castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘Bananrepublik?

NATO’s bananlådor är trånga…

leave a comment »

 

NATO’s bananlådor är trånga…

En rysk tv-kanal skulle uppmuntrat bilbrännare till lite efterlängtad action? Inte var väl Öresundsbron till för det smala gränslösa samarbetet! Men alternativ media gör ju sitt bästa för att elda och låta gnistorna yra för vinden. Åt helvete med Påsk- och Maj-brasor, här kommer mediaormarna utan byxångest färdiga att gastkrama en verklighetstrogen Twilight Zone långt utanför sin fantasivärld. Fula blottare är de, som försöker stänka protein på betraktarna i hopp om att befrukta hat, misstänksamhet och förakt..

NATO’s bananer kommer besprutade i trånga lådor. Tänka utanför pappersboxen är alltså en svår synd i ett samhälle som vill vara lika smalt som plankan pirater brukar ha..

Antar att hålla sig i träden, äta och akta sig för fast mark bränner som en eld, är tipset från coachen.

Annonser

Thebananarepublicofsweden

with 3 comments

.

Thebananarepublicofsweden

Finns okunnighet? Aningslöshet? En del  simmar obekymrat på ytan. De har aldrig doppat huvudet ordentligt utan ligger och flyter passivt för att de har en övertygelse om att slippa engagera sig. De tror att kunskap och övertygelse är lätt åtkomlig. Att gå till botten i en viktig fråga kan ju ge oväntade erfarenheter. Särskilt viktigt om det personliga engagemanget är knutet till åsikter och i stort sett inte har mer att hålla sig till. Man skulle kunna tala om ett syndrom. Ett närvarande skal som hindrar sanningen från att nå in, som förhindrar djupare engagemang och förståelse.

Några av terapins största stunder kan ju sägas varit, att få ha ett bollplank, att få arbeta sig fram i en process mot ett beslut. Först då kunde det ju sägas vara förankrat i personen. En uppväxt som aldrig innehöll ett mått av diskussion, processande kan ju bara handlat om att det fanns ingen medvetenhet annat än en beklämmande ytlig.

Nedanstående inlägg skrevs 20130526 på bloggen thebananarepublicofsweden

De flesta som använder begreppet ”bananrepublik” saknar nog något väsentligt i sin uppfattningsförmåga.

Dit räknas givetvis Utrikesministern och alla de underhuggare, underdogs som bara kan skälla på kommando.

De behöver inte ens förstå vad de skäller på eller varför.

.   .   .

Slår du upp PA på wikin så finns referenser till Parental Alienation redan från 40-talet. Att detta beteende har olika grader av allvar och konsekvenser kan ju också vara relevant för att de värsta avarterna ger psykiska skador, PAS som i Syndrome. Gardner ägnade sig åt reella fallstudier vilket ju för den okunnige inte säger något om seriositeten.

Gardner upptäckte att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp drabbades av föräldrarnas överdrivna välvilja och belade barnen med skuld och dramatik värre än övergreppet, förutsatt att våld och tvång inte förekom. Dessa barn mådde betydligt sämre av efterspelet än vad de borde och var givetvis en konsekvens av att överdramatisera händelsen långt över det normala. Till dessa människor riktade Gardner sina uppmaningar. Allt går att missförstå om man vill det och att dra slutsatser om någon utifrån lösryckta stycken. Någon bluff kan inte PAS vara och att barn utsätts för övergrepp i sådana fall som att tvingas avsky och i värsta fall hata sina föräldrar kan inte viftas bort med ytliga och kvalificerat banala påståenden. dessutom går ju hycklande människor fria som utmålar sig som offer och bara har en gärningsman att skylla på. Det är dessa som oftast säger att den frånvarande pappan har ansvaret för hur barnen blivit, trots att dessa mödrar ofta gjort allt för att hålla dessa fäder borta. Dessutom visar de tydligt med sitt beteende att de inte kan ha varit lätta att leva med, med tanke på hur de låter efter förhållandet är slut.. Logik är inte deras bästa ämne och inte anhängarnas heller. Sedan är detta ingen försvarsskrift för verkligt våld och verkliga övergrepp. Det finns, det förekommer, det utesluter tyvärr dock  inte falskspelet, skenheligheten eller viljan att dölja sin position på glasberget.. Det är i grunden existentiella problem detta rör sig om och de påverkar hela personligheten, med ödesdigra beslut om sin egen tillvaro och svåra konsekvenser.

Mitt engagemang bygger på att alla ska ha hjälp både anklagare och offer. Konsekvenserna av att förneka dessa problem är ju lika vanskliga som vid andra övergrepp. Det är väl främst de tabukristna och högerkristna som stått för häxjakten på Gardner. Dessa grupper visar ju inte förståelse för verkligheten eller mänskligheten i några andra sammanhang. Utan har värderingar som ofta känns mycket främmande och i avsaknad av insikt. Skapar inte denna miljö sina egna problem så säg. De förskjuter sina döttrar om de blir med barn osv osv…
Jag är själv uppvuxen under sådana premisser och hade funderat länge i vuxen ålder på mina föräldrars brister i att vara förebilder, deras oförmåga att trygga varandra och kommunicera för att lösa sina problem, men de kunde inte och den ena skyllde allt som hände på den andre och tog aldrig itu med sina egna problem. En ”syndabock” befriade min mamma från ansvaret att ta itu med sitt eget liv, sina egna personliga problem Givetvis drog hon in mig i detta. Dessutom hade hela min uppväxt varit ett trauma och chock där känslolivet var bedövat och fullständigt utan tårar, uppväxten och skolgången blev ett helvete. Långt senare blev det konfrontation och en öppen begäran om att slippa höra beskyllningarna på pappa. Han var definitivt inte guds bästa barn och hade givetvis sina problem, sin taskiga uppväxt.

Vi fick aldrig någon kontakt ens i vuxen ålder och visst var det en besvikelse också. Dock ska ju tilläggas att det gick aldrig att anförtro sig åt mamma, inte ens senare. Hon var så okänslig och oerfaren om personliga problem, viftade hellre bort dem som bagateller och det är lätt att konstatera som i fallet med pappa att de inte sökt hjälp, inte tagit itu med sitt, givetvis besparade dem besväret, men också lät den så viktiga tryggheten utebli i sina egna liv. Det är ju säkert att det man inte har själv, bär i sitt hjärta kan man inte dela med sig av heller.. Anar man inte vad detta innebär för barnen så är onekligen existensen grundad i en ”bananrepublik”.

För mammas del vart det lättare att skylla på pappa men det betydde också att hon sköt alla sina problem framför sig i hela sitt liv. Det gjorde tyvärr också pappa. Deras kommunikationsproblem vart inte mindre när de inte kunde nå fram till varandra, höra eller se varandra.

Nåväl vid konfrontationen blev det klart att jag inte längre köpte beskyllningarna, inte accepterade att få höra hur allt var pappas fel. Givetvis vart mamma oerhört snopen men än mer hatisk över att inte längre kunna skylla ifrån sig… Själv trött att aldrig få göra sig hörd, få bestämma själv var det här givetvis ett nytt steg och i denna miljö kostade det så mycket mer. Det fick ett högt pris, särskilt i ett barns ögon. Det barn som aldrig sökt sin trygghet eller lättat på hjärtat för någon. Min mamma, tyngd av skuld och självanklagelser, men plikttrogen och ansvarskännande till det yttre en ordning men i det inre ett mindre kaos.

Så hur kan det ha varit att vara fyra syskon. Mig som yngst och alla var vi mer eller mindre manipulerade? Jo det betydde senare att hamna i det dilemmat att ha klarat ut så mycket av mina egna problem och sedan betrakta vad vi hade. Mamma som ringde det ena syskonet och skyllde ett annat för de problem som plötsligt uppstått. Eller hur mamma fullständigt övergav föräldrarollen och tom tog parti för den som hade ett orättvist övertag. Hur mamma blint och mot bättre vetande försvarade dåligt beteende. Det utbredde sig aldrig någon syskonkärlek och samhörighet och det är ju mycket lättare att ha tagit itu med mina problem och blicka tillbaka in i den tillvaron och se hur allt kunde bli och vara så fel.

Först då kanske det kan stå klart för andra betraktare på isolerade öar om vad verkligheten kan innehålla och hur förvänd uppväxten kan bli därför att ens föräldrar inte förstått sin roll och vad det innebär att vara förebilder. Själva barn och offer för egna omständigheter kunde de inte fylla någon annan med vad de själva saknade. Med ett barns förstånd fick den närmaste omgivningen skulden för allt som inte fungerade…

Så vad betydde PAS. För min del var det ett obekant begrepp och namn och jag visste allt om hur det var, vad det fick för konsekvenser. En sak var säker som nybliven osäker pappa man som snart fann sig i rollen. Jag skulle aldrig upprepa mina föräldrars nonchalans, aldrig missa ett tillfälle att stimulera, alltid svara på frågor istället för att vara rädd för dem, entusiasmera, roa och trygga.

Först som snopen och beskylld förälder i samma sits, blev det senare klart att det forskats på denna problematik och att det hade ett namn. Den som inte vet vad skenhelighet är kan nog inte heller förstå spelet dessa människor bedriver allt för att slippa konfronteras med sina egna problem. Ett säkert tecken är att de tål aldrig invändningar, de tål inte frågor och skulle du visa dig kritisk blir du snart körd på porten. Dessa människor, barn i vuxna kostymer vill bara ha jasägare i sin omgivning. De uppvisar ofta hårda och oresonliga attityder i andra frågor och är fort färdiga till att döma och fördöma. Syndromet utesluter djupare förståelse av verkligheten. Det måste ju få en förödande konsekvenser för känslolivet att av oförsonliga lojalitetsskäl tvingas bedöva sin egen längtan, sin saknad, tycka som den hatiska krävande föräldern, som inte tål några invändningar.

I vårt hem lästes inga sagor, mörkret var skrämmande. Det fanns givetvis ingen att ty sig till. Där fanns ingen grundläggande medvetenhet om god livsmiljö och den anade medvetenheten skyddades med förnekanden och hot så fort något av detta skal var nära att brista. Vi barn passade bäst om vi inte hade något att klaga på, så vi fick något att äta. Det övriga gick, ja, som på en höft och i många fall inte ens det.

Det är smärtsamt att komma till klarhet och att kunna lämna dessa domäner av självhat, främlingskap och skuld, falsk skuld. Eftersom inte särskilt mycket är barnets fel som det inte kunde rår för.

Så är inte min förmåga att förstå vad jag varit med om, befriats ifrån, en dokumentation om vad PAS innebär? Det var först i vuxen ålder jag stötte på teorierna och de bekräftade så mycket av det jag sett och själv levt i. Kalla mig gärna lögnare men inse också att det säger mer om dig. Att resan ur detta var smärtsam, svår och förvärrades av en psykiatri som saknar större delen av sin inlevelseförmåga, som tror att medicin rår på de grundläggande problemen tycker jag är värt att nämna. Ola Gäfverts förkastliga sentens och filosofi ”vi jobbar inte med känslor” säger det mesta om trettio års tortyrliknande vård som så många erfarit och fått sina problem fastgjutna kring fötterna med..  Nej, de jobbar inte med känslor och det tyder väl på att de själva tagit sin medicin på fullt allvar utan att förstå konsekvenserna.

.

Kan barn övertygas att ljuga?

Vi kan väl vara säkra på att vi och barn sätter gärna tilltro till det vi antar, tro är sant.

Det är ju till syvende och sist perceptionsförmågans relevans till fakta som avgör hur korrekt den fungerar.

Viljan hos föräldrar och anhöriga finns att få det att låta så och det är väl en god början på upptäckarens nya erfarenheter i en otäck djungel.

Beslutsamheten finns tydligen till att vilja bestraffa och föredra en viss negativ beskrivning.

Vad detta bottnar i går att fundera ut och givetvis få svar på.

Bristen på känslor avslöjar lögnarna och förekomsten av känslor bekräftar den falskeligen anklagade.

http://youtu.be/LXvv2ctwg2Y

Se gärna de följande 3 avsnitten också.

.

Till det kan ju med ett något folkligt nöje läggas detta. En domstol dömer tvärtemot en socialtjänst utredning.

Även de har hållit på i decennier med något de definitivt inte begriper. Till råga på allt elände har de kallat det ”Barnets Bästa”. http://wp.me/p1zCpc-7jS5   http://wp.me/p1zCpc-7jLy

Den Akademiska utbildningen måste ses som undermålig om detta är ett verk av bildade människor i barnens tjänst. Att upprepa sina misstag under trettio år är en bedrift. Att inte lyssna på kritiken under samma tid tyder på en militärisk bunkermentalitet som Vatikanen måste avundas. Har de bara lyckats träffa likasinnade under alla dessa år?

.

%d bloggare gillar detta: