castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘Papparoll

Har PTSD-drabbade verkligen ett val?

leave a comment »

Har PTSD-drabbade verkligen ett val?

Utbrända kan ju känna det på samma sätt. De har heller inget särskilt val. So vi alla vet sitter ju de bästa spelarna på läktarna. De kan allt och uttalar sig gärna om vad som pågår nere i gräset.

Jag fick frågan och har inget mot att svara.

Konstigt nog ska en del redan i det skedet lära en att man har ett val.. Den som förlorat två tre anhöriga på ett år och eller drabbats av stora bakslag i livet över kort tid inser att val blir det inte många kvar.. Att till slut maktlös, kraftlös, vanmäktig få se sin egen dotter full av hopp, kraft och tillit, kliva in i en dimma man själv som vuxen först kunde befria sig ifrån är en mardröm utan like. Det är ett Hitchkockmanus utan film. En skräckbemängd verklighet överträffande all fantasi och dikt.

De som i förhållanden misshandlats, slagits, skurits, hotats och känt skräck och som når vanmaktens nivåer av hjälplöshet eftersom kränkningarna går så djupt. Jag förstår precis.

Så den som vill förkovra sig ur olika brottstycken för det är ju övergreppens samlade konsekvens kan ju kanske ändå inte ana hur allt kunde gå så fel. Det är omöjligt att gå in i alla detaljer. Mycket har fallit i glömska, men har ju setts poppa ur dimmorna allt eftersom processen mot ljuset fått fortgå.

Hashtaggen ”Häxjaktens Logik” kan ju leda vidare i narrativet. ”PTSD”,”PAS”,”posttraumatisk Stress”, ”Falska anklagelser”, ”Socialen”, ”pappa” är andra. ”Visst rimmar det illa”, ”Driva behandlingshem” innehåller några fler. Allt som allt kan det ändå bara ge en bråkdel av allt som utspelade sig och snart fick karaktären av rena tortyren. Det mot en person som precis kommit ut i livet med en helt ny och evolverande syn på sig och omvärlden. Långt ifrån färdig, men vad hinns med på 8 månader? Den glädjen blev kortvarig och innehållet, händelserna, utvecklingen skulle säkert bli en bok.

Hur perceptionen kunde förvandlas från hopplöshet till ljus, från svår obotlig sjukdom till entusiasm, intresse för papparollen, måste ju upplevas för att förstås.. Hur en distanserad gud blev en personlig vän, kraft, tröst var en annan föreställning ingen, allra minst en person som jag kunde förvänta sig. För mig var hela mitt liv fel och hade så varit under hela uppväxten. Varför skulle jag neka mig allt detta nya… Det kunde andra bättre se till hur man förstör.

MEN, vem kunde föreställa sig att myndigheter och andra kunde bryta mot så många lagar, vem kunde föreställa sig eller ens fantisera om hur man tro en psykopats karaktärsmördande beskrivning av min person, bak min rygg, skvallret, tisslet, tasslet. Och prestigen är ju en figursydd kostym åt akademiker som inte vill bli påkomna med tjänstefel, grova brott, förtal, grov falsk tillvitelse.. Turligt nog är inte mitt exempel ensamt i denna vår del av Norden. Tidningar, TV rapporterar om övergreppen socialtjänsten begå under det att de påstår sig ägna sig åt sin verksamhet Barnets Bästa… Ett trubbigare instrument är svårt att hitta. Men polismyndigheten står ju inte långt efter…

Det här var som så mycket annat ingen inbillning alls.
https://castoropollux.wordpress.com/2010/01/02/omkring-tvivlen-pa-att-bli-pappa/

och skitoholikerna i Tranås med hövdingen Shitting Bull i spetsen står ju inte långt efter i dårskap och skadeglädje heller som tog de gamla falska anklagelserna till en lägre nivå… bara för att det var roligt att orsaka lidande, förnedra, kränka… och det är inget svårt att ta hedern av andra när de själva ingen har. å andra sidan finns ingen ryggrad att erkänna sina fel heller så de måste ju upprepa, stärka och skydda det de börjat odla.. Detta folk har alltså funnit utlopp för sitt hat i ett partiprogram, ett partitur för narcissister.. Och det för någon de anklagade leva på bidrag. Men som sagt de klarade av att håna för koncentrationssvårigheter, minnesproblem, att så mycket tog sådan tid, sömnbrist, trötthet, muskelvärk, saknad.
Ja de är fega, ge sig på de stora riktiga svindlarna vågar de inte…

Jag är då stolt över att ha fler friskhetstecken än flera av dem tillsammans.

Nu ska jag se Les Miserables igen.

Finns det mera Salt? Rond 2.

leave a comment »

.

Finns det mera Salt? Rond 2

Det finns ett enkelt sätt avslöja om barn eller vuxna lever kvar i sin förfalskade och påtvinga föreställningsvärld. Tror du mig inte? Ändå är det så förvånansvärt simpelt.

De ställer inga frågor om hur det var. De frågar inte efter vad som hände. De försöker inte ens hitta en balans i sin uppfattning utan deras frågor handlar istället bara om att bekräfta den redan dåliga men tyvärr befästa beskrivningen. Dessutom slutar de inte försvara den falskt ”förorättade” heller, utan lever med den fasta övertygelsen, att den människa de fått en förfärlig beskrivning av dess omvärld, var ett falskeligen påstått offer. Givetvis måste ju en sådan beskrivning ha en gärningsman och ett skuldberg och det är väl här hindret för dialog tornar upp sig. Oförmågan att väga information, fakta och utifrån det göra sig klar om hur saker hänger ihop kommer aldrig igång utan försiggår istället konsekvent utifrån den information som skallas grund, utgjort grund för hela den beskrivning som en gång påtvingades. Att ha gjort upp med sitt förgångna är ju att redan i frågandet vara öppen för alternativ inte ställa frågor som bara bekräftar de redan tagna besluten och föreställningarna..

Dessa växer givetvis inte upp. De mognar inte och det är ju beklagligt. Dessutom är det alltid den frånvarande faderns fel? Den som alltså påverkat dem minst? För så måste väl det räknas. Att sgs aldrig fått träffa eller leva, umgås, växa kan ju bara ge ett resultat och en form som motsvaras av den som är närvarande. Det är ju de facto oftast dessa mödrar och de lär sina barn skylla på fadern och de hämmar också därmed deras mognad. Först har de ju ifrågasatt barnets längtan och intresse för sin pappa. Att villkora uppmärksamheten på det viset är ju grymt, men så ser det tyvärr ut när det har riktigt allvarliga nivåer. Dessutom kan ju inte spelet ”pappa kommer göra dig besviken, pappa vill inte veta av dig, pappa bryr sig inte om dig” inte lyckas om inte barnet slutat sakna och undra. Det betyder ju också att dessa barn aldrig blir tillgängliga för manipulation. De motar bort sina fäder så länge deras pådyvlade ”världsuppfattning” råder, för ingenting kan väl vara starkare än övertygelsen som en gång tvingade dem, utom möjligen sanningen. För om den inte är det, vad händer då? Jo det väcker smärta och vad innebär dessa signaler? I begynnelsen var ju saknad, längtan och smärta något de tvingades begrava. Till slut får ju den av belastningen alltmer en oformlig och svårtydd gestaltning, något som hotar. Smärta var ju något dessa tvingades hålla tillbaka, till ett omåttligt pris en gång. Att väcka den är givetvis att ställa saker på sin spets och att sanningen upplevs som ett större hot kan ju kännas skrämmande för den som vant sig vid lögnens bestående och molande smärta. Den individen kan ju inte förstå omfattande och övergående sorg och bekymmer. De har formats efter en betydligt mindre men med den falska grunden som smalt fundament. Då känns inte ens den övergående smärtan som ett alternativ utan ett hot, trots att denna får ett slut, en tröst och en visshet. Dessutom öppnas sinnet upp för djupare förståelse av de egna upplevelserna. Styrkan kommer sakta glidande och trygghet infinner sig också om processen mot övertygelsen om accpetans och kärlek får fortsätta.

För det är det konkreta friskhetstecknet hos människa som lämnat en förljugen värld. De vill veta. De hör av sig. De är sugna på information. De ställer frågor och ur en behjälplig förälder får de svar och kan för första gången bilda sig egna uppfattningar.

 

Frågar de inte får de aldrig veta och säkert kan det garanteras att processen till läkedom har aldrig påbörjats. Utan sinnet blir kvar i sin rundgång och fortsätter bara bekräfta de gamla föreställningarna… Givetvis blir ju livet därefter, förkrympt, hämmat och osäkert.

Beklagligt men sant. Under locket härskar ett obändigt tryck av gammal sorg och smärta. Den som handlade om att inte få sakna sin pappa, att inte få glädjas eller längta efter sin andra förälder. I värsta fall tvingas tro att pappan egentligen aldrig älskade eller saknade barnet. Ja dessa mödrar är grymma i sitt spel efter åtminstone ett surrogat av någon som behöver dem. Om än så blott deras barn och priset blir högt. De vänjer sig snart vid lojaliteten och vet inget annat än den snart. De har ju heller inget val.

Vad kan tillkomma in en begränsad begreppsvärld? De är ofta nedlåtande mot sina fäder. I visshet om att de har den rätta beskrivningen. De ger inte sina fäder en någon större chans att få vara med annat än på ett avlägset hörn och det har många fått erfara hur det känns. Sedan tillkommer ju den gamla faktorn. De som ljugit om hur det var för att inte bli övergivna med sina problem kommer att bevaka sina barn som hökar så att de inte kommer till tro på sanningen. För hur skulle det se ut? Försök få mig att tro att dessa faller till föga och erkänner vad de ställt till med! Eller att de redan övervägt det faktum, kalkylerat om vad som skulle ske om de avslöjades! Vilket ju för det falska sinnet är en katastrof de inte vill bli åskådare till..

Så klart att de fortsätter sin sejour i träsket och skyller alla sina tillkortakommande på någon som aldrig var där. Lustigt nog stötte de ju faktiskt bort sina tilltänkta med att aldrig vilja ta itu med sina problem. Det är ju därför dessa PAS-drivna är så lätta att känna igen, de fortsätter vara krävande, oförsonliga även efter förhållandet och bekräftar ju därmed sitt bristande intresse av att på ett vuxet sätt ta itu med sin tillvaro. De vägrade dela sina liv på lika villkor och försökte bara leva sina liv på bekostnad av den andres, med omänskliga krav på tillmötesgående, de förödde sina förhållanden och så fortsatte de behandla sina barn, även när de längtade efter pappa.. Det var ju deras barn, inte en fadern och modern. Dessa människor är kompletta egoister, kanske små barn, så som de blir utan styrsel och utan att få lära sig bli accepterade. Då lär de sig inte acceptera någon annan heller.

Därför får den föraktade fadern bara höra ekon av den förljugna beskrivningen och det föraktade livet. Ju fler känsliga beröringspunkter, dess fler tillfällen att bevisa hur förkrympt deras uppfattning är och hur omedvetna om föraktet de baserar sin uppfattning på. Så du får givetvis höra hur sjuk du är fastän att kopplingarna inte ens borde existera. De kan inte skilja på då och nu, för de har aldrig ens övervägt att det finns ett. Givetvis förlorar sinnet sina nyanser i en värld som påtvingas dem. En uppfattningsförmåga som bara tillåts i snäva gränser. Inte ens den får ju rumstera fritt för det sinnet som bestämt dess rymd tål inga invändningar. Hatar frågor.

Varken de eller de drabbade kommer att få uppleva hur det känns att verkligen leva. Vilket ju är tråkigt. Alla deras resurser kommer  att förbrukas på att hålla locket på och inte släppa fram smärtan och våndan.

Vem är då bitter? Jo det är faktiskt de som inte vill sluta spela spelet. De som ljugit har mycket mer att förlora och så mycket mer att vinna, men kan ju aldrig se det. De kan aldrig se runt hörnet, de kan aldrig skönja vad det innebär att slänga av sig det gamla och se världen på nytt. Svaret på det vet både du och jag.

De ringer aldrig och frågar….

%d bloggare gillar detta: