castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘Föräldrafjärmande

Genusfolket vilka kan de vara?

leave a comment »

Papparättsrörelsen for dummies: Vad är PAS? – Genusfolket.

Vilka är PAS förespråkarna frågar sig denna bloggare. Ja ögonvittnes beskrivningar av PAS-offer tål de inte utan avfärdar konsekvent. Aningslösheten och de egna önskningarnas totalitära brist på reella fakta kan anses total.

Som sagt någon debatt om de verkliga fasorna, de verkliga problemen försiggår inte. Att det inte gagnar barn att förneka faktum är givetvis ett problem och i växande. Dumma och korkade männsikor behöver inte fakta för sina teser utan lösryckta citat. Helst med våld dragna ur sina komplicerade sammanhang. Blott ögnade igenom i en hastig genomläsning huggande på första bästa bete. ”It takes one to know one” Det enda viktiga med det smala perspektivet är bekräftelsen på den förutfattade meningen och kontexten det tagits ur har försvunnit i fjärran som ogrukbart för de uppsatta målen att hitta del fel man ville ha.

Så denna fick inte bli publicerad heller…

castoropollux 28 maj 2013 kl. 15:46 · Svara

Din kommentar inväntar granskning.

Det är då garanterat säkert att de föräldrar som ägnar sig åt PAS också var svåra att leva med i och under förhållandet. De gav säkert aldrig utrymmer för tvåsamhetens villkor utan ville alltid ha förhållandet enbart på sitt sätt hur omöjligt det än kan te sig. PAS har sin grund i dålig självkänsla och ett flertal tyngande existentiella beslut och problem. De skulle aldrig annars kunna bortse från konsekvenserna för barnet i sin taktik att uppnå hämnd och skapa förlust genom att tvinga bort barnet. Dessa människor är ofta själv barn i sin roll och dikterar villkoren och uppfattar världen som barn gör. Frånvaron av bevis och förekomsten av verklighetstrogna beskrivningar utan reella fakta är deras ständiga följeslagare. PA och S som i syndrom skapar en skada där den drabbade snart inte kan skilja på rätt och fel och där tom sanningen hotar den ofta bräckliga grunden. Dessa barn får ofta ADHD-stämpel pga av sin av all trygghet och tillit undanröjd redan barndomen.

Så hur förklara att det inga vilda fantasier är att PAS är en grym verklighet?

Min egen uppväxt kantades av dessa premisser, förödde min barndom, förstörde hela min skolgång inklusive gymnasium och visst hade det varit lätt att tro att pappa var skyldig till allt som gått fel eftersom han var alkoholist. Det tog till ungdomens slut att inse att det var min trygghet och tillit detta spel kostade och allt det berodde på var en vuxen människa som inte vill lösa sina egna problem och konsekvent skyllde på andra. Detta var givetvis en människa min mamma som själv svikits djupt tidigt och som behöll sina bördor själv och trots att de växte och blev allt tyngre aldrig kom till skott och fick tröst och utlopp för sin utsatthet. Du vet väl hur barn känner sig som kommer med sin oro men där föräldern motar bort eftersom det väcker deras egen. Du vet väl hur barn känner sig som aldrig får svar på några frågor, som ständigt viftas bort och förpassar sin vånda och smärta till glömskan eftersom ingen ser den.

Det skulle dröja tills jag själv blev pappa och separerad med barn. Se historien upprepas på nytt och förstå vem jag levt med. Innan jag stötte på begreppet PAS. Då hade jag -78 slutat med mitt missbruk, drabbats av panikångest, depression. Efter 3.5 år insett att vården inte hade någon hjälp, men hånats folk som inte trodde på att bearbeta sina personliga kriser(?), de arbetade trots allt i vården (?) och dess riktning sedan dess förklara Ola Gäfvert som en djupt förankrad lag 30 år senare. Jag hade alltså av mer eller mindre tillåtna och förbjudna medicinblandningar blivit ännu sjukare och sökt hjälp och lyckats hitta adekvat hjälp utanför. Vid denna tid var jag snart medicinfri och åt inte ens barbiturater. Så vad tänker en människa som nyss blivit far, inga tankar har om att klara fadersrollen med panikångest som innebar att han knappt kunde ta hand om sig själv. Jag deltog under permission i förlossningen, fick låna behandlingshemmets bil för permissioner varannan helg och gjorde underbara framsteg i terapin och på hemmaplan var det mat och blöjor och fler och fler leenden. Det etablerades en kontakt. En stolthet och bekräftelse växte fram och fadern med sin nya insikt, sitt nyöppnade känsloliv var mycket mera lyhört för sin omgivning, som för sig själv. Vad som grumlades var den stigande besvikelsen över hur min självständighet växte och hur beroendet till partners minskade. Det var ju inte min upplevelse utan tonade fram ur dennas allt mer växande misstro mot allt som lyckades och gav framgång i terapin. Fick åka på maraton.

Så vad tonade fram allt mer! De egna problemen och den egna fasaden krackelerade och brast. Utbildningen för partners på behandlingshemmet med hopp om att också denna skulle se att det fanns hjälp för allt, lämnar snart etablissemanget med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Givetvis hade denna fått underteckna ett avtal om tystnadsplikt, men det skulle det inte visa sig så noga med. Inte heller att innan förhållandet tog slut stjäla ett gammalt läkarintyg från inskrivningen. Uppbrottets tid hade ju inletts med domslutet om behandlingshemmets ogudaktighet. Vem som var feg och rädd kanske kan utrönas. Att jag själv bar en blygsam tro utan allt detta förakt för allt och alla som inte passade en smal insikt, renderade ju min person en allomfattande kritik och omdömen som att vara ”djävulens verktyg”. Gud är enligt min mening förhållandevis god, de dummaste och mest inkrökta kan denne inte göra mycket åt de trivas ju med likasinnade och släpper inga frågvisa in.

Jag tror mig veta vad som driver dessa människor och vad som får dem att bete sig som de gör. De har inte mycket att hålla fast vid och barnen blir något av deras sista utpost. Den enda som inte till slut ska överge dem. Rädda är de och förblindade av egna besvikelser ur sin uppväxt. Givetvis kontamineras deras sinnen tvärs igenom föräldra-/vuxen-/barn-rollen bara av det skälet att ingen tillåtit dem sluta spela spelet och förvrida sina liv för att få uppmärksamhet. Offerkoftan är det enda som värmer dem och de fryser in i märg och ben, men vågar sällan eller aldrig erkänna det. De fortsätter sin sejour och visar sig aldrig kunna utgöra det stöd de borde vara för sina barn eftersom de inte fått det de aldrig vågat fråga efter och följaktligen inte har något att dela med sig av. Därför beläggs de behövande barnen med skuld var gång de söker trygghet och tröst, därför anklagas den ”frånvarande” föräldern som orsaken till de flesta problemen. Det kan gå så långt att denne pappa även i barnets vuxna liv får samma förklaring slängd i ansiktet, ändå utgör ju den åsikten det bästa beviset på avsaknad av mognad, där det blir så lätt att skylla på den som inte var med och som de ofta motat bort med hemska och otäcka beskrivningar. Bristen på vuxenansvar sätter sig djupt i dessa barn och de ser aldrig hur modern faktisk kunde fyllt detta hål med trygghet, intresse, tröst och värme istället.

När min egen livskris malde som värst var skuld en stor och avgörande faktor. Att känna skuld för vad jag inte fått, att jag blivit vad inget barn skulle vilja, att mina föräldrar aldrig hade särskilt mycket att dela med sig av, att någon stimulans aldrig förekom, att något intellektuellt utbyte aldrig förekom, beror ju på att det som är grunden i form av stimulans och acceptans var som bortblåst. Att aldrig bli sedd, bekräftad som barn är förödande. Att påtvingas åsikter att tvingas ta ställning är ju bara fortsättningen på den beklagliga bristfälliga miljön. Det finns ett syndrom. Parental Alienation beskrivs redan på 40 talet. Att det kunde vara riktigt skadligt under sina värsta betingelser upptäcktes med den forskning man senare inledde. Vartill Gardner säkert bidrog med en hel del. Att det var och är smärtsamt att lämna detta tillstånd är som en ny förlossning ur barnets perspektiv. Att plötsligt kunna andas syre, att få respons på sina behov och att börja höra, se och uppfatta en förut okänd värld är en sensation om känslolivet varit dött och inaktiverat. det finns oerhört många positiva beskrivningar av vad som hände i adekvat terapi och under verkligt mänskligt intresse att bota, läka och hela från ett traumatiskt liv.

Som sagt jag hade levt i PAS innan det av mig upptäcktes som ett begrepp, eller att jag krånglat mig ur livslång vånda och trauma orsakat av beklagligt nog rädda föräldrar och att det sedan länge utförts forskning och jag kan säga att allt jag redan visste kände och upplevde bara bekräftades i beskrivningarna. Då var jag redan stämplad som farlig och gärningsman, först efter förhållandet (?) jag avslutade(?) i alla möjliga sammanhang trots att jag aldrig gripits av polis, inga lägenhetsbråk, tvångsvårdats eller omhändertagits av någon. Falska beskyllningar fanns av mer eller mindre nogräknade behandlingshem, de fanns ju även på min tid. Då fick de bara 1018 kronor per dygn, Idag får de i den bristande konkurrensen betydligt mer för att göra ingenting än köpa dyra bilar till sig själva.

I övrigt kan jag bara hänvisa till min egen Häxjaktens Logik. En förfärlig beskrivning av hur socialen i Jönköpings kommun betedde sig och hur lätt det var att förvanska någon liv där och hur aningslösa och fördomsfulla man kan vara. Jag hade ju önskat att det var lögn och dålig fantasi men vårt barn fick samma uppväxt, samma problem med sin omgivning som jag och alla blundade för det uppenbara. Ingen trodde på en fd patient och fd missbrukare och om uppväxten var jobbig så vart det nyfunna livet och verkligheten betydligt värre med alla sinnen vidöppna. Dessutom vart plågan att se sitt eget barn tappa glädjen och bindas in i obearbetad sorg en mardröm utan like. Jag lider idag av ptsd istället och anser att den som förnekar PAS som ett begrepp begår avgrundslika misstag bara på sin okunnighet om vilka spel människor är beredda att spela för att slippa ta itu med sina egna problem. Satsar allt på ett kort och förlorar hela leken…

Dessutom fälldes kommunen på flera punkter, av Länsstyrelsen, men tuffade ändå på i samma anda? Dessutom gjorde ”sanningssägaren” parodi på sig själv i två domstolar. Förlorade i Länsrätten bara av det skäl att försöka övertyga rätten och bortse från det faktum (?) att den obehöriga BUP hade gjort ett grundligt jobb i att missa det väsentliga och stod till 100 % på hennes sida. Det är så man förlorar i ännu en instans om man är riktigt sjuk och ändå uppbär socialens stöd och de kan ju inte vidkännas att de bygger en stor del sin verksamhet på falska anklagelser och fördomar, okunnighet och ovilja.. Det är så man ådöms väsentliga viten och skyddas av en enögd socialtjänst som uppenbarligen låter skattebetalarna stå även för de mest falska fioler.. Tillika överklagades denna dom till Kammarrätten som inte hade några som helst svårigheter att avvisa och tilldöma än mer kostnader och inte ens tillbakadragandet renderade någon befrielse från den notan. Det är så formulerat i domslutet. Så varför fortsätter socialen denna parodi på verksamhet? Varför tillåts ännu ett barn misslyckas med allt under sin uppväxt och i vuxen ålder stå utan utbildning..? Resulterande i tidig debut, dåligt sällskap, skolk, missbruk och kriminalitet… Det är då lätt att räkna ut varför det blev så. Parental Alienation drabbar barn med synnerligen olika konsekvenser och får resultat efter den blinda förälderns allra värsta önskemål och enda förklaringen ska vara att det är pappans fel…. Han som inte ens fick vara där vars roll beskrevs som ett monster..

Du kan säkert finna fog för att inte tro min beskrivning. Jag kan ju bara ana vad som fattas för att missa det väsentliga. Det är ju en sensation kanske att påstå att det finns vägar ut ur svår sjukdom. Jag är ju säker på att tusentals människor fåtts att tro att det inte finns hopp utan bara piller och att svälja den värsta förtreten med hopplösheten och bara bita ihop. Det finns mycket brister i vårt samhälle mest beroende på att vinstintressen tagit det förnuftigas plats. Det gäller vården, kosten, behandlingshemmen, SIS ja hela vår tillvaro. Att de icke patenterades svaren på alla problem blir billigare och bestående måste ju bekämpas av de som förlorar detta spel. Det har de gjort länge. Det nästintill året jag fick adekvat vård och behandling gav mig livsnödvändiga verktyg att hantera verkligheten. De saknade jag från början. Dessa räckte givetvis inte till i den orättvisa kamp som socialen och andra bedrev sedan bedrev. Smärtan hos Sandvikenparet gick inte ta miste på. De var ju ändå två trygga individer med två lyckliga och oskadade barn. Det vart det ändring på. Dessutom närvarande föräldrar och vänner. I den sitsen var inte jag med åratal av depression och dessutom senare panikångest. Vilket ju var självklart. De flesta som drabbas har haft svårigheter att hävda sig. Det är säkert något som offrats för att en förälder eller två tagit mycket mer plats än de borde i sitt barn sinne.

Min släkt hjälpte inte mig med något. De var ju å andra sidan grunden för hur det blivit så, det är väl självförklarande. Att socialen blev en maskin att krossa människor under visades i Sandviken. Kompletterat med vansinniga utredare, åklagare såväl som häktesvistelsen ”on a quest in space”. Det är inte undra på att falska anklagelser är svåra att ge ett erkännande med sådana självutnämnda proffs säkra på skuld. Det är fördomar och en knäckt individ som leder till bevis inte fakta. Det är en Häxjakt.

Thebananarepublicofsweden

with 3 comments

.

Thebananarepublicofsweden

Finns okunnighet? Aningslöshet? En del  simmar obekymrat på ytan. De har aldrig doppat huvudet ordentligt utan ligger och flyter passivt för att de har en övertygelse om att slippa engagera sig. De tror att kunskap och övertygelse är lätt åtkomlig. Att gå till botten i en viktig fråga kan ju ge oväntade erfarenheter. Särskilt viktigt om det personliga engagemanget är knutet till åsikter och i stort sett inte har mer att hålla sig till. Man skulle kunna tala om ett syndrom. Ett närvarande skal som hindrar sanningen från att nå in, som förhindrar djupare engagemang och förståelse.

Några av terapins största stunder kan ju sägas varit, att få ha ett bollplank, att få arbeta sig fram i en process mot ett beslut. Först då kunde det ju sägas vara förankrat i personen. En uppväxt som aldrig innehöll ett mått av diskussion, processande kan ju bara handlat om att det fanns ingen medvetenhet annat än en beklämmande ytlig.

Nedanstående inlägg skrevs 20130526 på bloggen thebananarepublicofsweden

De flesta som använder begreppet ”bananrepublik” saknar nog något väsentligt i sin uppfattningsförmåga.

Dit räknas givetvis Utrikesministern och alla de underhuggare, underdogs som bara kan skälla på kommando.

De behöver inte ens förstå vad de skäller på eller varför.

.   .   .

Slår du upp PA på wikin så finns referenser till Parental Alienation redan från 40-talet. Att detta beteende har olika grader av allvar och konsekvenser kan ju också vara relevant för att de värsta avarterna ger psykiska skador, PAS som i Syndrome. Gardner ägnade sig åt reella fallstudier vilket ju för den okunnige inte säger något om seriositeten.

Gardner upptäckte att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp drabbades av föräldrarnas överdrivna välvilja och belade barnen med skuld och dramatik värre än övergreppet, förutsatt att våld och tvång inte förekom. Dessa barn mådde betydligt sämre av efterspelet än vad de borde och var givetvis en konsekvens av att överdramatisera händelsen långt över det normala. Till dessa människor riktade Gardner sina uppmaningar. Allt går att missförstå om man vill det och att dra slutsatser om någon utifrån lösryckta stycken. Någon bluff kan inte PAS vara och att barn utsätts för övergrepp i sådana fall som att tvingas avsky och i värsta fall hata sina föräldrar kan inte viftas bort med ytliga och kvalificerat banala påståenden. dessutom går ju hycklande människor fria som utmålar sig som offer och bara har en gärningsman att skylla på. Det är dessa som oftast säger att den frånvarande pappan har ansvaret för hur barnen blivit, trots att dessa mödrar ofta gjort allt för att hålla dessa fäder borta. Dessutom visar de tydligt med sitt beteende att de inte kan ha varit lätta att leva med, med tanke på hur de låter efter förhållandet är slut.. Logik är inte deras bästa ämne och inte anhängarnas heller. Sedan är detta ingen försvarsskrift för verkligt våld och verkliga övergrepp. Det finns, det förekommer, det utesluter tyvärr dock  inte falskspelet, skenheligheten eller viljan att dölja sin position på glasberget.. Det är i grunden existentiella problem detta rör sig om och de påverkar hela personligheten, med ödesdigra beslut om sin egen tillvaro och svåra konsekvenser.

Mitt engagemang bygger på att alla ska ha hjälp både anklagare och offer. Konsekvenserna av att förneka dessa problem är ju lika vanskliga som vid andra övergrepp. Det är väl främst de tabukristna och högerkristna som stått för häxjakten på Gardner. Dessa grupper visar ju inte förståelse för verkligheten eller mänskligheten i några andra sammanhang. Utan har värderingar som ofta känns mycket främmande och i avsaknad av insikt. Skapar inte denna miljö sina egna problem så säg. De förskjuter sina döttrar om de blir med barn osv osv…
Jag är själv uppvuxen under sådana premisser och hade funderat länge i vuxen ålder på mina föräldrars brister i att vara förebilder, deras oförmåga att trygga varandra och kommunicera för att lösa sina problem, men de kunde inte och den ena skyllde allt som hände på den andre och tog aldrig itu med sina egna problem. En ”syndabock” befriade min mamma från ansvaret att ta itu med sitt eget liv, sina egna personliga problem Givetvis drog hon in mig i detta. Dessutom hade hela min uppväxt varit ett trauma och chock där känslolivet var bedövat och fullständigt utan tårar, uppväxten och skolgången blev ett helvete. Långt senare blev det konfrontation och en öppen begäran om att slippa höra beskyllningarna på pappa. Han var definitivt inte guds bästa barn och hade givetvis sina problem, sin taskiga uppväxt.

Vi fick aldrig någon kontakt ens i vuxen ålder och visst var det en besvikelse också. Dock ska ju tilläggas att det gick aldrig att anförtro sig åt mamma, inte ens senare. Hon var så okänslig och oerfaren om personliga problem, viftade hellre bort dem som bagateller och det är lätt att konstatera som i fallet med pappa att de inte sökt hjälp, inte tagit itu med sitt, givetvis besparade dem besväret, men också lät den så viktiga tryggheten utebli i sina egna liv. Det är ju säkert att det man inte har själv, bär i sitt hjärta kan man inte dela med sig av heller.. Anar man inte vad detta innebär för barnen så är onekligen existensen grundad i en ”bananrepublik”.

För mammas del vart det lättare att skylla på pappa men det betydde också att hon sköt alla sina problem framför sig i hela sitt liv. Det gjorde tyvärr också pappa. Deras kommunikationsproblem vart inte mindre när de inte kunde nå fram till varandra, höra eller se varandra.

Nåväl vid konfrontationen blev det klart att jag inte längre köpte beskyllningarna, inte accepterade att få höra hur allt var pappas fel. Givetvis vart mamma oerhört snopen men än mer hatisk över att inte längre kunna skylla ifrån sig… Själv trött att aldrig få göra sig hörd, få bestämma själv var det här givetvis ett nytt steg och i denna miljö kostade det så mycket mer. Det fick ett högt pris, särskilt i ett barns ögon. Det barn som aldrig sökt sin trygghet eller lättat på hjärtat för någon. Min mamma, tyngd av skuld och självanklagelser, men plikttrogen och ansvarskännande till det yttre en ordning men i det inre ett mindre kaos.

Så hur kan det ha varit att vara fyra syskon. Mig som yngst och alla var vi mer eller mindre manipulerade? Jo det betydde senare att hamna i det dilemmat att ha klarat ut så mycket av mina egna problem och sedan betrakta vad vi hade. Mamma som ringde det ena syskonet och skyllde ett annat för de problem som plötsligt uppstått. Eller hur mamma fullständigt övergav föräldrarollen och tom tog parti för den som hade ett orättvist övertag. Hur mamma blint och mot bättre vetande försvarade dåligt beteende. Det utbredde sig aldrig någon syskonkärlek och samhörighet och det är ju mycket lättare att ha tagit itu med mina problem och blicka tillbaka in i den tillvaron och se hur allt kunde bli och vara så fel.

Först då kanske det kan stå klart för andra betraktare på isolerade öar om vad verkligheten kan innehålla och hur förvänd uppväxten kan bli därför att ens föräldrar inte förstått sin roll och vad det innebär att vara förebilder. Själva barn och offer för egna omständigheter kunde de inte fylla någon annan med vad de själva saknade. Med ett barns förstånd fick den närmaste omgivningen skulden för allt som inte fungerade…

Så vad betydde PAS. För min del var det ett obekant begrepp och namn och jag visste allt om hur det var, vad det fick för konsekvenser. En sak var säker som nybliven osäker pappa man som snart fann sig i rollen. Jag skulle aldrig upprepa mina föräldrars nonchalans, aldrig missa ett tillfälle att stimulera, alltid svara på frågor istället för att vara rädd för dem, entusiasmera, roa och trygga.

Först som snopen och beskylld förälder i samma sits, blev det senare klart att det forskats på denna problematik och att det hade ett namn. Den som inte vet vad skenhelighet är kan nog inte heller förstå spelet dessa människor bedriver allt för att slippa konfronteras med sina egna problem. Ett säkert tecken är att de tål aldrig invändningar, de tål inte frågor och skulle du visa dig kritisk blir du snart körd på porten. Dessa människor, barn i vuxna kostymer vill bara ha jasägare i sin omgivning. De uppvisar ofta hårda och oresonliga attityder i andra frågor och är fort färdiga till att döma och fördöma. Syndromet utesluter djupare förståelse av verkligheten. Det måste ju få en förödande konsekvenser för känslolivet att av oförsonliga lojalitetsskäl tvingas bedöva sin egen längtan, sin saknad, tycka som den hatiska krävande föräldern, som inte tål några invändningar.

I vårt hem lästes inga sagor, mörkret var skrämmande. Det fanns givetvis ingen att ty sig till. Där fanns ingen grundläggande medvetenhet om god livsmiljö och den anade medvetenheten skyddades med förnekanden och hot så fort något av detta skal var nära att brista. Vi barn passade bäst om vi inte hade något att klaga på, så vi fick något att äta. Det övriga gick, ja, som på en höft och i många fall inte ens det.

Det är smärtsamt att komma till klarhet och att kunna lämna dessa domäner av självhat, främlingskap och skuld, falsk skuld. Eftersom inte särskilt mycket är barnets fel som det inte kunde rår för.

Så är inte min förmåga att förstå vad jag varit med om, befriats ifrån, en dokumentation om vad PAS innebär? Det var först i vuxen ålder jag stötte på teorierna och de bekräftade så mycket av det jag sett och själv levt i. Kalla mig gärna lögnare men inse också att det säger mer om dig. Att resan ur detta var smärtsam, svår och förvärrades av en psykiatri som saknar större delen av sin inlevelseförmåga, som tror att medicin rår på de grundläggande problemen tycker jag är värt att nämna. Ola Gäfverts förkastliga sentens och filosofi ”vi jobbar inte med känslor” säger det mesta om trettio års tortyrliknande vård som så många erfarit och fått sina problem fastgjutna kring fötterna med..  Nej, de jobbar inte med känslor och det tyder väl på att de själva tagit sin medicin på fullt allvar utan att förstå konsekvenserna.

.

Kan barn övertygas att ljuga?

Vi kan väl vara säkra på att vi och barn sätter gärna tilltro till det vi antar, tro är sant.

Det är ju till syvende och sist perceptionsförmågans relevans till fakta som avgör hur korrekt den fungerar.

Viljan hos föräldrar och anhöriga finns att få det att låta så och det är väl en god början på upptäckarens nya erfarenheter i en otäck djungel.

Beslutsamheten finns tydligen till att vilja bestraffa och föredra en viss negativ beskrivning.

Vad detta bottnar i går att fundera ut och givetvis få svar på.

Bristen på känslor avslöjar lögnarna och förekomsten av känslor bekräftar den falskeligen anklagade.

http://youtu.be/LXvv2ctwg2Y

Se gärna de följande 3 avsnitten också.

.

Till det kan ju med ett något folkligt nöje läggas detta. En domstol dömer tvärtemot en socialtjänst utredning.

Även de har hållit på i decennier med något de definitivt inte begriper. Till råga på allt elände har de kallat det ”Barnets Bästa”. http://wp.me/p1zCpc-7jS5   http://wp.me/p1zCpc-7jLy

Den Akademiska utbildningen måste ses som undermålig om detta är ett verk av bildade människor i barnens tjänst. Att upprepa sina misstag under trettio år är en bedrift. Att inte lyssna på kritiken under samma tid tyder på en militärisk bunkermentalitet som Vatikanen måste avundas. Har de bara lyckats träffa likasinnade under alla dessa år?

.

Finns det mera Salt? Rond 2.

leave a comment »

.

Finns det mera Salt? Rond 2

Det finns ett enkelt sätt avslöja om barn eller vuxna lever kvar i sin förfalskade och påtvinga föreställningsvärld. Tror du mig inte? Ändå är det så förvånansvärt simpelt.

De ställer inga frågor om hur det var. De frågar inte efter vad som hände. De försöker inte ens hitta en balans i sin uppfattning utan deras frågor handlar istället bara om att bekräfta den redan dåliga men tyvärr befästa beskrivningen. Dessutom slutar de inte försvara den falskt ”förorättade” heller, utan lever med den fasta övertygelsen, att den människa de fått en förfärlig beskrivning av dess omvärld, var ett falskeligen påstått offer. Givetvis måste ju en sådan beskrivning ha en gärningsman och ett skuldberg och det är väl här hindret för dialog tornar upp sig. Oförmågan att väga information, fakta och utifrån det göra sig klar om hur saker hänger ihop kommer aldrig igång utan försiggår istället konsekvent utifrån den information som skallas grund, utgjort grund för hela den beskrivning som en gång påtvingades. Att ha gjort upp med sitt förgångna är ju att redan i frågandet vara öppen för alternativ inte ställa frågor som bara bekräftar de redan tagna besluten och föreställningarna..

Dessa växer givetvis inte upp. De mognar inte och det är ju beklagligt. Dessutom är det alltid den frånvarande faderns fel? Den som alltså påverkat dem minst? För så måste väl det räknas. Att sgs aldrig fått träffa eller leva, umgås, växa kan ju bara ge ett resultat och en form som motsvaras av den som är närvarande. Det är ju de facto oftast dessa mödrar och de lär sina barn skylla på fadern och de hämmar också därmed deras mognad. Först har de ju ifrågasatt barnets längtan och intresse för sin pappa. Att villkora uppmärksamheten på det viset är ju grymt, men så ser det tyvärr ut när det har riktigt allvarliga nivåer. Dessutom kan ju inte spelet ”pappa kommer göra dig besviken, pappa vill inte veta av dig, pappa bryr sig inte om dig” inte lyckas om inte barnet slutat sakna och undra. Det betyder ju också att dessa barn aldrig blir tillgängliga för manipulation. De motar bort sina fäder så länge deras pådyvlade ”världsuppfattning” råder, för ingenting kan väl vara starkare än övertygelsen som en gång tvingade dem, utom möjligen sanningen. För om den inte är det, vad händer då? Jo det väcker smärta och vad innebär dessa signaler? I begynnelsen var ju saknad, längtan och smärta något de tvingades begrava. Till slut får ju den av belastningen alltmer en oformlig och svårtydd gestaltning, något som hotar. Smärta var ju något dessa tvingades hålla tillbaka, till ett omåttligt pris en gång. Att väcka den är givetvis att ställa saker på sin spets och att sanningen upplevs som ett större hot kan ju kännas skrämmande för den som vant sig vid lögnens bestående och molande smärta. Den individen kan ju inte förstå omfattande och övergående sorg och bekymmer. De har formats efter en betydligt mindre men med den falska grunden som smalt fundament. Då känns inte ens den övergående smärtan som ett alternativ utan ett hot, trots att denna får ett slut, en tröst och en visshet. Dessutom öppnas sinnet upp för djupare förståelse av de egna upplevelserna. Styrkan kommer sakta glidande och trygghet infinner sig också om processen mot övertygelsen om accpetans och kärlek får fortsätta.

För det är det konkreta friskhetstecknet hos människa som lämnat en förljugen värld. De vill veta. De hör av sig. De är sugna på information. De ställer frågor och ur en behjälplig förälder får de svar och kan för första gången bilda sig egna uppfattningar.

 

Frågar de inte får de aldrig veta och säkert kan det garanteras att processen till läkedom har aldrig påbörjats. Utan sinnet blir kvar i sin rundgång och fortsätter bara bekräfta de gamla föreställningarna… Givetvis blir ju livet därefter, förkrympt, hämmat och osäkert.

Beklagligt men sant. Under locket härskar ett obändigt tryck av gammal sorg och smärta. Den som handlade om att inte få sakna sin pappa, att inte få glädjas eller längta efter sin andra förälder. I värsta fall tvingas tro att pappan egentligen aldrig älskade eller saknade barnet. Ja dessa mödrar är grymma i sitt spel efter åtminstone ett surrogat av någon som behöver dem. Om än så blott deras barn och priset blir högt. De vänjer sig snart vid lojaliteten och vet inget annat än den snart. De har ju heller inget val.

Vad kan tillkomma in en begränsad begreppsvärld? De är ofta nedlåtande mot sina fäder. I visshet om att de har den rätta beskrivningen. De ger inte sina fäder en någon större chans att få vara med annat än på ett avlägset hörn och det har många fått erfara hur det känns. Sedan tillkommer ju den gamla faktorn. De som ljugit om hur det var för att inte bli övergivna med sina problem kommer att bevaka sina barn som hökar så att de inte kommer till tro på sanningen. För hur skulle det se ut? Försök få mig att tro att dessa faller till föga och erkänner vad de ställt till med! Eller att de redan övervägt det faktum, kalkylerat om vad som skulle ske om de avslöjades! Vilket ju för det falska sinnet är en katastrof de inte vill bli åskådare till..

Så klart att de fortsätter sin sejour i träsket och skyller alla sina tillkortakommande på någon som aldrig var där. Lustigt nog stötte de ju faktiskt bort sina tilltänkta med att aldrig vilja ta itu med sina problem. Det är ju därför dessa PAS-drivna är så lätta att känna igen, de fortsätter vara krävande, oförsonliga även efter förhållandet och bekräftar ju därmed sitt bristande intresse av att på ett vuxet sätt ta itu med sin tillvaro. De vägrade dela sina liv på lika villkor och försökte bara leva sina liv på bekostnad av den andres, med omänskliga krav på tillmötesgående, de förödde sina förhållanden och så fortsatte de behandla sina barn, även när de längtade efter pappa.. Det var ju deras barn, inte en fadern och modern. Dessa människor är kompletta egoister, kanske små barn, så som de blir utan styrsel och utan att få lära sig bli accepterade. Då lär de sig inte acceptera någon annan heller.

Därför får den föraktade fadern bara höra ekon av den förljugna beskrivningen och det föraktade livet. Ju fler känsliga beröringspunkter, dess fler tillfällen att bevisa hur förkrympt deras uppfattning är och hur omedvetna om föraktet de baserar sin uppfattning på. Så du får givetvis höra hur sjuk du är fastän att kopplingarna inte ens borde existera. De kan inte skilja på då och nu, för de har aldrig ens övervägt att det finns ett. Givetvis förlorar sinnet sina nyanser i en värld som påtvingas dem. En uppfattningsförmåga som bara tillåts i snäva gränser. Inte ens den får ju rumstera fritt för det sinnet som bestämt dess rymd tål inga invändningar. Hatar frågor.

Varken de eller de drabbade kommer att få uppleva hur det känns att verkligen leva. Vilket ju är tråkigt. Alla deras resurser kommer  att förbrukas på att hålla locket på och inte släppa fram smärtan och våndan.

Vem är då bitter? Jo det är faktiskt de som inte vill sluta spela spelet. De som ljugit har mycket mer att förlora och så mycket mer att vinna, men kan ju aldrig se det. De kan aldrig se runt hörnet, de kan aldrig skönja vad det innebär att slänga av sig det gamla och se världen på nytt. Svaret på det vet både du och jag.

De ringer aldrig och frågar….

Kvinnors våld mot barn och fäder.

leave a comment »

.

Kvinnors våld mot barn och fäder.

I ett viktigt debattinlägg på http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/  skriver Mimmi Westerlund (KDU), rättspolitisk talesperson, Jenny Weimers (KDU), jämställdhetspolitisk talesperson Kristdemokratiska Ungdomsförbundet om ”PARTNERVÅLD Rättsväsendets syn på våld i nära relationer präglas av ett ensidigt, feministiskt perspektiv där kvinnor alltid är offer och män alltid förövare.”

Det finns fler faktorer och exempel på onödigt våld som också blåser bort i den ensidiga riktningen myndigheterna har valt att något motvilligt agera. Det beskrevs bland annat här i detta inlägg. http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/#comment-866467929  För enkelhets skulle återgivet här.  ” Kvinnors psykiska våld mot sina barn borde också uppmärksammas mer. PA eller föräldrafjärmande är en grym och föraktfull process mot barn och utövas för att straffa pappor utan en tanke på vad barnen utsätts för. Metoden kan också ses som en bekräftelse på hur svåra dessa kvinnor varit att leva med. De väljer ju att helt själviskt åsamka sina barn livslånga plågor och dåligt omdöme. Dessa barn får senare ytterligt svårt att välja partner och hamnar ofta själva i våldsamma relationer eftersom de blundar för vanliga varningssignaler. Föräldrafjärmande skapar en ond cirkel av barn som upprepar sin förälders misstag. Det är priset av att beröva dem den grundläggande tryggheten, förstöra deras omdöme och tvinga dem till osund lojalitet. De här barnen lär sig sällan erkänna sina egna känslor utan tvingas göra avkall för den tvingande förälderns vilja och krav. Det berövar dem givetvis en sund utveckling och den grund de behöver för livet. De blir också oroliga och nervösa.” Den något ofullbordade sista meningen kunde ju kompletteras med ”av att ständigt ha tvingats anpassa sig till omöjliga situationer”.

På detta inlägg svarades som så.  http://debatt.svt.se/2013/04/17/vi-maste-vaga-prata-om-kvinnors-vald-mot-man/#comment-866557312   ”Där sätter du fingret på något verkligt viktigt. men i visa fall är fjärmandet på barnens eget initiativ iaf när de är stora nog att hävda en gen uppfattning. Och då är det en förälders plikt att stödja barnen om detta är något djupt känt hos dem Det är en oerhörd svår balansgång eftersom an då utsätts för samhällets misstänksamhet som en av de där ”fjärmarna” fast så inte är fallet och samhället bestraffar ju de ensamma mödrarna hårt ekonomiskt- Det lönar sig bättre på alla sätt att försöka samsas med barnens far om man inte vill bli både fattig och totalt utsliten. Men ibland finns, för barnens skull inte det alternativet.

Sådana fall är nog ändå rätt ovanliga. De flesta barn vill ha tillgång till båda sina föräldrar och är väldigt överseende med svagheter hos föräldrarna. Barnen är betydligt mer toleranta och kärleksfulla och överseende än vad vi vuxna förmår vara.

Jag som ständigt här anklagas för att vara sån dödsmördarfeminist har stått vittne i tingsrätten
i ett fall där mamman rövat bort barnet från ett annat (civiliserat land) från en mycket bra far på mannens sida.

Han hade tilldömts enskild vårdnad pga av moderns dryckesvanor och psykiska problem där, men i Sverige vann hon. Det tyckte jag väldigt osjysst men pappan var en så hängiven farat han gav upp allt i hemlandet och fick kämpa i åratal för att få stanna i Sverige eftersom han ville hålla kontakten med sin son och lyckades med det till priset av enorma uppoffringar.

——————————————————————————————————————————————————-

Dessa barn tillåts inte en normal uppväxt och kan inte välja självständigt. Det har de hindrats från allt efter de var små och någon självständighet lär inte utvecklas enär de knappt lär förstå vilka de är själva eller vad de är sprungna ur. Det kan ju låta krasst osv men verkligheten är sådan och den är och har varit grym mot de barn som tvingats anpassa allt efter en omogen, svartsjuk och av hämnd förblindad förälder. Plikten och ansvaret är det första de ställer åt sidan. Det räcker med att räkna gratulationskorten till pappa från den tiden. Inte ett enda. Vän av ordning kan ju undra om det kom sig av pappans ointresse? Om det funnits ett så istället var det ju tvärtom. Det kan ju kampen mot pappan att misstänkliggöra, att hindra umgänge, att komma med grova falska anklagelser, om våld, hot och pedofili(?) visa. Det var modern som riktade barnets intresse bort från fadern genom att göra det besviket, skrämma, hota, kräva och tvinga. Förklara allt som pappans fel. En sådan förälders beteende kan ju förklara varför inga förhållanden höll heller. PAS är ju bara en fortsättning på en grav inre störning och den manifesteras på ett otäckt sätt på barnen och de som försökt leva med dessa människor, kan ju berätta att det beteendet är ingen nyhet..

Den forskning som faktiskt bedrivits på dessa barn och intervjuer talar om ett syndrom. PAS, Parental Alienation Syndrome. Föräldrafjärmande på Svenska utan den senare diagnosen syndrom, som av någon anledning frikopplats från den ursprungliga beteckningen.

De som studerat ämnet noggrannare än jag har ju bla annat konstaterat att det finns olika nivåer på detta tryck barnen utsätts för och i det gravaste med all kraft påtvingar barnen sin uppfattning och accepterar inget annat.  Att detta inte skulle skada barnens begreppsvärd för lång framtid och att den inte skulle bli bestående garanteras ju av att dessa barn får stora svårigheter att bli självständiga. De blir otrygga och lättpåverkade mest utifrån den psykosociala miljö de är sprungna ur.

En påtvingad lojalitet som det senare krävs yttre krafter och 100 % engagemang och tid för att tränga bort. Dessa barn blir aldrig stora i den miljö de tvingas leva i för den påtvingade lojaliteten kommer aldrig acceptera avsteg från den räta linje av villkorad uppmärksamhet de utsatts för. Att i tidig ålder så kraftfullt utsättas för påtryckningar lämnar dem chanslösa för yttre påverkan. Inte ovanligt så blir dessa barn snart stödben för den tvingande föräldern som själv inte löser sina problem och som oftast är orsaken själv till att dessa förhållanden upphör att fungera. De är så krävande och explicit i sig själva att hela världen ska formas efter dem. I offerrollen finner de snart sin mest lönande prestation. Särskilt i ett samhälle som förenklar de ansvarigas arbete och inte ruckar en loj inställning till arbetet.  I hemmet är de fjärmande dock det motsatta och blir efter vad historien visar också ett praktexempel på att de var omöjliga att leva med och att de drar sig inte för att dra in barnen i denna konflikt utan slut, utan hejd, utan hänsyn. Vanligtvis har de varit svartsjuka intill plågsam nivå och missar inte många tillfällen att bekräfta sina fantasier.

Att under uppväxten hela tiden få sitt omdöme ifrågasatt och påtvingat en förutfattad mening och en lojalitet. Att tillfredsställa ett olyckligt sinne som en hämndlysten förälder lämnar inte mycket åt ett barn att få utveckla ett självständigt jag. Det finns ju inget reellt du!  Den enda chans till kommunikation och acceptans är den krävande, tvingande lojaliteten och de barn som inte blir offer i detta grymma spel är lätträknade. De är födda starka med ett skyddande skal och de finns säkert.

I en relation där mannen/pappan tvingats välja bort relationen så lär sig barnet fort av den förfördelade mamman att pappan var en svikare och aldrig tyckte om barnet osv. Det grymma spelet är verkligen något i hästväg och ska givetvis backas upp av sanslösa beskrivningar den förlupne pappan. Dennes styrka är ju avhängig hans tillstånd innan förhållandet inleddes och här lämnar de falska beskyllningarna ett stort tomrum i en värld som redan är inställ på att en man är det samma som en våldsverkare…

Den som haft problem hamnar ännu lättare i dålig dager. Den som löst sina problem och inte längre behöver den biten från sin sambo kan överraskas av att exet föredrog att pappan var sjuk för då behövde han ju exet! Ja för att skapa en värld av tvång och offra sitt barn på ett altare åt en okänd gud så krävs det givetvis en inskränkt föreställningsvärld som passar i sammanhanget och den kan ju en nyligen botad pappa plötsligt stå inför och inse att den här miljön är ju direkt farlig. Att ha med myndigheter att göra kan visa sig vara ett helvete och den som inte är född med tjockt skinn eller knappt flygfärdigt ens står sig nog slätt emot myndigheternas envisa klappa och klanglåda.

Så hur kan missundsamhet och psykiskt tvång yttra sig? Ett barn som säger ”Om jag säger det varit roligt hos pappa blir mamma ledsen”, ”Jag måste berätta allt som hänt hos pappa annars blir mamma arg”, ”Pappor Ljuger”, ”..men pappa du är ju snäll”. En socialinrättning, en familjerätt som ignorerar sådant här har sanktionerat rena tortyren mot barn och låter nonchalansen råda till ingen som helst nytta än olyckan. Att barn utsatta för detta tvång kanske aldrig kan välja har jag inget svårt att förstå. (Det hindrade inte dem i detta fall att påstå att denna kunde välja vid 12-13 års ålder). Att processen ur det, är besvärlig borde jag veta. Jag har ju gjort resan själv. Hela min uppväxt i sådan miljö kostade mig skolgång, utbildning och examen. Att tvingas se det upprepas med ännu ett barn och ingen gjorde något för att stoppa det, kan ju inte kännas alls om man inte befunnit sig i det. Att flera år senare inse att stulna gamla läkarintyg tjänat som bevis för nonchalansen och som bekräftelse på de falska anklagelserna, är väl mer ett mått på hämnden och det meningslösa i att försöka segra med att krossa, men vilket förmörkat sinne inser det? Hur mycket spelade inte dubiösa behandlingshem in, eller lika mycket fuskande och ljugande sociala instanser. Hade bara min egen släkt backat upp hade saken varit lättare, men de var ju å andra sidan förutsättningen som skapade problemen i min uppväxt, så hur skulle de vilja eller kunna hjälpa!?

Det är nog inte utan en särskild aningslöshet och fräckhet som du påstår och förlänger ditt ”men” om att pappor borde kämpa!

Paret i Sandviken som alla kunde se fullständigt krossade av omänsklig myndighetsutövning var fullständigt friska och hade familj, föräldrar vänner. För egen räkning om jag får meddela sådan, så föregicks detta av åratal av panikångest, svår psykisk sjukdom som det fanns hjälp till utanför vårdens något märkliga behandlingsformer och prestige. Denna vårdapparat var tillfreds med att kalla mig hopplöst fall och lämnas åt ett oblitt öde. De slängde ju också ut mig, dubblade den förrädiska blandningen av neuroleptika och antidepressiva medel? Trots varningarna i FASS om att öht blanda dessa preparat utan sträng uppsikt ??! Det var denna spillra av en människa som räddades av vad som uppfattades, utgav sig för att vara en osjälvisk individ men som definitivt inte var det. Denna blev den första att anförtro sig till, det som räddade mitt liv. Vården hade fått ännu ett offer för bristande intresse och nonchalant oansvarig vård., för pressen och stressen på mig höll på att ta mitt liv. Det förakt Nora mötte var inte mindre närvarande då för trettio år sedan, så vad har vården ägnat sitt största intresse åt under alla dessa år? Så vad betydde det att finna en vän en förtrogen just när djupen öppnade sig och höll på att sluka en utsatt individ? Det tog inte särskilt lång tid att upptäcka att tvåsamheten var en enkelriktad gata. Det vänskapliga förtroendet gick bara en väg. Hade bara en riktning. Den medvetenheten blev till en ny sorg. Jag var inte behövd utan bara ett bevis på att denna inte längre var ensam och ratad person. Sedan tog den regelrätta styrningen vid att bli en föraktfull högerkristen som avskydde allt som kunde kallas ogudaktigt och främmande för den enda sanna läran. Om mina innersta fasor och smärtor delades så visade fortsättningen senare att allt kunde förvanskas för sitt eget syfte. Att jag var ärlig, vilket räddade mitt liv, beskrivs istället som att jag dolt min sjukdom och bedragit denna om min verklighet. Detta trots att denna person själv inbjöds till samma behandlingshem, erbjöds utbildning kring min behandling och sjukdom för att underlätta tillfrisknandet och själv kunde få behandling, men avböjde med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Denna påstår alltså inför sittande rätt att jag ljugit om min hälsa och alltså i grunden bedragit henne på den väsentliga punkten? Att vår telning fnyser ordentligt åt pappas beskrivning av att ha blivit räddad till livet kan ju ses i ljuset av att den beskrivningen hon är nöjd med och håller för trolig. Givetvis ställer hon inga frågor, det behövs ju inte av dem som tycker sig veta. Då är alltså attityden ingen annan än den ärvda, påtvingade och kränkningen fortsätter såsom den länge beskrivits.

PAS har uppnått sitt mål och behöver bara vardagligt underhåll och de smärtsamma sanningarna om att mamma kanske ljugits hålls av ”naturen” = syndromet på avstånd. Den läkande smärtan får aldrig en chans att göra slut på våndan och den skada och tillstånd lögnerna skapat bibehålls. Att pressas in i en värld av påtvingade åsikter, att skuldbeläggas över sin glädje och sina träffar med pappa. Att tillfredsställa ett sinne som i grunden kräver allt och det omöjliga av ett barn kostar på. Den förälder som tvingar sitt barn till lojalitet är själv ett otillfredsställt barn. Därav den egna blindheten för vilka konsekvenser detta beteende har. Besvikelserna är ett barns och uppfattningen om resten av världen är ett barns. För objektet för denna press slutar det snart i ett känslomässigt kaos. Det går senare i vuxen ålder inte skilja på den verkliga smärtan och den påtvingade skadan. För över den verkliga sorgen, saknaden, besvikelsen ligger som ett lock de förljugna beskyllningarna och de falska anklagelserna. Till det läggs alltså de konstruerade besvikelserna, de avsiktligt förfärliga beskrivningarna om svek och förakt för barnet sätter garanterade spår av e konstruerad sorg som tar plats över den faktiska saknaden. De ohyggliga beskrivningarna är ju trummas med förödande såväl som hänsynslösa avsikter.

De existentiella besluten dessa individer tvingas undergå och infoga sig i är förödande och destruktiva. Att sanningen kommer kännas värre än lögnen är givetvis ett obehagligt faktum. Den etablerade otryggheten bidrar givetvis till att hålla kvar de drabbade i dessa tillstånd. Om sanningen trots allt kostar på så innebär den ändå läkedom, medan lögnen bidrar till att inget ändras och ett diffust smärttillstånd fortsätter.. Det dessa människor inte kan se är vinsten med att  ta itu med det som gör ont. De anar inte vad det kan innebära att den påtvingade sorgen och vad den verkliga smärtan egentligen hindrar dem från. Istället träder ju läkemedelsindustrin in på scenen som med en björntjänst erbjuder kortsiktiga och effektiva lösningar istället för något bestående.

Att bli frisk att upptäcka sitt faderskap i ett förvandlat ljus, att väckas inför papparollen med stolthet och intresse, att få en upptäckarglädjens distans till sig själv, att aldrig vilja upprepa sina egna föräldrars nonchalans och ointresse, bristande stimulans osv lönade sig. Dottern var strålande glad över sin pappa och ville ju senare bo hos honom och den nya plastmamman. Vem annat än svartsjuka och ren myndighetsutövande dumhet skulle hindra det? Jo ett visst mått av svartsynt feminism förstås. Jag kan inte räkna antalet gånger jag blivit förkrossad, drunknat i ny sorg, men kan garantera att jag hann inte hämta mig från den första innan en ny dök upp och vällde över mig. Att det ledde till ptsd kan vem som helst inse. Till det ska ju läggas sorger och bedrövelser som kantat denna väg som egentligen inte behövde haft någon upprepning i ännu en individ.

.

Om Detta Var Du

Omöjliga Kärleken

Omkring tvivlen på att bli Pappa

Undrar om Du minns

.

De felunderrättade och de fördomsfulla finna än mer karameller för sitt sug.

Finns det mera Salt? Rond 1 (under konstruktion)

Finns det mer Salt? Rond 2

.

PAS en beskrivning.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/barn-kan-fas-att-hata-sin-pappa

Krävs det fantasi eller insikt för att förstå att de som driver sin tes om hämnd och påtvingad lojalitet in absurdum också skadar sina barns uppfattningsförmåga, existens?

.

Tinnitus, Posttraumatisk stress, Stigmatisering och PAS

leave a comment »

.

Tinnitus, posttraumatisk stress, Stigmatisering och PAS

Beskrivningarna av lidandet med Tinnitus varierar väl med individen, obehagets nivåer likaså.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article13583238.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stress-kopplas-till-tinnitus_6444420.svd

När det först drabbade mig så bestod det av ett pipande, som var värst på kvällar o framförallt nätter. Något förvånad att höra förklaringen redan 97 att det kunde bero på stress, verkade i förstone långsökt, inte för att det fattades stress, högt blodtryck, ständiga näsblödningar och en begynnande posttraumatiskt stress, sömnproblem, depression, förtvivlan och sorg. Av ingen anledning alls? Vem inbillar sig sådant? Fast vem blir inte sådan av att bli utpekad som en farlig person, av sitt ex, av Jönköpings Kommun, för vårt gemensamma barns bästa (?). Att automatiskt hamna i blåsväder för att man är en fd missbrukare? Om fd ser illavarslande ut så kanske nästan 8 år, före förhållandet peka i en bättre riktning, vid dess avslutande nästan tio… Den som lyckas få en att börja röka igen måste vara en hopplöst jobbig typ..

Märkligt nog så dög man med alla fel o brister, innan måttet rågades (?) och själv tog sin självplågade Mats ur skolan och lämnade ett otroligt enögt förhållande, men dessa ens brister, som inte alls orsakade några skäl att för motparten själv att avsluta ett förhållande, förvanskades snabbt till något både farligt och förskräckande. Speciellt som frestelsen att lägga ansvaret för kraschen på motparten blev så stor. Sanningen att säga, att vara en människa ingen vill leva med kan vara svårt att bära, speciellt för den som inte vill se sina egna brister. Sådana blir ju särskilt krävande i förhållanden eftersom de prenumererar, gärna från gud på att ha alltid ha rätt och för guds skull aldrig det motsatta. Som om inte det var nog skulle också en liten oskyldig individ dras in i detta. Vars vilja tämjdes, krossades när nödvändigt, under former som enligt vissa inte finns (?) – PAS. Det är märkligt att sitta här med facit och veta att det finns en pöbel därute, som tror vad som helst bara de matats med riktigt dåliga historier. Att värna om övergrepp mot barn måste innebära alla former av övergrepp. Inte kan man väl utesluta just detta för att några pedofiler använt kunskaper o forskning i sitt försvar? Ändå är det var som förs fram under olika mer eller mindre fanatiska former av skrianden o rop, på hämnd och våldsamma åtgärder och ett kompakt motstånd mot sunt förnuft.

Min Tinnitus försvann trots att den inledande förvillelsen och förklaringen handlade om hög diskomusik i tonåren och annat buller, just för att den hade stress som orsak. Det var ju skönt att höra av den som sedan ett tag var ens stödperson.

Posttraumatisk stress är svårt att komma förbi om än inte omöjligt, men hur talar man om för sitt barn att man inte är den hon tror, när hon vägrar lyssna? Kanske kan det vara ett problem och bli ett syndrom att växa upp med en förebild som kräver osviklig lojalitet, som bannar och hotar mot allt som  i en positiv anda verkar i en intresseriktning som pekar åt fadern. När förutsättningen för existensen inskränks och gillandet blir villkorat till en förälder, för barnets egna välbefinnande, inträder snart värderingar anpassade helt efter den enda accepterade modellen..

Vad hör då till syndromet? Att förvanska alla fakta, som att din far hörde aldrig av sig. Ville inte ha dig, Tycker inte om dig. Mamma är rädd för pappa…det borde du också vara… Verkar sättet grymt? En mor o dotter som sitter och hånar och skrattar åt barnets farmor, är väl en duo väl värd att skåda på film för att tro. Inte desto mindre hamnade det på pränt i en BUP-utredning, där det påstods att farmor var rädd för sin son? Var fick Hitchcock sina historier ifrån? Hur kommer det sig att det går att på fullt allvar påstå vedervärdiga saker som det om en fader då? Tja, den enklaste metoden om nu får kalla den för det är att ha en Socialtjänst, som inte kan föreställa sig offerkoftan eller vågar ifrågasätta beskrivningen av förföljaren… Något gammalt läkarintyg kunde ju komma väl till pass, just när förhållandet verkade spricka? Den moraliska frågan, om någon verkligen har rent mjöl i påsen, som har ett stulet läkarintyg, föresvävar inte den högt bildade skaran på denna nivå. Inte heller en aldrig sinande ström av försök att ha fått någon annan läkare att skriva ut ett, som garanterade att denne fader var direkt olämplig att träffa sin dotter.. Vilket ju någon av dem påpekade för mig efter att ha upplyst mig om moderns försök.

Summan av den förvanskade kardemumman borde ju varit att mamman skulle avslutat detta förhållande, med vederbörlig hjälp från både polis, åklagare och socialtjänst. Kanske brandkåren kunde bidragit  med brandfiltar för att släcka detta sinne så förtärt i lågor av av hämnd och brist på självinsikt? Att ha mer än tio års stöd av Jönköpings Kommun kan givetvis öppna dörrarna hos BUP, vilkas försök att göra processen kort, bara kunde saboteras av det hämndlystna sinnet, med en enastående enmansföreställning i Länsrätten. Vad varken Jönköpings Kommun undrat över i tio år, med en sk umgängesrättsutredning som borde kallas skandal, eller BUP under vad de kallar utredning av pappans rätt att umgås med dottern, avslöjas i all sin glans med några enkla frågor i en rättssal.. Bara den som inte är frisk kan undgå det faktum att segern redan var vunnen med den utredning BUP lämnat in. Att den hade slagsida åt de vansinniga beskrivningarna modern med förtroende övat på i snart tio år gjordes klart. Inget av det fadern kunde berätta eller beskriva togs någon hänsyn till av BUP. Så hur agerar den som har en advokat inför den avslutande förhandlingen, kommen dit med en utredning som så klart ifrågasätter pappans rätt att kunna fortsätta umgänget?

Det förvånade t.o.m. advokaten för den som tycker sig behöva spä på BUP 100 % utredning till sin egen favör och inför sittande rätt göra parodi på sig och där advokaten till sin klient bästa är tvungen att slänga upp armen/handen i ansiktet på sin klient för att hålla tyst, har redan avslöjat sig som den ansvarslösa vårdnadshavare denna kunnat vara i snart tio år med socialtjänstens försorg. Några enkla frågor under ca 10 – 15 minuter avslöjar falska ideal och en hänsynslöshet mot ett barn som bara hade sin grund i hämnd, elakhet och synnerligen grov hänsynslöshet. Inte en sekunds omsorg eller ansvar för ett barn. Så hur en socialtjänst kan undvika de korrekta frågorna för att få svar på varför en person säger sig vilja skydda ett barn har de undvikit i nästan tio år. Hennes ombud som alltså enligt god advokatyr talar om att hans klient inte behöver säga ett enda ord till under förhandlingen, eftersom det ser ut som en promenadseger blir alltså tvungen att åskåda sin klient göra grodor och förmodligen för att skydda sig själv vräker upp armen i ansiktet på henne för att inte fler påsåtenden ska berätta än mer om den människa socialen inte ställt en enda vettig fråga. Som tex jag i mitt tillstånd redan ställt..

F.ö. gick det bra att söka socialbidrag för att ha överklagat Länsrättens dom till Kammarrätten, vilket medförde att motparten fick bära pappans kostnader för förhandlingen, trots tillbakadragandet av överklagan. Kanske garanterade Kommunen fortsatt ekonomisk assistans i att motarbeta fadern, vilket också skedde trots domen och skälen till det. Så hur kan ett sinne som så förmörkats av tvång och komplex, upptäcka att dess far är någon annan än den hon tror? Att i alla år lämnat en beskrivning och alltid förklarat allt med sin mors framtvingade, har givetvis bundit sinnet till en ny offermodell. Där faderns påstådda svek, förakt för barnet utgjort den alltmer minskade värdegrund ett litet barn fått att tillgå. För nog är det väl så, när kommunen under sitt brevhuvud,  på sitt eget tjänstepapper, på moderns krav, anmodar fadern ”att inte skicka så många vykort”, att modern håller på med något riktigt otäckt?

Kommunen fälldes av Länsstyrelsen som undrade vad de egentligen höll på med, för att understryka det hela med att ”det inte ingick kommunens arbetsuppgifter att agera på detta sätt”. Fick barnet någon som helst hjälp? Nej. Fick fadern något som helst stöd? Nej. Försökte pappan påpeka att mamman hade allvarliga problem? Ja, redan i inledningen, under umgängesrättsutredningen. Dock gjorde den kvinnliga dominansen eller ren dumhet, svårt att säga vilket eftersom jag är man, att förslaget aldrig kunde få fäste. Särskilt inte som de redan bestämt sig för en gärningsman och ett offer, hur barnet fick lida under denna indoktrinering mer lik tortyr brydde de sig inte om, eftersom pappans påverkan på barnet skulle begränsas så mycket som möjligt. Incestanklagelserna som anfördes i rätten under de märkligaste former, där påståenden om den egna faderns förförelseförsök av mamman, inramades med en för tillfället betydligt ärligare beskrivning lämnar de flesta sinnen i funderingar ”Min pappa kysste nog mig på bägge kinderna för han är från ……….”. Att fadern redan då månader efter de träffats börjat hysa de starkaste tvivel om att något förförelseförsök, besannades kvickt från det håll han minst anat? Att detta inte höll i tingsrätten som grund en gång för att inskränka umgänget kan väl de flesta räkna ut. Varför just den meningen försvann ur protokollen och tom banden kan ju bara den tänka sig som inser hur det räddade den (jäviga) vännen/utredaren/socialarbetaren från en uppenbar skandal. Barnet försatte de i ett kompat mörker och en påtvingad växande övertygelse om att pappa var farlig, ett hot, suspekt och gud vet vad.. Och nog hade det varit grund för att gå till doms om synnerligen grova falsa anklagelser, som vårdnadshavaren själv på det besynnerligaste vis inför sittande rätt fullständigt tog udden av..

Här bidrog istället socialtjänsten med vad än idag inte kan kalla en korrekt umgängesrättsutredning. Den är fylld med anspelningar på att fadern är sexuellt suspekt? ”Han har duschat naken i trädgården” när dottern och flickvännen var med, en av de varmaste somrarna på länge och med en trädgård på landet och minimal insyn? Dottern stänkte vatten och hade jättekul som alla barn har, givetvis vändes detta nöje, som så mycket annat knutet till umgänget med fadern, till något helt annat under de villkor och korsförhör, som stipulerats hemma. Allt gott pappa gjort, befäst skulle med en determinism begreppet själv måste skämmas över drivas in absurdum.

”Han har badat naken i badkaret med dottern”. Stod det i umgängesrättsutredningen. Att hon då var så liten som två år spelade ingen roll alls. Att det badades vid senare tillfällen gjordes givetvis till ett bekymmer också det, speciellt för flickan. Om det finns något roligt i detta och det är svårt att finna faktiskt, så är det väl den Kristna utredarens svar på om hon hade barn och om hon badat naken med dem?  Det jakande svaret motsvarade inte alls de fantasier som hon i kristen välvilja kunde applicera på andra. I samma ogruvliga anda fortsätter utredarna sin beskrivning av mannen som icke samarbetsvillig ety han inte vill uppvisa ett intyg på sin psykiska hälsa? Faderns som upptäckt det meningslösa i sjukvårdens medicinprogram efter flera år av vanvård. Sökt sig till ett behandlingshem och på åtta månader förändrats grundligt. Vårdens hopplöshet förbytts i förvissning och drömmar börjat skira om att tom bli terapeut. Jo det är ju i sig långsökt, men att jämföra hånet och föraktet vården, som oftast erbjöd. Inga lösningar men ett ständigt flöde av medicin och blandningar ledde ingenstans. Så viljan att hitta hjälp var välgrundad och tack vare den förlorade en av världens sämsta vårdinrättningar sitt grepp om en person. Hur ska någon kunna få ett intyg på sin hälsa därifrån när de inte har en fungerande behandling för att hjälpa människor ur svåra psykiska problem? De löser ju inga sådana utan förvärrar dem ofta och i värsta fall försöker kompensera sina övergrepp med ECT och då börjar verkligen saker och ting hända om de inte redan var illavarslande.

Hur kan något sådant existera där vården inga andra svar har än hopplöshetens stora filt som lägger sig över både anhöriga och offer? Behandlingen som var så lyckosam för vårdtagaren/klienten föll på att Kommun och Landsting inte kunde enas om vem som ville betala… Hade vetskapen om att mamman stulit ett gammalt läkarintyg, funnits hos fadern, under den tid förhållandet började brista i fogarna, kunde ju moderns suspekta attityd fort ha avslöjats. Dels för att detta säkert uppvisades på alla instanser som hade med barnet att göra och nu användes bak ryggen på av utbildade socionomer som medvetet begick tvivelaktiga gärningar med sitt agerande. För de ansåg att han skulle förelägga bevis på sin hälsa trots att terapin var framgångsrik. Att de i sin ägo hade ett gammalt och ett stulet läkarintyg kunde de ju inte berätta. Det i sig stulet var ju ett lagbrott. Att de inte tvivlade på vårdnadshavarens avsikter är ju också ett underligt faktum. För framför dem satt en person som var resonabel och meddelsam, som inte alls motsvarade den något tilltagna diagnosen i ett gammalt läkarintyg. Ett intyg som enkom skrevs för att få en plats och en möjlighet till behandling. Dess status kan ju efter 8 månader på behandlingshem och tre månader innan i poliklinisk, inte bortses ifrån av människor som hellre tolkar denna information negativt. Tyvärr var jag vid denna tid ovetande om att socialen förmodligen genom  att bryta mot flera lagar och förordningar skaffat sig tillgång till mina gamla sjukjournaler, från ett mindre nogräknat behandlingshem. Om inget däri ledde till någon adekvat behandling är iaf jag säker på att mitt val att söka adekvat hjälp stod sig bättre än något i dessa. Ett sällsynt friskhetstecken kanske men inget mot hur ”socionomer” ska tolka villfarelserna i journalerna. Länsstyrelsen fällde Socialtjänsten för att ha gjort en P33 rörande skydd av barn utan att ha ett skriftligt underlag. Dessutom ringde de istället för att sköta sådan korrespondens på papper, vilket ju sätter dessa socionomer på en nivå lik mammans.. Inget skulle hindra dem från att få rätt.. Till mig krävde de skriftligt på allt sade de…

Socialtjänsten saknar ju utbildning att tolka denna information och om en individ som är talför, logisk och lämnar klara svar, inte motsvara deras dåliga förväntningar, så måste ju ett flera år gammalt läkarintyg vara inaktuellt. Men de gör sig inga bekymmer utan vänder precis allt fel och efter egen vilja. Den vilja som redan bestämt sig. De sökte inte ens efter fakta som motsade sina beslut. Detta på en person som inte gripits, åtalats eller anmälts för några brott?  De gick enbart på hörsägen. Så vad snurrar i sådan sinnen. Måste de inte undra varför hon inte gjorde slut? Denne förskräcklige karl befann sig trots allt på behandlingshem? Ett behandlingshem hon själv efter två veckors utbildning klargör ”de botar inte människor med guds kraft”. Hur denna person kunde ha denna instans och myndighet som socialen utgör till dess fulla förtroende trots bristen på fakta är ju en lektion i vad godtycke faktiskt utgör.

Han befann ju sig på behandlingshem redan ett år innan, åkte nästan varje helg hem i behandlingshemmets bil, som de villigt lånade ut.. Var med på förlossningen. Tog bilder då, som modern sedan ”ville slänga”? För att de givetvis inte passade in i moderns beskrivning av fadern? Utredarna har skrivit om att modern berättar att fadern under hela deras förhållande ljugit om sin hälsa för henne. Det är heller inte sant…  Mamman inbjöds för att utbildas om sin tilltänktes behandling och med en förhoppning om att själv finna skäl till att börja i terapi. Fullbordar utbildningen men konstaterar sedan, ”de botar inte människor där med guds kraft”. Läsaren får själv dra sina slutsatser av ett sådant uttalande och kanske finna, ana, de verkliga skälen till varför detta förhållande faktiskt tog slut. Beskrivningen av mannen som den kompletta otäckingen kanske vida överträffas av en individ som svårligen betraktar sig själv i ett klart ljus och hellre dväljs i mörkret, än erkänner att ingen orkar leva med denna.

Den mindre nogräknade socialtjänsten fann de tunna historierna värda att spinna på. De fann för övrigt att det var värt att bryta mot både lagar och förordningar, de fälldes av Länsstyrelsen, detta utan att ha annat än en mytomans fantasifyllda beskrivningar. Tänk om Louise i Vetlanda hade mött den exercisen? Den mannen var omvittnat farlig med polisingripanden, domar odyl. Ändå fick den varianten av socialtjänst inte ändan ur vagnen. I Norra Småland behövs däremot inga sådana bevis? Här gick det bra med Grovt förtal, falsk tillvitelse, falska beskyllningar och en aldrig sinade kraft av inbilskhet och synnerligen dåligt omdöme..

Sitter man i en domstol och försöker lura i den att en dotter mår mycket illa eftersom pappan ska hämta för umgänge, så illa att detta barn skulle vilja hoppa ut genom fönstret och ta livet av sig, på fråga om dottern mådde mycket dåligt svara ja och i nästa mening avslöjar att det inte fanns en enda anledning att söka hjälp för flickan så har hon ju grundligen förklarat vad tio års stöd av socialtjänsten egentligen var värt. Utredningen begärd av denna Länsrätt utförd av med BUP 100 % stöd och purfärsk blev på någon minut ingenting värd.. Domstolen kunde ju inte döma annat än till vite och det gjorde den, 5000 kronor vid varje tillfälle.. Denna dom överklagades? till Kammarrätten som inte fann anledning att ändra Länsrättens dom. Dessutom dömdes den nu denna att betala alla rättegångskostnader. Av vilket skäl överklagandet drogs tillbaka är okänt. Bättre förstånd? Rättshjälpsnämnden meddelade att denna sökt socialbidrag för rättegångskostnaderna och vem skulle bli förvånad om de betalade? Inför beslutet att dra tillbaka sitt överklagande så ansåg kammarrätten att rättegångskostnaderna ändå skulle falla på denna samma person. Inte undra på eftersom Länsrättens dom tydligen inte ens nu sjunkit in i vårdnadshavaren..

.

5 år innan detta utspelar sig har samma kommun fällts för att ha gjort en p33 utredning rörande skydd av barn utan att kunna uppvisa ett underlag.. Dessutom för att ha gjort den per telefon istället för som lagen kräver, skriftligen. I samma veva och samma ärende dömdes ett behandlingshem för att ha lämnat ut sekretessbelagda uppgifter, samma behandlingshem som senare skulle avslöjas ha lämnat grova falska anklagelser mot pappan, vilka stod att läsa i familjerättens journal på denne…

Att Länsstyrelsen var flata fastän de dömde, fällde finns mycket att förtälja.. Vad som klart idag är att Kommunen fick säkert del av pappans journaler från vården, dessa som behandlingshemmet begärt. Den instans som inget gjort under flera år, kan inte haft en korrekt rad nedskriven, för om 3 månaders poliklinisk terapi och 8 månader i grupp utan mediciner, kunde göra underverk är något verkligen fel i den dyrbara vårdapparaten….

.

Givetvis blev vanmakten lika stor som oändlig. Att komma ut i ett nytt liv. Aldrig levt förut, med nya insikter, seende mina resurser förmåga och ändå inte fått gå färdigt och så tvingas åse hur livet för ett barn förvrids, förvanskas, hur livsglädjen försvinner, intresset flämtar eftersom mamma bestämmer. Hånad av socialen, de satt ju på papperen, något de helst såg som bevisen, under de breda ändorna…. Sorgerna kom som ett radband vem som helst hade släppt till marken om det funnits ett val.. Den egna barndomen som aldrig skulle få upprepa sitt tema av nonchalans, osäkerhet, otrygghet, vilsenhet och främlingskap ångvältade sig in i ett glatt barn som hade fått god kontakt med sin pappa. Pappan fick samma behandling. Det föräldraskap han sedan länge aldrig ville upprepa alla sin barndoms misstag med, blev en grå allomfattande skugga, en kraxande fågel Fenix som återuppstod fastän den borde fått förbli glömd, betydelselös och utan mening..

Konstigt att Länsstyrelsen dömer en socialtjänst saknande underlag för en anmälan rörande skydd av barn. Vårdnadshavaren kunde få dem att skriva vilka brev som helst… Medan pappan hela tiden anmodades att skriva….

 Det värsta exemplet på det var ju när pappa fick vet att mamma talade illa om pappan till barnet inför förvånade öron på fritidshemmet.. Påtalad om det olämpliga i det svarade mamma ”det skulle de inte lägga sig i”. Vad sade då sektionschefen om själva bekräftelsen på att mamma talar illa om pappa som som pappa påtalat länge, men de kallat sjuklig inbillning och skrattat, hånat åt? Har inte personalen tystnadsplikt? Ja så är det ju med diagnoser. Dem tror man på även om ingen hjälp finnes. Erbjudits eller fungerat. Dem tror man på eftersom de bekräfta allt man kunde föreställa sig inom ramen för guilt by association. En socialtjänstekvinna/man, sektionschef har aldrig hört talas om ett då eller ett nu. Särskilt en kristen sådan borde ju vara införstådd med sin guds underverk… Eller är det bara sånt vi och företrädesvis de tror?

Har man haft som socialen haft fel så länge är det ju av naturen svårt att ändra sig. Prestigen tar över, som rena självbevarelsedriftens egen makabra maskerad..

 

Price to learn..

leave a comment »

.

Price to learn..

Det är inte jag som satt dina tvära och omöjliga livsregler.

De är formade i tvång och krav på lojalitet.

Sprunget ur alldeles för många besvikelser.

Varav de flesta du lurades att tro.

Ingen fader skriver dessa rader viss om att hans skuld skulle vara svek.

.

Att aldrig börja nysta.

Att aldrig börja leta efter svaren.

Att aldrig öppna ögon och öron i rädsla för smärtan.

Att aldrig se att famnen är öppen enbart för dig.

Att du var värd lika mycket kärlek och omsorg.

Du kan få gråta som jag grät över flydda och glömda barndomsminnen.

Minnen som var så få att det knappast funnits ett liv,

som mitt i bråten mera var som en sak.

Många såg förbi i brist på förståelse och nu vaknar insikten om vad som försvann.

Däri fanns smärtan, i det som kunde varit, det förlorade.

Att aldrig se att allt kommer i retur som en ny chans.

Är att aldrig uppleva och förstå dessa rader ur.

Al di Meola & Leonid Agutin – If I’ll Get a Chance

. . .

If I’ll get a chance to talk to you
Teach me how to ask for your forgiveness
If I only new
I would rather forgive you
If you’ll have a chance to talk to me
I could wind a clock by falling rain…
Did I really mean
What I failed to explain
If I’ll ever get a chance to talk with you

If I’ll get a chance to talk to you
Teach me how to ask for your forgiveness
If I only new
I would rather forgive you
If you’ll have a chance to talk to me
I could wind a clock by falling rain…
Did I really mean
What I failed to explain
If I’ll ever get a chance to talk with you

.

Uppdaterad..

leave a comment »


Eftersom jag inte är sämre än att jag kan ändra mig så har det skett.

Jag har ändrat mig och bättrat på mitt förra blogginlägg. 🙂

Underlatta Arbetet På Socialtjänsten

%d bloggare gillar detta: