castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘BUP

PAS-barnen

leave a comment »

.

Det finns en logik i hatet och föraktet man trummar in i barnen. Att de aldrig ska förstå hur förljugen den närvarande föräldern var. Konsekvensen av det är ju att de aldrig kommer kunna skilja på sanning och lögn. De kan aldrig skilja fakta från en åsikt. De kommer leva som offer i en roll de blivit intvingade i sedan de var små. Det värsta med denna upplevelse av tillrättalagda ideal är, att de tror det är rätt..

http://wp.me/p1zCpc-62Kh

.

Written by CastoroPollux

27 januari, 2013 at 20:08

Socialstyrelsens kontroll, HVB-Hem?

leave a comment »

.

Socialstyrelsens kontroll, HVB-Hem?

Länsstyrelsen och sist men inte minst kommunerna, som nu mer betalar närmare 5000 tusen kronor per dygn för en behandling de inte har tagit reda på om den existerar, fungerar eller ens bedrivs… Nog vidgas medvetandet om att kontrollen verkar vara dålig. Ja om folk visste hur lätt det är att starta ett behandlingshem skulle de undra än mer.

Så hur var det för trettio år sedan ? Jag menar något som skulle kunna kallas utveckling måste ju ha skett på alla dessa år, särskilt som kommunerna måste klämma ur sig astronomiska belopp för behandling som borde vara adekvat och verksam. Kollar de öht resultatet? Kräver de redovisning? Feedback existerar det?

På förekommen anledning, som att ständigt ha motarbetats av familjerätten så bad jag tills slut om kopior på mina journaler där. Det visar sig vara ett upplysande drag. Där står förfärliga beskyllningar om min person och en beskrivning som behandlingshemmets ägare försvarar med orden ”..hade inte en aning om att det stod så” till sina grava anklagelser och karaktärsmord. Att det i övrigt var falsk tillvitelse så var det också ett brott att göra så här. Gjorde kommunen någon bättring. Drog de några slutsatser om de falska anklagelserna? Kopplade de de falska anklagelserna i ett aktuellt umgängesbråk med att vara utsatt för en smutskastningskampanj? Gjorde de något som var vettigt? Nej, undrade över någons motiv att sabotera umgänget som lämnar över ett stulet läkarintyg? Nej.

Tog de notis av att pappan kan meddela hur mamman stått på dagis och talat illa om pappan direkt till barnet? Nej. Tog de notis om det faktum att barnet rapporteras ha sagt ”om jag inte berättar allt som hänt hos pappa blir mamma arg”, ”om jag säger det varit roligt hos pappa blir mamma ledsen”, ”pappor ljuger”. Den som redan förstått att något allvarligt pågår som måste stoppats har aldrig förstått hur socialen arbetar. Har de bestämt sig för en skyldig kan inga tecken i världen få dem att inse att de bör vända riktning. Det bär dem emot att erkänna sin grova misstag. Det har vi alla sett exempel på.

Har det hållit på länge så barnet kan rabblaallt mamma bestämt klarar inte BUP av att förstå ens. Så fördomsfulla är de.

.

Written by CastoroPollux

27 januari, 2013 at 20:00

Livet efter detta..

leave a comment »

.

Att några illvilliga i Tranås spridit att jag varit pedofilmisstänkt är ju en elakhet av sällan skådat slag. Grotesk rasistisk humor är ju av det undernärda slaget. Skadeglädjen har inget annat för sig än andras förnedring. Jag måste ju anta att hyenor stirrar på dessa människor och undrar vad de håller på med. Därför valde jag att publicera detta från Tingsrätten och som sagt det är inte mycket att bygga en förhandling på och definitivt inte en anklagelse, men skitologerna finner ju föda överallt.. Hur det kom sig att socialtjänsten inte polisanmälde borde de tillfrågas om för nog ser det smutsigt ut att skita rakt ner i en umgängesrättsutredning men inte gå till polisen! Ser ut som att inte bara en synnerligen grov anklagelse stannat vid en tanke… Att det finns folk till grovt förtal, grov falsk tillvitelse i Tranås är inte så konstigt. Det finns det ju överallt. En gammal pälsstad utgör alls inget hinder för att man kan hitta både det ena och det andra under skinnet. Dessa skitologer vet inte vad roligt eller glädje, förnöjsamhet är.. och det är ju trist för dem… Men kompensation för bristerna söker de desperat.

Att göra ont värre, dvs allt det av falska anklagelser som knäckte mig då, krossade och raserade allt, kan ju bara skadeglädje, dålig smak ge ett deja vu i nuet.  Dvs 20 år senare. En pervers sadist som flockledare till detta kan ju inte annat än bekräfta sig, sitt sinnelag för karaktärsmord på mig som utsatt, förtidspensionär och grundligen knäckt person…

Men vanmakten, koncentrationssvårigheterna, minnesproblemen, svårigheter att stava, ljudkänslighet, som blott är hälften av symptomen är ju något man kan hånas, trakasseras & baktalas för. Ett par hundra kanaler på TV är ingenting mot att tvåla till sin egen dokusåpa av förvridna, karaktärsmördande sanningar.

Men vem har sagt att de som inte kan bli lyckliga och nöjda själva inte måste förstöra för alla andra… Missunnsamhet och avundsjuka slår sig på sinnet som avhunden o misshunden. Att leva med ett koppel om halsen, släpas runt i verkligheten av en osynlig kraft och ständigt tvingas se och bekräfta sina besvikelser är ett öde skitologerna aldrig tycks kunna överge.. Man biter ju olyckligtvis inte den hand som föder en hur mycket det än tycks svida. Ety bekräftelserna är ju en sanning iofs på avundsjukans och missunnsamhetens dimmor men det vet ju inte offren för sin egen olycka.. Det vet ju inte de svartsjuka heller.

Väl avslöjade så nära källan man kan komma skulle ju historien tagit en vändning här, men utan heder i kroppen kan ju ingen erkänna sina systematiserade fel. Hur skulle det se ut, att framstå som en komplett lögnare av det faktum att vara stadens biggest looser? Att ha något att skyla sig med vet vi ju sedan Edens besynnerliga lustgård, är ett desperat sätt att slippa bekänna sina misstag och sin nakenhet. Uppfinningsrikedomen om den nu ska ses som en förmån ens tar sig en oväntad riktning i att hitta på än värre anklagelser än de nedan som ju baserade sig på misstänkliggörande i en umgängesrättsutredning.. Om råka illa ut kan se ut som ett nöje för ett perverst sinne och förvrida misstänkliggörandet till misstänkt, trots avsaknaden till bevis, förklarar ju hur enkelt nästa steg tedde sig jämfört med att tvingas komma ut som komplett lögnare, skyldig till grovt förtal, grov falsk tillvitelse.. Att helt enkelt påstå än värre saker eftersom den egna skammen hotade mycket, mycket mer. Se texten nedan.

Livet efter detta..

Att på nära håll varit åskådare till hur ”sanningar” förvrids, tillyxas för på ändamålet, förvanskas för att få uppmärksamhet, blev till en förkrossande konst i grymhet,maktutövning och kontroll och hur ett glatt och livfullt barn förvandlades till en skugga av sitt jag.

Inläst dokument 1.jpg

    Förtydligande

Ang.   T  608/                 1992-12-17

Mannens yttrande 1992-12-01  föranleder följande
kommentar

Kvinnan har ingen erinran mot att tingsrätten förelägger
socialnämnden att inom viss tid avge yttrande

Kvinnan vill bestämt tillbakavisa påståendet om att hon
förbereder umgängessabotage. Hon har heller inte till
mannen uttalat att  ”…det ju (kan) hända att han
skulle förgripa sig sexuellt på  barnet”. Kvinnan har tidigare
i förtroende  berättat för mannen om hur hennes far
gjort sexuella närmande mot henne. Mannen har ansett
att kvinnan härigenom ”dragit sin far i smutsen” (brev
från mannen till kvinnan 1990). Kvinnan har tolkat detta som
om mannen inte ser allvarligt på incest. Mannens
inställning – såsom kvinnan uppfattar den oroar henne.

. . .

Det är väl på sätt och vis uppfriskande, att faktiskt inte ha blivit utpekad som pedofil, utan för att blott ha hyst allt starkare tvivel om en berättelse som sjönk allt djupare ner tillbaka i det sinne som skapade beskrivningarna… Oaktat att anklagelserna, misstänkliggörandet om än inte bokstavliga ändå kvarstår för det tilltänkta och önskade umgängessabotaget… Någon misstänkt pedofil rör det sig trots allt inte om.. Det var ju som sagt blott en umgängestvist om än med groteska inslag. Tvivel om en beskrivning om en påstådd förförelse, incestförsök som kanske i domstol på förfrågan om utebliven polisanmälan mot fadern inte borde toppas med uttrycket och besvaras av mamman med. ”..min pappa kysste mig på bägge kinderna för han är från ….” kan antyda var problemet egentligen hörde hemma.

Fast då har ju historien i mer än ett decennium skaffat en bekymrad existens mycken uppmärksamhet bland kompisar genom åren och lett till polering av den korta men behövliga beskrivningen. Vad sinnet ändå glömde bort var detaljerna och hur och var. Ingen skulle ju fråga om vad som hänt och på det sättet undveks beskrivningar av detaljer som aldrig funnits. Inte heller hade det alltså anmälts… Här finnes istället alla ingredienser av projicerade problem och missförstådd ångestfylld sexualitet och givetvis ett outhärdligt behov av uppmärksamhet. Ett spel som tydligen socialens bildning, verklighetsuppfattning inte omfattar eller varit i närheten av.. Givetvis har de fått och i flera fall fått bekräftat att många män varit grymma mot sina kvinnor och i en del fall även tvärtom. Ändå kan ju inte det innebära att alla män är lika. Visst blir det inbjudande att socialen av gammal vana ställer ledande frågor… Bara en mindre nogräknad existens kanske faller för frestelsen att bedyra sin utsatthet. Verksamheten kräver ju resultat så då går man på den lättaste och bredaste vägen, att alla män är skyldiga även om de kan bevisa motsatsen.. En metod som uppskattats av arbetsgivaren och huvudmannen socialtjänsten eftersom den är godtagbar ännu blott 30 år senare…

Så en Tingsrättsförhandling där ordföranden strök den anmärkningsvärda och betecknande meningen som hade vält hela förhandlingen, fällt socialtjänsten för tjänstefel.. Mest för att skydda sin kollega och bekant i socialtjänsten. Den socialtjänstekvinna som i rätten fick bekräfta att hon själv badat naken med sina barn… I umgängesrättsutredningen stod jag som misstänkt/utpekad för att jag gjort detsamma..!? Till det lades duschat naken i trädgården.. (sexualskräcken skiner igenom på många ställen) Den meningen ”…min pappa kysste mig…” fanns inte i protokollet eller på banden påpekades det. Annars hade den ju varit bra att använda i bearbetningen av socialtjänsten. Den som kunde överdriva, antyda incest/förförelse trots att det inte förekommit kunde väl överdriva vad som helst…? Dessutom ställde inte de kyrkliga upp och berättade/vittnade om hur de tagit emot anklagelser från denna som var grovt förtal, falsk tillvitelse. Så de kunde alltså delta i grovt förtal av min person men inte min upprättelse eller till skydd för det utsatta barnet.. 

Flera år senare hamnar ändå ärendet i Länsrätt och Kammarrätt och även här görs parodi på hela listan av anklagelser. Vårdnadshavaren avslöjar sitt, inte bristande, utan frånvarande intresse för barnets hälsa och det var ju klart redan från början, men ingen vill lyssna, ingen ville ta till sig varningarna eller de tydliga uttrycken.. Så barnets uppväxt blev hemskt, vilsen och otrygg, lik faderns, den han ville undvika att upprepas till varje pris.. och vilken mardröm blev inte det. Så mycket som det kostat i onödan och som sent omsider fick en sådan fantastisk lösning i form av adekvat behandling. Det kan ju för ärendets valör och värde tilläggas att som utpekad aldrig ha varit anmäld, gripen eller utsatt för av samhället tvångsåtgärder. Att självmant ha sökt hjälp för depression och en alltmer förlamande panikångest är heller inget som utgör ett hot eller skulle degradera någon som förälder. 3,5 års experimenterande med mediciner kallas än idag vård trots de usla och dåliga resultaten som man lastar de stackars patienterna med. Detta skedde ju också innan faderskapet var ett faktum. Letandet efter och längtan efter adekvat hjälp hade ju redan lett mig på rätt spår. Att få hopplösheten gediget cementerad av den etablerade vården och sedan utan medicin, få och kunna ta emot adekvat hjälp på ett behandlingshem, hitta en styrka, ett liv, förstå inte bara livets utan faderskapets glädje, få kunna se och göra allt det ens egna föräldrar aldrig kunde eller förstod att ge som uppmärksamhet, stimulans, tröst och värme!

Det är väl makabert att socialtjänsten på olaglig väg skaffar sig tillgång till vårdapparatens journaler. De som inte med en rad kan ha innehållit något av värde eller något som utgjorde någon grundval för en adekvat behandling. De hade ju 3,5 år på sig att göra något i en riktningen.. Sedan kan man ju fråga sig hur min ”sjukdom” som sades utgöra grund för att neka mig träffa barnet ändå innehöll kraft och hopp, nog att förstå att vårdapparaten aldrig skulle fullfölja sina mål om vård, förstå att incestanklagelserna mot mammans far bara var fantasier, förstå att att alla de tarvliga beskrivningarna av före detta män bara var omskrivningar för att slippa göra något åt sina egna problem. Till syvende och sist ytterligare en syndabock och ett oskyldigt barn som drogs in i en härva av hämnd och förljugna historier, allt för ett sinne som kostade på sig vad som helst för att slippa känna sin egen smärta och som inte tålde lyckan hos ett barn att vara glad över sin far..

Tydligen måste misstankarna framgent ändå krönas med uttryck, som närmar sig den ursprungliga avsikten, att misstänkliggöra, hindra, motarbeta, tvinga, hota, framställa mannen som den farlig och uppnå det utsatta målet att förhindra umgänge.. Såväl som det ganska frankt avslöjar sexuell frustration och projiceringar. Att det påvisar hur bristfällig socialens grund för sin verksamhet egentligen är, kan ju framgå av hur lite en vårdnadshavare egentligen har på fötterna i en rättegång. Finns där inte mer då visar det ju hur lite som fanns innan.. Den skriande bristen hos socialen kan ju knappast fattas denna argumentering snarare gör den frånvaron av fakta tydlig. Godtycket råder och fortsätter som alla sett efter trettio år. Socialen synar inga kort utan anser utgången given på förhand.. Det förenklar ju och minimerar deras mentala insats till en nivå som motsvara förväntningarna och förhoppningarna. Sist men inte minst ger det väl utbildningen en chans att visa hur lite nytta den egentligen kunnat göra i ett sinne som inte kan omsätta varken lag eller rätt i verksamheten.

Den som till syvende och sist fick utstå allt detta var barnet. För här fanns ingen hejd alls på trycket och det tvingande kravet på följsamhet. Det som inte gick att uppnå med lagens hjälp, fick trots allt barnet utstå med ovillkorliga krav på lydnad och tvingande lojalitet. Är lagens långa arm inte så böjlig som kanske önskades, så är det betydligt lättare att få socialen, att dansa efter de mest besynnerliga melodier. BUP var lika hemtama i infama historier, intrikata beskrivningar, som vilken obildbar socialarbetare som helst. Om en umgängesrättsutredningen ändå handlade, dels om underliga pedofilantydningar(?) och krav på bevis i form av läkarintyg om psykisk hälsa, så verkade soc. inte ha en aning om vem de närde vid sitt omfångsrika och trumlika bröst. Varför skulle de förresten det, så sant som det är att ”alla män är misshandelsbenägna djur…” Så när lösa antydningar om pedofili inte hjälper, så fanns det alltså andra beskrivningar att ta till, om man har den hågen. Framförallt  kunde ju det oskyldiga barnet, utsättas för allehanda påtryckningar, när domstolen inte gick att böja i lämplig riktning.

Aningslöshet verkar man på soc. vara grundligen utbildad i, med tanke på att om inte ett sätt lyckades, så kunde ju den intresserade föraktande sabotören försöka med ett annat, utan att motivet eller avsikten någonsin kunde, eller behövde genomgå en enda prövning, test eller fråga? Medan socialtjänsten bröt mot lagar och förordningar, i den kamp de förde med aldrig så lite dokument, ledde ingen av de misstankar och bekräftelser om psykiska övergrepp, som fadern och andra inblandade kunde lämna, till någon annan aktion från dem än passivitet. Dessutom fälldes deras övergrepp på ordningen och föreskrifterna av Länsstyrelsen i Jönköping. Det är väl ingen dålig bedrift i ett rättssäkert ärende, att undertecknad begrep lag o rätt bättre än verksamhetens avlönade troll? De ville inte och vägrade åka till fritids för att få faderns misstankar om mammans förtal och hotande beskrivningar om sig riktade direkt till barnet på dagis! Det var mycket enklare att betrakta det som sjuka fantasier även när bevisen var överväldigande. Godtycket och dövörat är två sömniga parhästar som garanterat går i mål med önskat resultat. Vi ska väl tro att de fått för sig att jag inte bara var ordentligt sjuk utan bortom allt förnuft och räddning…….. Så går det ju inte bara för att socialtjänstanställda leker psykologer. De bröt mot lagar och förordningar för att komma över dokument som aldrig gjort någon nytta. De påstår för mig att jag inom sjukvården bytt ”psykolog” många gånger, men nämner inget om hur bra behandlingen på det privata behandlingshemmet blev utan mediciner, eller hur bra jag kunde klara mig utan en olycksfågel som förstörde ännu en relation och ett förhållande.. Så pinsamt för dem att de aldrig kunde visa upp intygen eller journalerna för rätten eftersom de kommit över dem på olaglig väg.. Läkarintyget stal före dettan långt innan separationen var ett faktum… Vore jag enligt vårdens trista maskineri verkligen ett hopplöst fall skulle ju en medicinfri miljö och adekvat vård aldrig lyckats. Inte heller skulle dessa rader eller andra skrivits. Låt vara att en del av det är färgat av ptsd, vilket ger koncentrationssvårigheter, massiv trötthet, glömska och vissa svårigheter i meningsbyggnad för att inte tala om hur felstavningarna regnar ner över mig som kunde stava mig till höga betyg i engelska och svenska men numer har svårt att skriva. Till det ett korttidsminne som ibland är kortare än ordet.. Det kan väl lätt bli så för en själ som lyckas lämna sitt gamla liv, genom en del av smärtorna för att komma ut djupare och rikare på andra sidan. Om det var en positiv överraskning så bjöd alltså social och andra på en nattmangling de aldrig ville upphöra med. Skulle vården förresten erkänna att deras metoder var fel? UG’s program om hur vården fungerar förtäljer motsatsen. Det sparas och vanvårdas i en omfattning som sakna motstycke även nu efter trettio år..  UG’s avslöjanden om hur lite socialen har ens på fötterna för det de kallar verksamhet även efter lika många decennier skulle väl liknas vid blodbrist i vårdsammanhang. Antalet vanvårdade barn tar verksamhet själv täten i. Vartill vårt blev ytterligare ett..

Inget av det som utspelades i form av ett omänskligt tryck på flickan, sågs annat än som en naturlig(?) konsekvens av vad de tyckte sig veta, att barnet behövde skydd från mig. trots avsaknad av polisanmälningar, ingripanden eller tvångsvård.. Det är heller inget gott betyg för det de kallar verksamhet.

Allt som utspelat sig efter detta kan väl sägas bygga vidare på samma försök, till att motarbeta en normal kontakt. Vad som hände före detta datum, förtjänar väl också en belysning. Vad säger ett litet barn flera år innan skolåldern;

”Om jag säger att det varit roligt hos pappa blir mamma ledsen”

”Jag måste berätta allt som händer hos pappa annars blir mamma arg”

”Pappor ljuger”

Hur flickan ålagts att inte prata med pappa alls? Hur hon tvingades sluta anförtro sig åt pappans flickvän?

Eller senare… På födelsedagen f.ö.

”..men pappa du är ju snäll”

Det senare kan ju garanterat inte annat än komma ur en fullständigt förvriden och illasinnad miljö..

Det kan inte de andra heller men socialen som har allt utom adekvat utbildning, men en hel del fördomar att kompensera den med klarar sitt arbete och verksamhet galant.

Det är en mamma som på ett utstuderat och obehagligt sätt förstör möjligheter för ett barn att ha en god relation med sin far.

Försök gissa om mamman kan ha sagt samma sak, som långt nedan i texten, om behandlingshemmet till socialtjänstens självkloka gummor? ”De botar inte människor med guds kraft”. Var och en måste fråga sig om inte det är ett konstigt uttalande. Att en av utredarna är en känd kristen offentlig profil gör inte saken mindre allvarlig eller skrämmande.. Ingen av dem ska påstå att varningsflaggorna var allvarligare på andra sidan.. För erfarenheten är ju den att inga mycket mänskliga argument bet på dessa övertygelser. Istället möttes logik och förstånd med hån och förakt. Besluten var redan fattade. Inga polisiära ingripanden fanns eller behövdes, inga åtal eller anmälningar, ingen tvångsvård, nada.. Examensfirande måste tonas ner, inte bara för socionomer, för ruset ser ut att vara alldeles för länge. De leker psykologer, poliser, förundersökningsledare, åklagare och domare och sist men inte minst som bödlar utan att ha något som liknar fakta på bordet..

Bara en enda av ovanstående rader borde få den mest sömngångaraktiga att rycka till. I en betydligt djupare dvala sitter alltså socialtjänsten. Eller kan gemene man/kvinna tro att de har för mycket utbildning, i förhållande till sitt bristande förstånd? ”Barn säger så mycket” är och var det entydiga svaret, visst gör de det och en hel är ganska talande, dels från denna akademiskt bildade(?) instans, som från ett barn som kan säga hela meningar. Bara en enda sentens borde ge reaktioner och aktioner. Dock inte för en instans som inte kan skilja på sak o person…. Att däremot jaga fadern och ständigt sätta käppar hjulen, för att normalt umgänge gick däremot bra.

Som att på kommunalt tjänstepapper hälsa; ”..mamman vill inte att du skickar så många vykort till flickan, det räcker med ett i månaden och att Ni inte hälsar från din flickvän” ???? Det meddelande fälldes av Länsstyrelsen. Ety de ansåg att Socialtjänsten/Familjerätten skulle inte ”springa” sådana ärenden… Dessutom lös det ju av svartsjuka och missunnsamhet.

Eller den kristna(?) stödfamiljen, med dåliga ursäkter som ”regelbundenhet”, saboterade umgänget med att på fyra månader, inte lyckas sammanfoga pappans resor en enda söndag med umgängets?

.

Tyvärr är det ju så att den som haft en sådan agenda, att förstöra relationen för ”den andra”, inte på något sätt vill bli påkommen med ha drivit sin sak, av hänsynslöshet, hämnd och alla andra vanvördiga skäl. Därför läggs en enorm energi på att fortsätta leta fel på den utpekade föräldern. Påverkan under PAS/PAD har ju som konsekvens att en stor del av ett barns uppfattning om främst sig själv, och den andre föräldern har skadats. Livet på denna lögn måste te sig komplicerat, eftersom en viktig del av barnets känsloliv helt enkelt måste stängas av. Så vad händer då när dessa möter sin ökände förälder? De ställer iaf inga frågor om vad som hänt, varför skulle de det, så övertygade som just de är om vem de har att göra med? Ställs några frågor så är det enbart för att bekräfta sin redan grumliga föreställning. Alla påståenden som kunde härledas till en alternativ och kanske mindre smärtsam beskrivning av historien, bemöts med en attityd av ”det är jobbigt”.

Hur det kan vara jobbigt att få veta, att morfar aldrig ska ha försökt….? Eller att pappa faktiskt brydde sig och älskade dig? Inte alls var varken farlig eller synnerligen sjuk. Att ni hade en bra relation innan mörkret bredde ut sig? Har man å andra sidan levt sig in i en beskrivning fått en roll därur, är det väl svårt, att vilja erkänna sin felaktiga uppfattning, erkänna att man spridit lögner, att någon och något offrats, för den ”principen” kvittar ju, offret har ju ändå inget värde, hos den som utvecklats under en modell, där man varken kan eller får känna något positivt för sin far. Lågan har ju släckts. Givetvis uppstår ur detta förnekande ett syndrom och är ett övergrepp på ett barns innersta, dess uppfattning om världen och givetvis förlorar dessa barn sin styrka som tvingas anpassa sig efter en totalt oförsonlig moder. Den godtyckliga acceptansen, den påtvingade lojaliteten, kravet att vara mamman till lags blir en diger börda för ett barn. Givetvis kan inte personligheten gå oskadad om övergreppet är grovt och metodiskt, börjar innan ett barn fyllt ett år..

Om sanningen skulle vara den att varken pappan eller morfar motsvarar beskrivningen, som levererats i så många år skulle dessa fort befrias från sin belastning, av den som känner sitt ansvar för smutskastningen. Den som vägrar uppbåda sådana känslor, är nog mera styrd av sina personliga krav på att slippa göra upp med sitt förflutna. Och visst underlättar det att såväl fadern och morfar får leva med stämpeln, jämfört med att erkänna att allt efterkommande hat och förakt egentligen byggde på var, en enda räcka av falsarier allt för att tillfredsställa ett hämndlystet och mycket grymt och oförsonligt och besviket sinne. Bättre då att för alltid skylla sin far och sin morfar än att erkänna att allt var lögn.

Orsakar sanningen smärta? Det är nog ingenting jämfört med den skada lögnen gjort. Den sanna smärtan kommer väl ur att faktiskt ha varit älskad ha varit accepterad och betydelsefull. Den smärtan och våndan har ett slut det har aldrig lögnens orsaker eller verk. De fortsätter ju att mala. Den skada lögnen orsakat är mycket större eftersom den handlar om att plantera ett medvetet svek, om hat o förakt, och lämnar själen med oläkliga sår. Pågår än idag denna kampanj för att måla ut fäder som svekfulla, med alla påföljande groteska attribut av en dålig förälder, så beror det väl på att de anser sig inte ha något att skämmas för? Inget att erkänna? Det är väl ett skrämmande attribut för någon som inte vill erkänna varken skuld eller ansvar! En märklig konsekvens att vilja ha allt, påstå sig inte ha fått något, av en far man länge trott inte vill veta av en och ännu ger all skuld. Ovetandes.

.

Hur krisen urartade råder inga som helst tvivel om. Skall man anta att ett försök till övergrepp ägt rum, med den kränkning det i grunden innebär, att också bli bemött med tvivel om dess äkthet, så borde i rimlighetens namn, den förfördelade bums ha avslutat sitt förhållande med mannen. Det måste ju bli en klar uppfattning av situationen, kan man tycka.. Så skedde inte heller? Inte heller tog förhållandet slut under, eller efter den gemensamma vistelsen på behandlingshemmet, där mannen var, den för behandling placerade och kvinnan skulle få utbildning, om mannens situation, diagnos och möjligheter? Istället har eftermälet blivit att mannen ljög om sin sjukdom, under hela deras sammanboende? Först när han tröttnade på den ensidiga kommunikationen, de aldrig sinande anklagelserna om ensidig skuld, bördan av det ensamma ansvaret, för att förhållandet inte fungerade fick han till slut nog. Trött på att bli vilseförd, manipulerad, styrd o tvingad, gjorde han givetvis slut och skulle givetvis straffas för något, som raskt målades ut som ett svek av en usel bock till karl? Räckte inte den beskrivningen riktigt till, så verkade den uppkomna situationen ha utgjort en perfekt jordmån, speciellt i en miljö som soc. som inte verkar sen, att bekräfta de mest fantastiska vanföreställningar om resten av världens män inklusive den som hon ansåg förlöpte (?) sitt ansvar, plötsligt var både livsfarlig och hotfull..?! Plötsligt var någon hon inte hade gjort slut med. Givetvis ska ju påståendet om att under deras förhållande ”han ljugit om sin sjukdom” befria bäraren från sitt efterfrågade ansvar.. Trots att de träffades när han slängts ut från vårdapparaten, stämplats som hopplöst fall. Trots att de också var tillsammans när han fick plats på behandlingshemmet?

Varför socialens förmågor inte ställde en enda relevant fråga om motiv eller annat ska väl de kunna svara på? Om inte annat lär de sina telningar som bekräftar alla deras vanföreställningar att de kan påstå precis vad som helst.. Därav följer ju den makabra konsekvensen att när dessa personer kommer inför rätten gör de onekligen parodi på sig.

En advokat stökade undan de invanda och spelade attityderna på under 15 minuter, inför sittande Länsrätt, trots att de varit ingrodda och invanda i snart 10 år. Till det skall läggas att den nyss av Länsrätt begärda och genomförda utredningen av BUP till 100 % backade upp de falska och vanärande beskrivningarna. Allt det sopades av mamman själv undan på rekordtid, inklusive snart tio års stöd av socialen. Så hur kommer det sig att dessa institutioner, socialen, familjerätt, BUP(?)  inte ställer sig eller föremålet för denna deras verksamhet en enda relevant fråga? Dessa har barnets bästa som paroll! Hur socialen så länge kunde undvika det är ingen gåta, det är en skandal utan like. Inte för att många av dem faktiskt är sanna, men att det behövs så lite reella fakta för ännu en vanvördig och otäck beskrivning av en karl? Resten är ju bara en självuppfyllande profetia där den ena myndighetsinstansen bara bekräftar den andras illasittande verksamhet. Huruvida prestigen och dumheten i förutfattade meningar utgör en och samma kostym och är sydda av samma producent tål ju att framställas såväl som den catwalk som de bjuder i sin brist på elegans, lag och rätt.

Förvånande nog vad gäller utbildning, erfarenhet osv så förstod jag trots sjukdom, sedan länge bättre än socialens ingrodda tanter och BUP, hur det låg till med min motpart. Jag kan inte skämmas för att säga att det ju var skälen till att förhållandet tog slut. En falsk dominant person, med dig som sitt bollplank, vill ingen leva med om man inte vill bli osynlig under någon av alla de skor dessa hänsynslöst trampar med.. Vad som är skamligt är den tarvliga och karaktärsmördande beskrivningen där min person beskrivs inte bara som syndabock utan våldsam och med en lång lista av anklagelser. Inte ens listans omfattning, groteska innehåll fick socialens dystra enögda existenser att undra vem de hade tagit till sitt bröst..

Nog skulle man önska att kraven på att få hjälp och stöd av soc, borde vara djupare än att bara på lösa boliner bekräfta sin fördomar? Umgängesrättsutredningen kom av samma trångsynta skäl och självklara skuld, att fullständigt haverera i den självklara slutsatsen, att man inte behövde undersöka någonting? Mannens kamp med den meningslösa vårdens försök, att medicinera bort verkligheten, som han före deras förhållande övergav, för bättre alternativ, får en fullständigt nedgörande beskrivning, i det de kallar en umgängesrättsutredning. Det finns absolut ingenting i den som tyder på att de haft en vilja att utreda någonting, utan bara bekräfta fördomar och falska anklagelser, om oförmåga, om psykiska problem, antydningar om pedofili osv. Det står ”badat naken” (med ett barn)? Duschat naken i trädgården, på en landsbygdsfastighet den varmaste sommaren på länge. Att mamman var tvungen att ha baddräkt i badkaret med en ettåring borde de undersökt i stället! Att så tydligt som de deklarera sin ovilja tyder på någon annan drift än den för verksamheten normala. Det är väl här någonstans allt faller som ett korthus, för extraordinära åtgärder krävas laglig grund och den verkade den sociala verksamheten bry sig minst om. Om det är så att en allt tydligare bild av en mytoman växer fram, kan man knappast undra varför lagrummet inte blev en framkomlig väg. Att det däremot gick som en dans hos Socialtjänsten, lämnar naturligtvis de flesta med en hel del frågor, om de lösa grunderna för deras verksamhet. Att i tio år med välsignelse och förnekelse av Socialtjänsten, fått driva sina teser, sitt förtryck, resulterar givetvis tio år senare i ett förväntat resultat, hos en lika aningslös instans som också BUP visade sig vara. Det är med en kuslig självklarhet de finner problemets art och grund, bero på den anklagade mannens historia av ett visst missbruk, psykiatrisk vård, depression, panikångest odyl. Problem som han själv tagit tag i eftersom den gängse vården under flera år bara dränkte den hjälpbehövande i piller och fick denne att förakta sig själv ännu mer. Det privata behandlingshemmet utgjorde skillnaden och de var rejält seriösa, men efter 4 månader av poliklinisk behandling och åtta månaders inskrivning, kunde inte kommun och landsting bestämma sig för vem som skulle betala för framgångsrik behandling? Normalt sett skulle de väl kommit farande i bussar för att få se och höra något som hade förändrat en person så grundligt… Att sådant förekom eller ens kunde ske kunde de nog inte tro.. Inte ville de heller. De otäcka och falska beskrivningarna om hot och annat passade ingrodda sinnen..

Om Länsrättens uppdrag åt BUP att utreda barnets förhållande till pappan, var en seger för mamman, klargjordes ändå att mamman påverkat barnet, och att inget framkom på att pappan gjort det, så ledde hennes eget avslöjande uppträdande i rättssalen till att de valde att besluta tvärtemot BUP’s underliga utredning. När sedan domen om verkställighet om umgänge, med vite om 5000 / umgängestillfälle kom, valde mamman att överklaga till kammarrätten. Vilket fick till följd att denna ådömdes, att betala faderns rättegångskostnader, till vilket hon sökte socialbidrag??? Visst finns det väl de som anser, att domstolar inte alltid upptäcker allt som kringgår ett mål. Den ofelbara socialtjänsten framstår dock mer likt BUP som den präktiga svullna grodan som utspyr betänkliga blandningar i verkligheten i detta sammanhang. Att skolpsykologen skrivit i sitt yttrande att ”flickan är starkt påverkad av modern”, leder inte BUP till några intellektuella höjder eller en revision av det också de kallar en utredning, utan de lever kvar i sitt dunkel och sina ovädrade rum och låter denna rad stå där ensam och klargörande om deras egna brister och kolossala fördomar..

Den märkliga meningen skulle enligt min tolkning styrka uppfattningen att modern var beskyddande mot den ”farlige fadern”. Därför hamnade den där i utredningen. Medan vårdnadshavaren alltså mitt under förhandlingen visade att hon inte alls brydde sig om barnet. På tio minuter klargjordes ombudet att modern var en hänsynslös lögnare och att varken BUP under sin av Länsrätt begärda utredning eller familjerätten på nu snart tio år ställt EN ENDA adekvat fråga för att säkerställa legitimitet, avsikt eller annat för deras verksamhet livsavgörande. Deras övergrepp mot ett barn är skandalös och hur faderns krossades, försattes i vanmakt av deras kränkningar, hån, förakt, beslutsamhet, kräver givetvis en lång beskrivning.

.

Diagnoser och intyg till trots, de ledde ju inte vården in på en friskare hållning eller behandling så deras journaler har ju ett värde ungefär som skithuspapperets. Till att fälla med duger det, men alla måste väl inse att den som skulle vara så sjuk knappast kan föra några logiska resonemang.. Att mina koncentrationssvårigheter grundar sig i ptsd är väl inget särskilt märkligt utan snarare begripliga konsekvenser av att bli krossad under kolossen på larvfötter…  Dessutom var ju inte den adekvata terapin alls verkningslös. jag återfann det hopp vården för mycket pengar, många mediciner och meningslös vård grävt ner. De kallar också det för ”verksamhet” om nu någon undrar… Dessutom för att komplettera menyn, vad sa exet om terapin då? Den som gav mig livet, hoppet och framtiden ett nytt ljus. Lät mig upptäcka faderskapets alla lyckosamma ögonblick och lät mig känna stolthet som pappa.   ”De botar inte människor med guds kraft”.. Det säger väl allt om var förståndet fanns. Tillbehöret blir att ”jag skulle ljugit om min hälsa”? Mytomaner kan sätta punkt på sina beskrivningar och aningslöshetens stora svalg på socialen kan tydligen tvinga ner hur långa tirader som helst och smälta vad helst där far ned.

Dessutom kan det ju tolkas som att för före dettan hade det varit bättre om jag fortsatt varit sjuk, eventuellt skulle botas av gud och hon erhålla en fjäder i hatten, då hade jag fortsatt varit beroende av henne fram tills dess.. Hon uttryckte det som så att ”jag borde lämna behandlingshemmets framgång” av det enda skälet att (jag skulle fortsätta vara beroende av henne). Den som inte vill bli fanatiskt religiös efter detta förstår jag fuller väl. Det är väl kärlek om något! Jag blir då hellre jagad av vargar…. Nåja, min tro och övertygelse var då av ett mer sansat slag..

Var skulden och projiceringen egentligen hör hemma är väl ingen konst att se. De som struntade i sitt ansvar är, som de flesta kan konstatera samma instanser, som sedan länge orsakar svarta rubriker i media, över just sin enorma nonchalans och sin oförmåga, att arbeta i samklang med sina höga ideal.

”Barnets Bästa”

Konsekvensen av vad som kanske kan kallas verksamhet och nonchalans, drabbade barnet med full kraft. Vilket namn denna drift än har så är den en realitet för dem som utsatts för det. Barn, vuxna aningslösa, Soc o BUP. Det gemensamma intrycket av alla reportagen som rullat genom media, så verkar socialtjänsten ha störst problem med självaste verkligheten. Det är inget vidare betyg åt varken skötseln eller driften.

PAS/PAD är inte godkänt som diagnos enligt DSM.  Det vore kul att få bekräftat att ”Multipla Personligheter”, är godkänd som diagnos av denna myndighet. Det borde säga det mesta om kraven denna instans verkar sakna och att lönsam lobbying av penningstinna intressen lönar sig. En sak är definitivt säker. Patienter verkar ju rätt snart lära sig vad deras psykologer vill höra och är det inte tröttsamt så är det väl en stadig inkomstkälla där borta. Här studsar de till ibland när någon erkänner våld och sen mord och allt handlar om uppskattande belöningar från skrået… Ja jag undrar i alla fall hur det står till. Kan ett litet motstånd i serie göra susen kanske?

Den som börjat en väg full med falsarier, infama historier och beskyllningar lär inte lämna den för mindre än att de blir överbevisade. Det är svårt för att inte säga omöjligt med dem som vägrar lyssna och springer sin väg, rädd om sin egen invanda uppfattning och den värld som byggts upp kring att vara ett offer..

Det är givetvis inte så att min hållning gentemot sjukdom är grym. En sjukdom som etablerats och transformerats, fyller sig med lögner, förtal, groteska anklagelser har förlorat sina egentliga skäl till respekt. Om inte för min skulle så definitivt för det utsatta barnet.

.

Hur hanteras tillfället när pappan undviker frontalkrock, en mötande bil på ett krön i betydligt högre hastighet än oss, med att snabbt gira ner i en slänt? Bilen blev stående på alla fyra hjulen i en lutning så brant att den inte själv kunde backa upp på vägen. Inget gick sönder och den mötande fartdåren på krönet försvann bara i ett moln av damm. Flickan blev aldrig rädd, vi kultade inte. Efter en halvtimme var bilen bärgad av en hjullastare. Färden kunde fortsätta efter inspektion av bromsledningar. Vinkeln mellan väg slänt fick mig att kolla underredet för säkerhets skull. – Jo, det blir, att det är synnerligen farligt att åka med pappa trummade mamman givetvis in….

Eller tillfället när hon trots varningen att sitta still, inte svepa med armarna över bordet spiller ned sig med nyupphällt te. Mamma hade ju noga intalat denna stackars flicka att hon inte behövde lyda pappa, inte göra som pappa sa osv..!? Att rusa in med henne i badrummet, duscha med kallt vatten, åka till akuten med de rödflammiga benen som dock slapp ärr kan ju visa på en bekymrad och omsorgsfull fader. Ändå blir hennes ord en vecka senare att det var pappas fel…. Och det lät inte som kommet ur en barnamun det heller…

Redan nämnt är; Jag får inte prata med pappa, som också blev, jag får inte prata med pappas flickvän heller. Hotet, pressen att vara till lags lade sig som en grå tung matta hos det barn som alltså hade mycket roligt hos sin pappa, men det tålde inte modern..

Den moder som ägnar sig åt sådan påverkan är definitivt inte frisk… Om det undrar socialen ingenting ännu. De har inte reviderat sin uppfattning kanske blott av skälet vilken skandal det skulle bli… Till syvende och sist tar prestigen över och ersätter förnuftet. De skulle ju säkert säga att jag av illvilja påstå allt detta om inte annat är ju allt inbillning och sjukdom..

.

Kan tillvaron bli mer makaber? Tja vem kunde tro att illa utfört misstänkliggörande av elakhet skulle transformeras till pedofilmisstankar? Läs om vad den bästa skiten i Tranås, Shitoholics, kan göra för nöjets och skadans skull och förvanska allt av perverst och sadistiskt intresse.

Visst är det så här skadeglädje ser ut och formerar sig. Det är verkligen bistert att inte ha ett eget liv. Då måste man för substitutet skadeglädje förstöra andras..

Var viss om att jag satte inte upp min blogg för att tala illa om andra utan för att visa att andra som talade illa om mig saknade grund för det.

Det finns inget som helst nöje i att avslöja hur väl folk sluter skiten till sig och föredrar den framför den renare sanningen. Varför skulle folk som inte verkar ha mer instinkt än insekten inte bete sig som flugor?

Shitoholics i Tranås

.


 fortsättning följer….

.

Postdramatisk Dress och PAS

with 3 comments

.

Postdramatisk Dress och PAS

Så lönar det sig att krydda sin historia med svek, övergrepp, incest, våld eftersom det ger en större garanti för fortsatt uppmärksamhet i offerrollen. Att berättelsen har lite att göra med verkligheten bekymrar inte eftersom de enda vänner som accepteras är de som inte ställer allt för svåra frågor. Dessa människor bygger in sin verklighet i ett skört komplex och varje hot mot dess risk för ras attackeras med frenesi och laddas med skuld, den ammunitionen biter på dem som vanligtvis viker sig för lätt.

På samma villkor som de accepterar vänner stöter de bort proffsen och upplever dem som hot eftersom de besvärande frågorna blir för närgångna. Dessa människor gör aktiva val men de är begränsade av de spelregler de själv satt upp. När barn dras in i detta visar de i de svåra fallen ingen som helst pardon med barnets behov och glädje för den andre föräldern eller andra som villkorats bort ur barnets verklighet.
Man kan säga vad som helst om den bristande sjukdomsinsikten men problemet är egentligen soc. och faktiskt BUP som i många fall inte förstått principen eller spelets villkor och krav på lydnad i Offerrollen. Socialtjänstens domäner fungerar bara i enkelriktade spår och skulle tyvärr aldrig komma på tanken att konfrontera ”en berättare” med några krav på fakta vilket iaf domstolar med framgång gör…. Varför skulle de det. En person som med sina berättelser uppfyller alla deras föreställningar med otäcka beskrivningar av utsatthet, hot, övergrepp osv, behöver ju inte tillfoga några fakta åt berättelserna.. Därför gör ju alltid dessa personligheter parodi på sig i domstol. Förvissningen socialtjänst & andra aningslösa bibringat utgör också förutsättningen för det platta fall som demonstreras i rättssalarna..
Att bli utmålad som en farlig och hotfull individ är en förvånande såväl som chockerande upplevelse särskilt som inga anmälningar finns heller. Att faktiskt vara utpekad som ett något av ett hot handlade helt och hållet om att spelet och spelaren redan var genomskådad, men sådant ställer okunnigheten inte frågor om.  Den nöjer sig med ett paraply, det outsagda och enkla svaret ”män är djur”.
Den som av tragiska skäl växer upp med få belöningar och mycken övergivenhet får snart många frågor om tillvaron av saknad och sorg, frågor som aldrig fick ställas och skyfflades undan, tvingar fram många existentiella beslut och ställer snart inte så stora krav på belöningar, men förstår fullt ut inte konsekvenserna av sina val heller. I värsta fall är konsekvenserna den andra belöningen, men det är ett kostbart spel för alla inblandade och särskilt för chanslösa barn.
Förakt för svaghet lös igenom många gånger och det var beklämmande, men i en sådan värld ryms många att förakta och främst det egna jaget som av existentiella skäl inte längre har samma chanser som som alla andra. Kanske föraktet ses som en belöning och ett slags torftig tröst i skadeglädjen den blir med spelarens smala tillvaro förvissning om att någon annan kan skrattas åt istället för dem själva.
Denna sortens människor lever länge i sin offerroll av ”sorg & besvikelser”. Priset för att komma ur detta är alldeles för högt. Lögnerna och falsarierna alldeles för många. Större delen av tillvaron är en lögn och det skulle dessa sällan medge och tvingas ta konsekvenserna av. Förhoppningsvis är inte alla ”offer” så infekterade av sitt eget påtvingade spel att det inte går att komma ur. Tyvärr är det inte alltid fallet. Det går ju alltid förneka sanningen… och det gör man så länge kostnaden ser för stor ut..
.

Konststycket…

leave a comment »

.

Konststycket…

Hävda gudomlig förändring, tro, liv och

samtidigt ”lyckas” få ett barn övertygat om att det finnes ingen gud?

Offret är enormt och ett mått av omåttlig hänsynslöshet och han dog ändå.

Predika tro..

Praktisera bitterhet, hämnd, oförsonlighet, hat och förakt.

Vad är det med denna självpåtagna makt och kontroll?

Att inte bry sig om vad som offras!

Att troget väva sattyg av jävull

Så att barnet blir lika bittert besviket och främmande för sig själv som sin moder.

Att låta otrygghet, missnöje och osäkerhet regera en uppväxt,

är garantin mot att slippa möta glädjen hos ett barn som är och var lyckligare än en själv.

Vilken plåga att inte kunna möta sitt barns förtröstan, förväntan och glädje över sin far.

Utan istället ifrågasätta den…

För att slippa konfronteras med sin egen saknad, sorg och smärta efter sin..

.

Det finns många förklaringar till beteendet och det borde finnas många..

..till varför ingen stoppade detta.

Vanmakten blev min egendom. Lager på lager av sorg och förtvivlan cementerades.

.

Kan detta vara människan som påstod hon blev sviken av alla män men bara kan håna sina partners?

Inte har ett gott ord till övers för sina val, sina tilltänkta?

Påstår alla män svikit och därmed antyder inga val själv gjort!

.

Jasägare och dåliga rådgivare finns alldeles för många av.

Den bittra behöll bara dem som aldrig vågade säga emot.

Den attityd barnet konstant möttes med.

Falska anklagelser flödade likt en malström..

mindre nogräknade passade på för att själva slippa bli synade..

.

Annars är väl beteendet vad socialen anbelangar mest styrt av att dölja sina förehavanden. Prestigen är en viktig faktor för myndighetsutövare, som vet att de inte gjorde rätt och inte någonsin kommer att göra det heller.

Därför att skammen av att inte förstått vad som skedde kan ju döljas av att inte vilja se. Att inte kunna eller ens vilja skilja det sjuka från det friska. Sådan är ondskans och den hänsynslösa skammens natur.

.

Läxan är också att de som inte vill dela ett liv, inte tar ansvar för sitt eget, aldrig släpper taget efter att förhållandet är slut.. De kommer alltid skylla ifrån sig. Det främsta tecknet på PAS är alltid vad som sker efteråt…

Flera år senare gör samma person parodi på sig inför sittande Länsrätt, på socialen och på BUP’s purfärska utredning, 100% för henne…och det är ju klart att man blir lik de man länge umgåtts med. De på socialen som på alla år inte kunde ställa henne en enda adekvat fråga. Inte sig själva heller….

Eller BUP som på rekordtid inte kunde låta bli att följa sin skumma instinkt istället för fakta. Inte ville väl prestigen att socialens två utredare skulle få skämmas redan i Tingsrätten. De strök raderna som så avslöjade karaktären på denna person i livet efter detta. Ett blogginlägg om nonchalansen i domstol, hos socialen osv.. Livet Efter Detta

Betänker man det faktum att de även här bröt mot Barnets Bästa, blev det en kompakt mardröm för ett barn.

. . . .

Vem överklagar inte till Kammarrätten som skandalöst redan förlorat i Länsrätt. Kammarrätten kvickt avslår överklagan. Döms kvickt att betala motpartens rättegångskostnader i betydelsen att fallet i och på Länsrättens golv var synnerligen övertygande utan drar tillbaka sin överklagan i akt och mening att slippa betala. Medan Kammarrätten utan att tveka dömer motparten att betala i alla fall. Då är Länsrättens dom och grunderna för den förlusten så tydlig att Kammarrätten inga som helst tvivel hysa om vad för ett ”barn” Socialen närt vid sitt bröst, BUP svalde med hull och sirligt läbbiga hår.. Detta är ingen cirkus ändå översänder Rättshjälpsnämnden ett dokument som påtalar att käranden sökt socialbidrag, (för att överklagandet blev så dyrt..).

Summa Summarum. ”Barnets Bästa” kan se hur vrångt ut som helst och få vilka förödande konsekvenser som helst för dem de skulle värna… Tre olyckliga personer är ingen dåligt resultat för något som på allvar betraktar sig som verksamhet… Bryter mot lagar, förordningar, sprider grovt förtal.

%d bloggare gillar detta: