castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘falska minnen

Finns det mera Salt? Rond 2.

leave a comment »

.

Finns det mera Salt? Rond 2

Det finns ett enkelt sätt avslöja om barn eller vuxna lever kvar i sin förfalskade och påtvinga föreställningsvärld. Tror du mig inte? Ändå är det så förvånansvärt simpelt.

De ställer inga frågor om hur det var. De frågar inte efter vad som hände. De försöker inte ens hitta en balans i sin uppfattning utan deras frågor handlar istället bara om att bekräfta den redan dåliga men tyvärr befästa beskrivningen. Dessutom slutar de inte försvara den falskt ”förorättade” heller, utan lever med den fasta övertygelsen, att den människa de fått en förfärlig beskrivning av dess omvärld, var ett falskeligen påstått offer. Givetvis måste ju en sådan beskrivning ha en gärningsman och ett skuldberg och det är väl här hindret för dialog tornar upp sig. Oförmågan att väga information, fakta och utifrån det göra sig klar om hur saker hänger ihop kommer aldrig igång utan försiggår istället konsekvent utifrån den information som skallas grund, utgjort grund för hela den beskrivning som en gång påtvingades. Att ha gjort upp med sitt förgångna är ju att redan i frågandet vara öppen för alternativ inte ställa frågor som bara bekräftar de redan tagna besluten och föreställningarna..

Dessa växer givetvis inte upp. De mognar inte och det är ju beklagligt. Dessutom är det alltid den frånvarande faderns fel? Den som alltså påverkat dem minst? För så måste väl det räknas. Att sgs aldrig fått träffa eller leva, umgås, växa kan ju bara ge ett resultat och en form som motsvaras av den som är närvarande. Det är ju de facto oftast dessa mödrar och de lär sina barn skylla på fadern och de hämmar också därmed deras mognad. Först har de ju ifrågasatt barnets längtan och intresse för sin pappa. Att villkora uppmärksamheten på det viset är ju grymt, men så ser det tyvärr ut när det har riktigt allvarliga nivåer. Dessutom kan ju inte spelet ”pappa kommer göra dig besviken, pappa vill inte veta av dig, pappa bryr sig inte om dig” inte lyckas om inte barnet slutat sakna och undra. Det betyder ju också att dessa barn aldrig blir tillgängliga för manipulation. De motar bort sina fäder så länge deras pådyvlade ”världsuppfattning” råder, för ingenting kan väl vara starkare än övertygelsen som en gång tvingade dem, utom möjligen sanningen. För om den inte är det, vad händer då? Jo det väcker smärta och vad innebär dessa signaler? I begynnelsen var ju saknad, längtan och smärta något de tvingades begrava. Till slut får ju den av belastningen alltmer en oformlig och svårtydd gestaltning, något som hotar. Smärta var ju något dessa tvingades hålla tillbaka, till ett omåttligt pris en gång. Att väcka den är givetvis att ställa saker på sin spets och att sanningen upplevs som ett större hot kan ju kännas skrämmande för den som vant sig vid lögnens bestående och molande smärta. Den individen kan ju inte förstå omfattande och övergående sorg och bekymmer. De har formats efter en betydligt mindre men med den falska grunden som smalt fundament. Då känns inte ens den övergående smärtan som ett alternativ utan ett hot, trots att denna får ett slut, en tröst och en visshet. Dessutom öppnas sinnet upp för djupare förståelse av de egna upplevelserna. Styrkan kommer sakta glidande och trygghet infinner sig också om processen mot övertygelsen om accpetans och kärlek får fortsätta.

För det är det konkreta friskhetstecknet hos människa som lämnat en förljugen värld. De vill veta. De hör av sig. De är sugna på information. De ställer frågor och ur en behjälplig förälder får de svar och kan för första gången bilda sig egna uppfattningar.

 

Frågar de inte får de aldrig veta och säkert kan det garanteras att processen till läkedom har aldrig påbörjats. Utan sinnet blir kvar i sin rundgång och fortsätter bara bekräfta de gamla föreställningarna… Givetvis blir ju livet därefter, förkrympt, hämmat och osäkert.

Beklagligt men sant. Under locket härskar ett obändigt tryck av gammal sorg och smärta. Den som handlade om att inte få sakna sin pappa, att inte få glädjas eller längta efter sin andra förälder. I värsta fall tvingas tro att pappan egentligen aldrig älskade eller saknade barnet. Ja dessa mödrar är grymma i sitt spel efter åtminstone ett surrogat av någon som behöver dem. Om än så blott deras barn och priset blir högt. De vänjer sig snart vid lojaliteten och vet inget annat än den snart. De har ju heller inget val.

Vad kan tillkomma in en begränsad begreppsvärld? De är ofta nedlåtande mot sina fäder. I visshet om att de har den rätta beskrivningen. De ger inte sina fäder en någon större chans att få vara med annat än på ett avlägset hörn och det har många fått erfara hur det känns. Sedan tillkommer ju den gamla faktorn. De som ljugit om hur det var för att inte bli övergivna med sina problem kommer att bevaka sina barn som hökar så att de inte kommer till tro på sanningen. För hur skulle det se ut? Försök få mig att tro att dessa faller till föga och erkänner vad de ställt till med! Eller att de redan övervägt det faktum, kalkylerat om vad som skulle ske om de avslöjades! Vilket ju för det falska sinnet är en katastrof de inte vill bli åskådare till..

Så klart att de fortsätter sin sejour i träsket och skyller alla sina tillkortakommande på någon som aldrig var där. Lustigt nog stötte de ju faktiskt bort sina tilltänkta med att aldrig vilja ta itu med sina problem. Det är ju därför dessa PAS-drivna är så lätta att känna igen, de fortsätter vara krävande, oförsonliga även efter förhållandet och bekräftar ju därmed sitt bristande intresse av att på ett vuxet sätt ta itu med sin tillvaro. De vägrade dela sina liv på lika villkor och försökte bara leva sina liv på bekostnad av den andres, med omänskliga krav på tillmötesgående, de förödde sina förhållanden och så fortsatte de behandla sina barn, även när de längtade efter pappa.. Det var ju deras barn, inte en fadern och modern. Dessa människor är kompletta egoister, kanske små barn, så som de blir utan styrsel och utan att få lära sig bli accepterade. Då lär de sig inte acceptera någon annan heller.

Därför får den föraktade fadern bara höra ekon av den förljugna beskrivningen och det föraktade livet. Ju fler känsliga beröringspunkter, dess fler tillfällen att bevisa hur förkrympt deras uppfattning är och hur omedvetna om föraktet de baserar sin uppfattning på. Så du får givetvis höra hur sjuk du är fastän att kopplingarna inte ens borde existera. De kan inte skilja på då och nu, för de har aldrig ens övervägt att det finns ett. Givetvis förlorar sinnet sina nyanser i en värld som påtvingas dem. En uppfattningsförmåga som bara tillåts i snäva gränser. Inte ens den får ju rumstera fritt för det sinnet som bestämt dess rymd tål inga invändningar. Hatar frågor.

Varken de eller de drabbade kommer att få uppleva hur det känns att verkligen leva. Vilket ju är tråkigt. Alla deras resurser kommer  att förbrukas på att hålla locket på och inte släppa fram smärtan och våndan.

Vem är då bitter? Jo det är faktiskt de som inte vill sluta spela spelet. De som ljugit har mycket mer att förlora och så mycket mer att vinna, men kan ju aldrig se det. De kan aldrig se runt hörnet, de kan aldrig skönja vad det innebär att slänga av sig det gamla och se världen på nytt. Svaret på det vet både du och jag.

De ringer aldrig och frågar….

Annonser

Häxjaktens Logik – Epilog 1

leave a comment »

.

Häxjaktens Logik – Epilog 1

De sitter tillsammans och fikat står på bordet, de har inte setts på lång tid. De skulle prata nutid och minnen, titta på korten ifrån förlossningen och hennes barndom. Kort mamman ville han skulle slänga? Gå igenom kartongerna med leksaker, böcker, band och annat.  Kvällen når ett särskilt tillfälle. Hon vill obevekligen berätta hur det gick till när hennes morfar skulle ha försökt förföra hennes mamma? Han lyssnar inför en okänd beskrivning, men inser snart den beskrivningen inte stämmer, är ologisk som alla tvivelaktiga påståenden. ”Morfar skulle först lagt handen på mammas lår, sedan på hennes bröst”.

Varför en domstol då för nästan 20 år sedan när mammans anseende och trovärdighet stod på spel, inte fick höra en fullödig och just denna beskrivning av detta påstådda övergreppsförsök, utan en beskrivning av att inget skedde är märkligt nog ingen revolutionerande nyhet? Inte för ett förmörkat sinne…

Dessutom hade pappan som enligt mamman var mycket svårt sjuk och farlig, för länge sedan förstått att det låg ingen sanning i påståendet att hennes pappa, barnets morfar någonsin skulle försökt förföra sin vuxna dotter. I dokumentet inför Tingsrättsförhandlingen berättas blott detta. Livet efter detta  Alla läsare bör förfäras av hur de falska anklagelserna kunde bli pedofilmisstankar (!), vartill umgängesrättsutredningen är full av antydningar och exempel. Vilket hot kan pappa egentligen ha utgjort. Utsgorna om rädsla av sådan art att barnet inte fick varken hämtas eller lämnas hemma ska ju tyda på fysiska hot.. Är det den egentliga sanningen? Det är iaf den socialen tog till sig som underlag för sina beslut att öka situationens dramatik inför varje hämtning.. Vad är det då som egentligen hänt? Tja, inget annat än ha sett rakt igenom antagonistens själ och alla nakna argument.

Följaktligen är det ingen god nyhet att morfar INTE gjorde förförelseförsök(?) eller ens var i närheten av att vara incestuös. Allt kan dock förklaras med sexualskräck…. Då blir allt tydligt, skuld såväl som projektion och de otyglade lustarna som måste straffas och prygla andra istället, anklaga dem för sexuell promiskuitet, homosexualitet osv.

Det är ingen god nyhet heller, förmodligen bara hos den som absolut inte vill veta hur det egentligen var och därför inte ens har ställt några frågor. Övertygelsen är total trots att det inte finns några andra ”fakta” än en beskrivning som inte alls passar ihop med resten av de infall som lämnats… Dvs hela perseptionsförmågan / världsbilden hänger på en förfärlig beskrivning av en uppväxt. Vars enda syfte är att trollbinda kring besvikelserna och kring beskrivningar som inte alls har med verkligheten att göra annat än som man ”vill” att den ska vara. Drabbande pappan och barnets sinne med en kraft som då var förödande. Uppmärksamhetstörsten är total. Att smärtan över ett svek och en förlust är gigantisk tvivlar säkert ingen om. Men vägen förbi eller omkring den är ingen genväg till andras uppmärksamhet.

Det som han då på den tiden snart förstod och senare fick bekräftad tillsammans med sittande rätt, var ju ”bara” ett försök att skaffa sig rejält med uppmärksamhet, inte så lite kontaminerat med sexualskräck som projicerades på utvalda objekt och grunden var beklagligt nog gruvlig besvikelse, saknad och hämnd.

Denna vrångbild av morfar betydde med förödande konsekvens att hon också trodde på och spred alla ”fabler” om sin egen far. Svårt psykiskt sjuk, farlig och ett enda stort föräldramässigt svek, en förlöpare, oansvarig, PAS har sina offer, i bästa fall får också de adekvat hjälp, om inte, kan de leva genom samma princip, skaffa sig uppmärksamhet, fortsätta i sin förälders allt djupare spår. Påtvingad lojalitet och en obändig vilja att tvingas ersätta och kompensera för en ny relation blir ju förödande för ett barn, som först och främst tvingas åsidosätta sin saknad och sorg efter sin far till något som gör att mamma inte blir ledsen.

Hon kom inte dagen därpå, förstämning bredde ut sig. Om sanningen om morfar inte dög, trots ett hundra procentigt frikännande, då tog hon givetvis till sig alla amsagor om sin far! Han har aldrig tvingat. Han har aldrig krävt någon blind tro. Han har aldrig rasat, bara vädjat till förnuft.

Flickan envisas med att säga att det är jobbigt att höra om vad som hände och som onekligen står i kontrast till den invanda beskrivningen. Hur kan det vara jobbigt att få veta vad morfar faktiskt aldrig gjorde? Eller pappa? Är det tryggare att både morfar och pappa beskrivs som monster? Visst är det märkligt att ovanan blivit så naturlig att man inte vet vad som kan vara sant. Givetvis hotar alla förändringar och det måtte ju uppfattningsförmågan och det skadade omdömet skyddas mot.

Den som redan befinner sig i ett forcerat tillstånd har ju svårare att skilja på sant och falsk, för alla normala värderingar sätts ju tidigt ur spel av den som tvingar dem tycka och tänka efter förväntningar, besvikelser, hot och tvång. Givetvis är det faktum till slut värre för den som tvingar, att till slut bli avslöjad. Tyvärr gör ju det att ansträngningarna för att slippa uppleva den katastrofala dagen, att dessa människor anstränger sig än mer för att befästa sin position och flykten från den ursprungliga smärtan får sitt tillskott med faran och risken att bli avslöjad. Lögnaren använder betydligt mer energi för att avslöjas.. Än den som lögnerna handlat om. Det utsatta barnet får givetvis sina fiskar varma…

Det gör ju deras egna liv stressade och andefattiga för den sanna energin och lyckan och glädjen lever under ett tryck. Ett lock de tidigt fick lägga på sina verkliga känslor där hela tillvaron kan ha handlat om att inte göra mamma ledsen. Symbiosen är total och offerrollen växer man snart in i och blir ett otåligt och oroligt barn. Det kan ju vara på sin plats att berätta att den egna uppväxten såg ut just så med en mamma som inte vågade ta itu med sin sorger, rädslor, sin utsatthet eller sin saknad. Med dessa bördor blir föräldraskapet inte fyllt av förståelse för andra utan omgivningen/barnen slutar snart anförtro sig eftersom alla problem som ju saknar lösningar blir till besvär. Dessa barn känner sig snart inte välkomna hemma ens eller någon annanstans och blir mycket vilsna. Kanske ser de inte att smärtan av lögnen som kanske drivit dem länge inte skiljer sig från den av sanningen. För den senare går ju över medan lögnen skadar och skall skada, undanhålla, förvrida. I sanningen finns läkedom, kraft, energi och framåtanda utan hets, tryck och prestationskrav.

Den som inte vill veta, kanske gör det av dåliga skäl? Den som deltagit i en milt sagt långdragen ”smutskastningskampanj” kanske skäms över sin roll? Sitt sätt? Då skapas ett motiv till att ytterligare undergräva den person som kan avslöja och det uppstår ett starkt behov att hindra sanningen från att komma fram.

Det berättades att morfar blivit förlåten av sin dotter -en märklig upplysning, enär inget någonsin hänt, men det gav i alla fall inga besvärande frågor, när han skickade, lånade ut eller dök upp med pengar?

Manipulation och grovt hyckleri? Eller Fantasi?

Kan det vara svårare att erkänna att mamma sällan eller aldrig talade sanning och att både morfar och pappa var oskyldiga, när behovet av uppmärksamhet i en offerroll vida översteg kravet på sanningshalt? Det kanske uppfattas som dåligt av en far att gå emot en övertygelse man vet är falsifierad och grundligen fiktiv, men med förödande konsekvenser.. Om sanningen gör människor fria, vilket jag är övertygad om är sant, så må väl den verkliga smärtan överträffa den falska men istället infinner ju sig lugnet och tryggheten. Nervositeten och den allestädes närvarande otryggheten blir ett minne blott. När lögnen förlorar sitt grepp kan ju mycket mer hända som ger tillväxt och framgång istället.. Det är pappa säker på fungerar iaf eftersom han provat….

Dessa barn kommer alltid ha det besvärligt med sin omgivning eftersom de inte kan tolka eller förstå den särskilt mycket. Givetvis hämmas deras liv å det grövsta och konstigt är det att diagnosen har så svårt att vinna gehör trots att spåren förskräcker. Gardner var något adekvat på spåren i sina fallstudier.. Hur många forskare kan hänvisa till sådana?

Vad är väl ett syndrom om inte oförmågan att skilja på sant och falskt? Att inte kunna eller vilja ställa frågor om historien? Och är det inte en vettig förklaring att mamma var sjuk? Den är ju dessutom mänskligare än att pappa och morfar var tja vad säger man sjuka, utan att ha varit varken anmälda eller fällda. Dock misstänkliggjorda… och det är ju ett fenomen som blott existerar i sinnet som inte förstår. Inga bevis, inga fakta och inga förundersökningar eller domar. Livet efter detta  Förklarar ju hur det såg ut och vad som följde och visst är ett sådant tillstånd beklagligt men hur man kan få försätta sig i offerkofta och ha myndigheterna backa upp alla dåligt underbyggda fantasier och blott nöja sig med ytterliga grundlösa beskyllningar är ju givetvis en gåta. Vem kan väl dock påstå att socialen vet vad de gör? De producerar ju skandaler på löpande band och visar efter 30 år inte särskilt mycket bättring… Det har jag ju funnit anledning att ta upp i denna blogg och andra gör det därtill. UG har haft några avslöjanden som får en att undra om de är riktigt kloka under det att de arbetar med barnets bästa…

Häxjaktens logik – Epilog 2

%d bloggare gillar detta: