som svar på dessa reaktioner så satte man helt sonika ut madopark i höstas. Det mildrade i och för sig de svåra anfallen, men ledde till att mammas skakningar ökade (höger arm, plus stelhet/värk).

Hon har dock under ett antal månader klarat tillvaron hyfsat och hon har inte drabbats av fall alls lika ofta.

Helt nyligen ca fem sex veckor sedan så skulle hon på Läkarbesök i Nässjö angående sin Parkinson sjukdom. Hemkommen därifrån visar det sig att man beslutat sätta in Madopark igen. Det tog inte mer än något dygn innan mamma började falla ihop igen. Ingen gjorde något. Jag ringde upp Rehab Nässjö och fick tala med en sköterska där som blev ytterligt förvånad när det visade sig att det inte fanns någon information om varför man satte ut Madopark. (Fungerar inte det dyra datasystemet för journaler till patientens bästa?) Min anm 2015.

Jag har har flera gånger frågat mig varför man inte bytte ut Tegretol mot något annat preparat pga dess benäget att ge tex yrsel(!) och andra besvär som mamma redan klagade över då det finns ett flertal alternativ särskilt som Madopark har fungerat hyfsat i åratal.

Vi har vidare undrat över nödvändigheten över att medicinera Mamma med antidepressiva medel. Vinsten med det har varit mindre än besvären. (Det hör till bilden av mammas hälsa att hon upp till och över 75 års ålder själv och utan hjälpmedel kunde gå kilometervis för att handla/promenera istället för att ta bussen). Mamma har fallit ett otal gånger pga yrsel (högt blodtryck?) före medicinförgiftningen varav en gång med vad som sånär fick dödlig utgång. Hon hade då eget boende i Tranås, med hemtjänst. Denna gång föll hon och slog tinningen i kanten till en köksbänk. Hon hittades medvetslös och svårt blödande och fick hjärtstillestånd när ambulansmännen kom fram.

Vi har ifrågasatt det flitiga användandet antidepressiva medel, som ju inte varit till någon som helst nytta det har tvärtom orsakat fler problem. Varav just yrsel har blivit ett stort och ofta förekommande svårt och ständigt besvär för vår mor.

Vi har undrat varför absolut inget alternativ till Tegretol har kunnat provats.

Vi tycker inte att hennes Husläkare N N erbjuder några möjligheter att göra några försök till justeringar efter diskussioner. Att få honom utbytt har inte gått för sig.

Jag tycker personligen att N N gör sig omöjlig som hänvisar till att vår nu gamla mamma “ville ha en antidepressiv medicin” skulle vara ett tillräckligt vägande skäl att sätta in en sådan igen sommaren 2003.

Mamma tar nästan vad som helst i tron att hon nog blir bra/botad.

Vi är givetvis tacksamma till alla dessa som genom tiden räddat mamma, men ställer oss onekligen frågande till hur medicineringens egentligen hanteras. Hade man mera eftertänksamt beaktat mammas hela situation kunde man valt annorlunda.

(N N har numera slutat som husläkare, han var inte desto mindre den som påstod att mamma _inte_ var medicinförgiftad av Lanacrist!)

Namn ……..

Adress ………

Stad ………

PS. Här står inget om hur mamma i månader frös på sitt rum på avd xx eller att hon kommen till avd ZZ fick ett rum där duschavloppet kanske ännu inte fungerar ordentligt. Inte heller hur trött jag är. Att mamma lidit skada kan jag inte komma ifrån. Vad jag som anhörig tvingats engagera mig i för detta och vad det kostat får vara osagt. DS.

.

Written by CastoroPollux

10 februari, 2012 at 21:59

Dödlig Dos?

leave a comment »

.

Dödlig Dos?

Är det inte farligt?

Så märklig den är debatten och den nu aktuella åtalet mot läkaren som gav en dödligt sjuk baby en smärtfri död.

Min mamma drog sina sista andetag en lördag fullständigt neddrogad med bla morfin. Jag hade varit där under några dygn och kommer efter att ha sovit hemma en natt, just när sköterskan satt den sista dosen. Eftersom hon stod vid mammas säng och närmast dörren blev jag tvungen att gå runt till andra sidan sängen och såg sköterskan i ansiktet. Hon hade tårar i ögonen och kunde kanske känna att yrket ibland var ganska påfrestande. Det kan jag förstå. Hon visste precis vad mängden morfin innebar.

Att försöka ta hand om sin mor när hon befann sig på äldreboende under kommunens och landstingets försorg visade sig kräva en ”heltidstjänst” av mig som den fysiskt närmaste anhörig jag var. Här finns en lång historia av medicinförgiftningar och felbehandlingar, som en anhörig tydligen ska vänta sig av en vårdapparat av modernaste slag. Akuta transporter till lasarettet, avgiftning och nya blandningar av mediciner som en enkel läsning av FASS  distinkt avrått ifrån kan på nytt sättas in av en hjälpsam läkare, som tydligen saknade tillgång till sin patients historia av medicinförgiftning, nära vårddöds- upplevelser osv osv.

Så det verkar vara den fungerande modellen för en stunds äldrevård i livets lite längre slutskede, dock under lönsamma betingelser. Fattigvården är ju avskaffad. Istället har vi en vård som gör sig rik på fattiga äldre. Mammas flera månader långa självsvält till döds kunde iaf rendera kommunen fullständig ersättning för matkostnader, så där var det iaf ingen som led nöd. Sedan lät de henne plåga sig till ett skal innan beslutet togs…

Att mamma långt tidigare frös på sitt rum möttes med ointresse och munterhet. Den ditställda värmefläkten stängde de på nätterna av för brandrisken? Det tog kommunen mer än åtta månader att komma fram till att ett element i rummet var så igensatt att det inte fyllde sin funktion som värmekälla. Vaktmästaren som skulle mäta temperaturen lade termometern på bordet vid soffan, tre meter från det hörn i rummet där sängen stod.

Att hon som alla andra begåvats med en husläkare som inte visste alls hur dennes patient mådde blev en reell överraskning. Husläkaren var så fräck att han påstod att mamma inte alls var medicinförgiftad, trots akutvård på en medicinavdelning och efterföljande vård under månader och där de medicinskt utbildade tog bort alla mediciner som utan övervakning och status var på väg att förgifta henne. En urinvägsinfektion som fått pågå obehandlad i månader hade förstört en njure. Den antibiotikabehandlingen tog 3 – 4 månader. Vård och omsorg är ett riktigt mantra. De blir höga av det. Medan resurserna minskar och verkar obefintliga.

Kommen som ny till äldreboendet hade mamma redan kateter, och ständiga urinvägsinfektioner även innan katetern monterades. Döm om ens förvåning när en av sjuksköterskorna säger att det är vanligt med urinvägsinfektioner när man har kateter? Därför hade man regelbundna testningar och förekomsten av bakterier var någon man räknade med? Hur mamma då kunde ligga på först akuten och sedan medicin med en puls på 47 = medvetslöshet pga medicinförgiftning och vad som där fanns med några enkla tester en alldeles för långt gången urinvägsinfektion, kan hon bara förklara med att de handlat efter reglerna….. F.ö. övrigt berodde ju medvetslösheten på alldeles för höga halter i blodet av en hjärtmedicin. (Lanacrist) Så snart koncentrationen sjönk vaknade mamma och tyckte hon varit med om ett under. Det var ett under att slippa nonchalansen i äldreomsorgens klor och Husläkarens slarv i landstingets vådliga färd mot en tidigare död. Visst var mamma bitter och besviken på mycket. Ingenting blev riktigt rätt och att själv ta tag i sina problem gjorde hon aldrig. De samlades istället på hög framför och efter. De gick ju aldrig att komma undan. Mamma var inte kommunikativ eller meddelsam. Vilket ju är något man kämpar sig till när möjlighet ges. Att få kärlek och tröst i svåra sorger är läkande och helande. Dessutom försvinner alltmer av det som hindrar en från att se sina egna möjligheter och förmågor. Hur vården kunde sakna det mest mänskliga vet vi ju. Personalnedskärningar, konstiga arbetstider och scheman gjorde sitt till. Mammas sätt gjorde säkert att hon hamnade sist på listan. Att vara anhörig blev för den skull inte lättare med den vanvård jag vill kalla det och totala brist på professionalism. Det gick alldeles utmärkt att sitta några timmar med mamma och se ansiktet mjukas upp spänningen lättna. Varför personalen inte kunde ha tid ens med det grundläggande att göra sina vårdtagare lite tryggare vet vi ju hur det fungerade. Bara sitta en stund var ju tillräckligt för att minska på spänningen och oron. Det hade ju behövts för en person som snart hänföll åt utfall av bitterhet och besvikelser, som skulle sköljas över närmast anhörige.. Övriga syskon skickade vykort men såg sällan rummet.

Den antidepressiva medicinen gjorde ju ingen nytta precis. För mammas allvarliga problem var det helt klart en försämring, men vem i vården brydde sig om det. Fylla på med medicin var det enda man kompenserade sina brister med. Allt för att kunna minska på personalen.. Det bli lätt en lista på 8-10 tabletter flera gånger dagligen.

Visst är det fantastiskt när reglerna gör vården billig att den anpassats efter andra krav än behoven hos huvudmannen verkar de vara så vana vid att hänsynslösheten måste vara rejält utbredd och ses som något normalt. När jag som patient/anhörig/medmänniska söker akutvård för diffusa bröstsmärtor under tillvarons allt högre brus, träffar jag den förra sjuksköterskans kollega, som berättar att hon för sin hälsas skull inte längre orkar jobba inom äldrevården? Är det här en händelse som kan betraktas som en tanke? Två människor och underligt nog samma tanke, samma känsla av att bli överkörd av något gott. För det är väl så, vi måste förstått alltihop, vi hade misstagit oss på äldrevårdens alla goda föresatser, goda ambitioner och strävsamma men ytterligt ljusa framtid, som i verklighetens belysning verkar alldeles mörk. Att detta skulle gynna privatiseringen, visst men till vilket pris?

Här existerar inte ens en Lex Maria anmälan från vårdapparaten, hur kan det förresten göra det. De verkar ju ha hoppats att mamma dog redan då, för hur kan Läkaren annars påstå mot bättre vetande att att mamma inte var medicinförgiftad? Socialstyrelsen var inte bättre de. En anmälan avvisades med förklaring att fullmakt saknades? Om de saknat en fullmakt för att utreda kunde de begärt och fått en, men de föregår istället en utredning med att avslå utan att begära en sådan. Det tyder väl på konkret ovilja istället. Samma anda som husläkarens…. När akut o medicinkliniken gör allt för att rädda liv och respektera liv och mamma vill stanna där på medicinavdelningen synes äldrevårdens brister framstå i ett särskilt beklämmande dåligt ljus.

Att den lokala sjukvården och äldrevården dansar med i denna vals tyder väl på en viss samstämmighet i den moderna rytmen.

Varför finns det ingen LEX-Maria anmälan?

.

%d bloggare gillar detta: