castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘parental alienation

Genusfolket vilka kan de vara?

leave a comment »

Papparättsrörelsen for dummies: Vad är PAS? – Genusfolket.

Vilka är PAS förespråkarna frågar sig denna bloggare. Ja ögonvittnes beskrivningar av PAS-offer tål de inte utan avfärdar konsekvent. Aningslösheten och de egna önskningarnas totalitära brist på reella fakta kan anses total.

Som sagt någon debatt om de verkliga fasorna, de verkliga problemen försiggår inte. Att det inte gagnar barn att förneka faktum är givetvis ett problem och i växande. Dumma och korkade männsikor behöver inte fakta för sina teser utan lösryckta citat. Helst med våld dragna ur sina komplicerade sammanhang. Blott ögnade igenom i en hastig genomläsning huggande på första bästa bete. ”It takes one to know one” Det enda viktiga med det smala perspektivet är bekräftelsen på den förutfattade meningen och kontexten det tagits ur har försvunnit i fjärran som ogrukbart för de uppsatta målen att hitta del fel man ville ha.

Så denna fick inte bli publicerad heller…

castoropollux 28 maj 2013 kl. 15:46 · Svara

Din kommentar inväntar granskning.

Det är då garanterat säkert att de föräldrar som ägnar sig åt PAS också var svåra att leva med i och under förhållandet. De gav säkert aldrig utrymmer för tvåsamhetens villkor utan ville alltid ha förhållandet enbart på sitt sätt hur omöjligt det än kan te sig. PAS har sin grund i dålig självkänsla och ett flertal tyngande existentiella beslut och problem. De skulle aldrig annars kunna bortse från konsekvenserna för barnet i sin taktik att uppnå hämnd och skapa förlust genom att tvinga bort barnet. Dessa människor är ofta själv barn i sin roll och dikterar villkoren och uppfattar världen som barn gör. Frånvaron av bevis och förekomsten av verklighetstrogna beskrivningar utan reella fakta är deras ständiga följeslagare. PA och S som i syndrom skapar en skada där den drabbade snart inte kan skilja på rätt och fel och där tom sanningen hotar den ofta bräckliga grunden. Dessa barn får ofta ADHD-stämpel pga av sin av all trygghet och tillit undanröjd redan barndomen.

Så hur förklara att det inga vilda fantasier är att PAS är en grym verklighet?

Min egen uppväxt kantades av dessa premisser, förödde min barndom, förstörde hela min skolgång inklusive gymnasium och visst hade det varit lätt att tro att pappa var skyldig till allt som gått fel eftersom han var alkoholist. Det tog till ungdomens slut att inse att det var min trygghet och tillit detta spel kostade och allt det berodde på var en vuxen människa som inte vill lösa sina egna problem och konsekvent skyllde på andra. Detta var givetvis en människa min mamma som själv svikits djupt tidigt och som behöll sina bördor själv och trots att de växte och blev allt tyngre aldrig kom till skott och fick tröst och utlopp för sin utsatthet. Du vet väl hur barn känner sig som kommer med sin oro men där föräldern motar bort eftersom det väcker deras egen. Du vet väl hur barn känner sig som aldrig får svar på några frågor, som ständigt viftas bort och förpassar sin vånda och smärta till glömskan eftersom ingen ser den.

Det skulle dröja tills jag själv blev pappa och separerad med barn. Se historien upprepas på nytt och förstå vem jag levt med. Innan jag stötte på begreppet PAS. Då hade jag -78 slutat med mitt missbruk, drabbats av panikångest, depression. Efter 3.5 år insett att vården inte hade någon hjälp, men hånats folk som inte trodde på att bearbeta sina personliga kriser(?), de arbetade trots allt i vården (?) och dess riktning sedan dess förklara Ola Gäfvert som en djupt förankrad lag 30 år senare. Jag hade alltså av mer eller mindre tillåtna och förbjudna medicinblandningar blivit ännu sjukare och sökt hjälp och lyckats hitta adekvat hjälp utanför. Vid denna tid var jag snart medicinfri och åt inte ens barbiturater. Så vad tänker en människa som nyss blivit far, inga tankar har om att klara fadersrollen med panikångest som innebar att han knappt kunde ta hand om sig själv. Jag deltog under permission i förlossningen, fick låna behandlingshemmets bil för permissioner varannan helg och gjorde underbara framsteg i terapin och på hemmaplan var det mat och blöjor och fler och fler leenden. Det etablerades en kontakt. En stolthet och bekräftelse växte fram och fadern med sin nya insikt, sitt nyöppnade känsloliv var mycket mera lyhört för sin omgivning, som för sig själv. Vad som grumlades var den stigande besvikelsen över hur min självständighet växte och hur beroendet till partners minskade. Det var ju inte min upplevelse utan tonade fram ur dennas allt mer växande misstro mot allt som lyckades och gav framgång i terapin. Fick åka på maraton.

Så vad tonade fram allt mer! De egna problemen och den egna fasaden krackelerade och brast. Utbildningen för partners på behandlingshemmet med hopp om att också denna skulle se att det fanns hjälp för allt, lämnar snart etablissemanget med orden ”de botar inte människor med guds kraft”. Givetvis hade denna fått underteckna ett avtal om tystnadsplikt, men det skulle det inte visa sig så noga med. Inte heller att innan förhållandet tog slut stjäla ett gammalt läkarintyg från inskrivningen. Uppbrottets tid hade ju inletts med domslutet om behandlingshemmets ogudaktighet. Vem som var feg och rädd kanske kan utrönas. Att jag själv bar en blygsam tro utan allt detta förakt för allt och alla som inte passade en smal insikt, renderade ju min person en allomfattande kritik och omdömen som att vara ”djävulens verktyg”. Gud är enligt min mening förhållandevis god, de dummaste och mest inkrökta kan denne inte göra mycket åt de trivas ju med likasinnade och släpper inga frågvisa in.

Jag tror mig veta vad som driver dessa människor och vad som får dem att bete sig som de gör. De har inte mycket att hålla fast vid och barnen blir något av deras sista utpost. Den enda som inte till slut ska överge dem. Rädda är de och förblindade av egna besvikelser ur sin uppväxt. Givetvis kontamineras deras sinnen tvärs igenom föräldra-/vuxen-/barn-rollen bara av det skälet att ingen tillåtit dem sluta spela spelet och förvrida sina liv för att få uppmärksamhet. Offerkoftan är det enda som värmer dem och de fryser in i märg och ben, men vågar sällan eller aldrig erkänna det. De fortsätter sin sejour och visar sig aldrig kunna utgöra det stöd de borde vara för sina barn eftersom de inte fått det de aldrig vågat fråga efter och följaktligen inte har något att dela med sig av. Därför beläggs de behövande barnen med skuld var gång de söker trygghet och tröst, därför anklagas den ”frånvarande” föräldern som orsaken till de flesta problemen. Det kan gå så långt att denne pappa även i barnets vuxna liv får samma förklaring slängd i ansiktet, ändå utgör ju den åsikten det bästa beviset på avsaknad av mognad, där det blir så lätt att skylla på den som inte var med och som de ofta motat bort med hemska och otäcka beskrivningar. Bristen på vuxenansvar sätter sig djupt i dessa barn och de ser aldrig hur modern faktisk kunde fyllt detta hål med trygghet, intresse, tröst och värme istället.

När min egen livskris malde som värst var skuld en stor och avgörande faktor. Att känna skuld för vad jag inte fått, att jag blivit vad inget barn skulle vilja, att mina föräldrar aldrig hade särskilt mycket att dela med sig av, att någon stimulans aldrig förekom, att något intellektuellt utbyte aldrig förekom, beror ju på att det som är grunden i form av stimulans och acceptans var som bortblåst. Att aldrig bli sedd, bekräftad som barn är förödande. Att påtvingas åsikter att tvingas ta ställning är ju bara fortsättningen på den beklagliga bristfälliga miljön. Det finns ett syndrom. Parental Alienation beskrivs redan på 40 talet. Att det kunde vara riktigt skadligt under sina värsta betingelser upptäcktes med den forskning man senare inledde. Vartill Gardner säkert bidrog med en hel del. Att det var och är smärtsamt att lämna detta tillstånd är som en ny förlossning ur barnets perspektiv. Att plötsligt kunna andas syre, att få respons på sina behov och att börja höra, se och uppfatta en förut okänd värld är en sensation om känslolivet varit dött och inaktiverat. det finns oerhört många positiva beskrivningar av vad som hände i adekvat terapi och under verkligt mänskligt intresse att bota, läka och hela från ett traumatiskt liv.

Som sagt jag hade levt i PAS innan det av mig upptäcktes som ett begrepp, eller att jag krånglat mig ur livslång vånda och trauma orsakat av beklagligt nog rädda föräldrar och att det sedan länge utförts forskning och jag kan säga att allt jag redan visste kände och upplevde bara bekräftades i beskrivningarna. Då var jag redan stämplad som farlig och gärningsman, först efter förhållandet (?) jag avslutade(?) i alla möjliga sammanhang trots att jag aldrig gripits av polis, inga lägenhetsbråk, tvångsvårdats eller omhändertagits av någon. Falska beskyllningar fanns av mer eller mindre nogräknade behandlingshem, de fanns ju även på min tid. Då fick de bara 1018 kronor per dygn, Idag får de i den bristande konkurrensen betydligt mer för att göra ingenting än köpa dyra bilar till sig själva.

I övrigt kan jag bara hänvisa till min egen Häxjaktens Logik. En förfärlig beskrivning av hur socialen i Jönköpings kommun betedde sig och hur lätt det var att förvanska någon liv där och hur aningslösa och fördomsfulla man kan vara. Jag hade ju önskat att det var lögn och dålig fantasi men vårt barn fick samma uppväxt, samma problem med sin omgivning som jag och alla blundade för det uppenbara. Ingen trodde på en fd patient och fd missbrukare och om uppväxten var jobbig så vart det nyfunna livet och verkligheten betydligt värre med alla sinnen vidöppna. Dessutom vart plågan att se sitt eget barn tappa glädjen och bindas in i obearbetad sorg en mardröm utan like. Jag lider idag av ptsd istället och anser att den som förnekar PAS som ett begrepp begår avgrundslika misstag bara på sin okunnighet om vilka spel människor är beredda att spela för att slippa ta itu med sina egna problem. Satsar allt på ett kort och förlorar hela leken…

Dessutom fälldes kommunen på flera punkter, av Länsstyrelsen, men tuffade ändå på i samma anda? Dessutom gjorde ”sanningssägaren” parodi på sig själv i två domstolar. Förlorade i Länsrätten bara av det skäl att försöka övertyga rätten och bortse från det faktum (?) att den obehöriga BUP hade gjort ett grundligt jobb i att missa det väsentliga och stod till 100 % på hennes sida. Det är så man förlorar i ännu en instans om man är riktigt sjuk och ändå uppbär socialens stöd och de kan ju inte vidkännas att de bygger en stor del sin verksamhet på falska anklagelser och fördomar, okunnighet och ovilja.. Det är så man ådöms väsentliga viten och skyddas av en enögd socialtjänst som uppenbarligen låter skattebetalarna stå även för de mest falska fioler.. Tillika överklagades denna dom till Kammarrätten som inte hade några som helst svårigheter att avvisa och tilldöma än mer kostnader och inte ens tillbakadragandet renderade någon befrielse från den notan. Det är så formulerat i domslutet. Så varför fortsätter socialen denna parodi på verksamhet? Varför tillåts ännu ett barn misslyckas med allt under sin uppväxt och i vuxen ålder stå utan utbildning..? Resulterande i tidig debut, dåligt sällskap, skolk, missbruk och kriminalitet… Det är då lätt att räkna ut varför det blev så. Parental Alienation drabbar barn med synnerligen olika konsekvenser och får resultat efter den blinda förälderns allra värsta önskemål och enda förklaringen ska vara att det är pappans fel…. Han som inte ens fick vara där vars roll beskrevs som ett monster..

Du kan säkert finna fog för att inte tro min beskrivning. Jag kan ju bara ana vad som fattas för att missa det väsentliga. Det är ju en sensation kanske att påstå att det finns vägar ut ur svår sjukdom. Jag är ju säker på att tusentals människor fåtts att tro att det inte finns hopp utan bara piller och att svälja den värsta förtreten med hopplösheten och bara bita ihop. Det finns mycket brister i vårt samhälle mest beroende på att vinstintressen tagit det förnuftigas plats. Det gäller vården, kosten, behandlingshemmen, SIS ja hela vår tillvaro. Att de icke patenterades svaren på alla problem blir billigare och bestående måste ju bekämpas av de som förlorar detta spel. Det har de gjort länge. Det nästintill året jag fick adekvat vård och behandling gav mig livsnödvändiga verktyg att hantera verkligheten. De saknade jag från början. Dessa räckte givetvis inte till i den orättvisa kamp som socialen och andra bedrev sedan bedrev. Smärtan hos Sandvikenparet gick inte ta miste på. De var ju ändå två trygga individer med två lyckliga och oskadade barn. Det vart det ändring på. Dessutom närvarande föräldrar och vänner. I den sitsen var inte jag med åratal av depression och dessutom senare panikångest. Vilket ju var självklart. De flesta som drabbas har haft svårigheter att hävda sig. Det är säkert något som offrats för att en förälder eller två tagit mycket mer plats än de borde i sitt barn sinne.

Min släkt hjälpte inte mig med något. De var ju å andra sidan grunden för hur det blivit så, det är väl självförklarande. Att socialen blev en maskin att krossa människor under visades i Sandviken. Kompletterat med vansinniga utredare, åklagare såväl som häktesvistelsen ”on a quest in space”. Det är inte undra på att falska anklagelser är svåra att ge ett erkännande med sådana självutnämnda proffs säkra på skuld. Det är fördomar och en knäckt individ som leder till bevis inte fakta. Det är en Häxjakt.

Thebananarepublicofsweden

with 3 comments

.

Thebananarepublicofsweden

Finns okunnighet? Aningslöshet? En del  simmar obekymrat på ytan. De har aldrig doppat huvudet ordentligt utan ligger och flyter passivt för att de har en övertygelse om att slippa engagera sig. De tror att kunskap och övertygelse är lätt åtkomlig. Att gå till botten i en viktig fråga kan ju ge oväntade erfarenheter. Särskilt viktigt om det personliga engagemanget är knutet till åsikter och i stort sett inte har mer att hålla sig till. Man skulle kunna tala om ett syndrom. Ett närvarande skal som hindrar sanningen från att nå in, som förhindrar djupare engagemang och förståelse.

Några av terapins största stunder kan ju sägas varit, att få ha ett bollplank, att få arbeta sig fram i en process mot ett beslut. Först då kunde det ju sägas vara förankrat i personen. En uppväxt som aldrig innehöll ett mått av diskussion, processande kan ju bara handlat om att det fanns ingen medvetenhet annat än en beklämmande ytlig.

Nedanstående inlägg skrevs 20130526 på bloggen thebananarepublicofsweden

De flesta som använder begreppet ”bananrepublik” saknar nog något väsentligt i sin uppfattningsförmåga.

Dit räknas givetvis Utrikesministern och alla de underhuggare, underdogs som bara kan skälla på kommando.

De behöver inte ens förstå vad de skäller på eller varför.

.   .   .

Slår du upp PA på wikin så finns referenser till Parental Alienation redan från 40-talet. Att detta beteende har olika grader av allvar och konsekvenser kan ju också vara relevant för att de värsta avarterna ger psykiska skador, PAS som i Syndrome. Gardner ägnade sig åt reella fallstudier vilket ju för den okunnige inte säger något om seriositeten.

Gardner upptäckte att barn som verkligen utsatts för sexuella övergrepp drabbades av föräldrarnas överdrivna välvilja och belade barnen med skuld och dramatik värre än övergreppet, förutsatt att våld och tvång inte förekom. Dessa barn mådde betydligt sämre av efterspelet än vad de borde och var givetvis en konsekvens av att överdramatisera händelsen långt över det normala. Till dessa människor riktade Gardner sina uppmaningar. Allt går att missförstå om man vill det och att dra slutsatser om någon utifrån lösryckta stycken. Någon bluff kan inte PAS vara och att barn utsätts för övergrepp i sådana fall som att tvingas avsky och i värsta fall hata sina föräldrar kan inte viftas bort med ytliga och kvalificerat banala påståenden. dessutom går ju hycklande människor fria som utmålar sig som offer och bara har en gärningsman att skylla på. Det är dessa som oftast säger att den frånvarande pappan har ansvaret för hur barnen blivit, trots att dessa mödrar ofta gjort allt för att hålla dessa fäder borta. Dessutom visar de tydligt med sitt beteende att de inte kan ha varit lätta att leva med, med tanke på hur de låter efter förhållandet är slut.. Logik är inte deras bästa ämne och inte anhängarnas heller. Sedan är detta ingen försvarsskrift för verkligt våld och verkliga övergrepp. Det finns, det förekommer, det utesluter tyvärr dock  inte falskspelet, skenheligheten eller viljan att dölja sin position på glasberget.. Det är i grunden existentiella problem detta rör sig om och de påverkar hela personligheten, med ödesdigra beslut om sin egen tillvaro och svåra konsekvenser.

Mitt engagemang bygger på att alla ska ha hjälp både anklagare och offer. Konsekvenserna av att förneka dessa problem är ju lika vanskliga som vid andra övergrepp. Det är väl främst de tabukristna och högerkristna som stått för häxjakten på Gardner. Dessa grupper visar ju inte förståelse för verkligheten eller mänskligheten i några andra sammanhang. Utan har värderingar som ofta känns mycket främmande och i avsaknad av insikt. Skapar inte denna miljö sina egna problem så säg. De förskjuter sina döttrar om de blir med barn osv osv…
Jag är själv uppvuxen under sådana premisser och hade funderat länge i vuxen ålder på mina föräldrars brister i att vara förebilder, deras oförmåga att trygga varandra och kommunicera för att lösa sina problem, men de kunde inte och den ena skyllde allt som hände på den andre och tog aldrig itu med sina egna problem. En ”syndabock” befriade min mamma från ansvaret att ta itu med sitt eget liv, sina egna personliga problem Givetvis drog hon in mig i detta. Dessutom hade hela min uppväxt varit ett trauma och chock där känslolivet var bedövat och fullständigt utan tårar, uppväxten och skolgången blev ett helvete. Långt senare blev det konfrontation och en öppen begäran om att slippa höra beskyllningarna på pappa. Han var definitivt inte guds bästa barn och hade givetvis sina problem, sin taskiga uppväxt.

Vi fick aldrig någon kontakt ens i vuxen ålder och visst var det en besvikelse också. Dock ska ju tilläggas att det gick aldrig att anförtro sig åt mamma, inte ens senare. Hon var så okänslig och oerfaren om personliga problem, viftade hellre bort dem som bagateller och det är lätt att konstatera som i fallet med pappa att de inte sökt hjälp, inte tagit itu med sitt, givetvis besparade dem besväret, men också lät den så viktiga tryggheten utebli i sina egna liv. Det är ju säkert att det man inte har själv, bär i sitt hjärta kan man inte dela med sig av heller.. Anar man inte vad detta innebär för barnen så är onekligen existensen grundad i en ”bananrepublik”.

För mammas del vart det lättare att skylla på pappa men det betydde också att hon sköt alla sina problem framför sig i hela sitt liv. Det gjorde tyvärr också pappa. Deras kommunikationsproblem vart inte mindre när de inte kunde nå fram till varandra, höra eller se varandra.

Nåväl vid konfrontationen blev det klart att jag inte längre köpte beskyllningarna, inte accepterade att få höra hur allt var pappas fel. Givetvis vart mamma oerhört snopen men än mer hatisk över att inte längre kunna skylla ifrån sig… Själv trött att aldrig få göra sig hörd, få bestämma själv var det här givetvis ett nytt steg och i denna miljö kostade det så mycket mer. Det fick ett högt pris, särskilt i ett barns ögon. Det barn som aldrig sökt sin trygghet eller lättat på hjärtat för någon. Min mamma, tyngd av skuld och självanklagelser, men plikttrogen och ansvarskännande till det yttre en ordning men i det inre ett mindre kaos.

Så hur kan det ha varit att vara fyra syskon. Mig som yngst och alla var vi mer eller mindre manipulerade? Jo det betydde senare att hamna i det dilemmat att ha klarat ut så mycket av mina egna problem och sedan betrakta vad vi hade. Mamma som ringde det ena syskonet och skyllde ett annat för de problem som plötsligt uppstått. Eller hur mamma fullständigt övergav föräldrarollen och tom tog parti för den som hade ett orättvist övertag. Hur mamma blint och mot bättre vetande försvarade dåligt beteende. Det utbredde sig aldrig någon syskonkärlek och samhörighet och det är ju mycket lättare att ha tagit itu med mina problem och blicka tillbaka in i den tillvaron och se hur allt kunde bli och vara så fel.

Först då kanske det kan stå klart för andra betraktare på isolerade öar om vad verkligheten kan innehålla och hur förvänd uppväxten kan bli därför att ens föräldrar inte förstått sin roll och vad det innebär att vara förebilder. Själva barn och offer för egna omständigheter kunde de inte fylla någon annan med vad de själva saknade. Med ett barns förstånd fick den närmaste omgivningen skulden för allt som inte fungerade…

Så vad betydde PAS. För min del var det ett obekant begrepp och namn och jag visste allt om hur det var, vad det fick för konsekvenser. En sak var säker som nybliven osäker pappa man som snart fann sig i rollen. Jag skulle aldrig upprepa mina föräldrars nonchalans, aldrig missa ett tillfälle att stimulera, alltid svara på frågor istället för att vara rädd för dem, entusiasmera, roa och trygga.

Först som snopen och beskylld förälder i samma sits, blev det senare klart att det forskats på denna problematik och att det hade ett namn. Den som inte vet vad skenhelighet är kan nog inte heller förstå spelet dessa människor bedriver allt för att slippa konfronteras med sina egna problem. Ett säkert tecken är att de tål aldrig invändningar, de tål inte frågor och skulle du visa dig kritisk blir du snart körd på porten. Dessa människor, barn i vuxna kostymer vill bara ha jasägare i sin omgivning. De uppvisar ofta hårda och oresonliga attityder i andra frågor och är fort färdiga till att döma och fördöma. Syndromet utesluter djupare förståelse av verkligheten. Det måste ju få en förödande konsekvenser för känslolivet att av oförsonliga lojalitetsskäl tvingas bedöva sin egen längtan, sin saknad, tycka som den hatiska krävande föräldern, som inte tål några invändningar.

I vårt hem lästes inga sagor, mörkret var skrämmande. Det fanns givetvis ingen att ty sig till. Där fanns ingen grundläggande medvetenhet om god livsmiljö och den anade medvetenheten skyddades med förnekanden och hot så fort något av detta skal var nära att brista. Vi barn passade bäst om vi inte hade något att klaga på, så vi fick något att äta. Det övriga gick, ja, som på en höft och i många fall inte ens det.

Det är smärtsamt att komma till klarhet och att kunna lämna dessa domäner av självhat, främlingskap och skuld, falsk skuld. Eftersom inte särskilt mycket är barnets fel som det inte kunde rår för.

Så är inte min förmåga att förstå vad jag varit med om, befriats ifrån, en dokumentation om vad PAS innebär? Det var först i vuxen ålder jag stötte på teorierna och de bekräftade så mycket av det jag sett och själv levt i. Kalla mig gärna lögnare men inse också att det säger mer om dig. Att resan ur detta var smärtsam, svår och förvärrades av en psykiatri som saknar större delen av sin inlevelseförmåga, som tror att medicin rår på de grundläggande problemen tycker jag är värt att nämna. Ola Gäfverts förkastliga sentens och filosofi ”vi jobbar inte med känslor” säger det mesta om trettio års tortyrliknande vård som så många erfarit och fått sina problem fastgjutna kring fötterna med..  Nej, de jobbar inte med känslor och det tyder väl på att de själva tagit sin medicin på fullt allvar utan att förstå konsekvenserna.

.

Kan barn övertygas att ljuga?

Vi kan väl vara säkra på att vi och barn sätter gärna tilltro till det vi antar, tro är sant.

Det är ju till syvende och sist perceptionsförmågans relevans till fakta som avgör hur korrekt den fungerar.

Viljan hos föräldrar och anhöriga finns att få det att låta så och det är väl en god början på upptäckarens nya erfarenheter i en otäck djungel.

Beslutsamheten finns tydligen till att vilja bestraffa och föredra en viss negativ beskrivning.

Vad detta bottnar i går att fundera ut och givetvis få svar på.

Bristen på känslor avslöjar lögnarna och förekomsten av känslor bekräftar den falskeligen anklagade.

http://youtu.be/LXvv2ctwg2Y

Se gärna de följande 3 avsnitten också.

.

Till det kan ju med ett något folkligt nöje läggas detta. En domstol dömer tvärtemot en socialtjänst utredning.

Även de har hållit på i decennier med något de definitivt inte begriper. Till råga på allt elände har de kallat det ”Barnets Bästa”. http://wp.me/p1zCpc-7jS5   http://wp.me/p1zCpc-7jLy

Den Akademiska utbildningen måste ses som undermålig om detta är ett verk av bildade människor i barnens tjänst. Att upprepa sina misstag under trettio år är en bedrift. Att inte lyssna på kritiken under samma tid tyder på en militärisk bunkermentalitet som Vatikanen måste avundas. Har de bara lyckats träffa likasinnade under alla dessa år?

.

Finns det mera Salt? Rond 2.

leave a comment »

.

Finns det mera Salt? Rond 2

Det finns ett enkelt sätt avslöja om barn eller vuxna lever kvar i sin förfalskade och påtvinga föreställningsvärld. Tror du mig inte? Ändå är det så förvånansvärt simpelt.

De ställer inga frågor om hur det var. De frågar inte efter vad som hände. De försöker inte ens hitta en balans i sin uppfattning utan deras frågor handlar istället bara om att bekräfta den redan dåliga men tyvärr befästa beskrivningen. Dessutom slutar de inte försvara den falskt ”förorättade” heller, utan lever med den fasta övertygelsen, att den människa de fått en förfärlig beskrivning av dess omvärld, var ett falskeligen påstått offer. Givetvis måste ju en sådan beskrivning ha en gärningsman och ett skuldberg och det är väl här hindret för dialog tornar upp sig. Oförmågan att väga information, fakta och utifrån det göra sig klar om hur saker hänger ihop kommer aldrig igång utan försiggår istället konsekvent utifrån den information som skallas grund, utgjort grund för hela den beskrivning som en gång påtvingades. Att ha gjort upp med sitt förgångna är ju att redan i frågandet vara öppen för alternativ inte ställa frågor som bara bekräftar de redan tagna besluten och föreställningarna..

Dessa växer givetvis inte upp. De mognar inte och det är ju beklagligt. Dessutom är det alltid den frånvarande faderns fel? Den som alltså påverkat dem minst? För så måste väl det räknas. Att sgs aldrig fått träffa eller leva, umgås, växa kan ju bara ge ett resultat och en form som motsvaras av den som är närvarande. Det är ju de facto oftast dessa mödrar och de lär sina barn skylla på fadern och de hämmar också därmed deras mognad. Först har de ju ifrågasatt barnets längtan och intresse för sin pappa. Att villkora uppmärksamheten på det viset är ju grymt, men så ser det tyvärr ut när det har riktigt allvarliga nivåer. Dessutom kan ju inte spelet ”pappa kommer göra dig besviken, pappa vill inte veta av dig, pappa bryr sig inte om dig” inte lyckas om inte barnet slutat sakna och undra. Det betyder ju också att dessa barn aldrig blir tillgängliga för manipulation. De motar bort sina fäder så länge deras pådyvlade ”världsuppfattning” råder, för ingenting kan väl vara starkare än övertygelsen som en gång tvingade dem, utom möjligen sanningen. För om den inte är det, vad händer då? Jo det väcker smärta och vad innebär dessa signaler? I begynnelsen var ju saknad, längtan och smärta något de tvingades begrava. Till slut får ju den av belastningen alltmer en oformlig och svårtydd gestaltning, något som hotar. Smärta var ju något dessa tvingades hålla tillbaka, till ett omåttligt pris en gång. Att väcka den är givetvis att ställa saker på sin spets och att sanningen upplevs som ett större hot kan ju kännas skrämmande för den som vant sig vid lögnens bestående och molande smärta. Den individen kan ju inte förstå omfattande och övergående sorg och bekymmer. De har formats efter en betydligt mindre men med den falska grunden som smalt fundament. Då känns inte ens den övergående smärtan som ett alternativ utan ett hot, trots att denna får ett slut, en tröst och en visshet. Dessutom öppnas sinnet upp för djupare förståelse av de egna upplevelserna. Styrkan kommer sakta glidande och trygghet infinner sig också om processen mot övertygelsen om accpetans och kärlek får fortsätta.

För det är det konkreta friskhetstecknet hos människa som lämnat en förljugen värld. De vill veta. De hör av sig. De är sugna på information. De ställer frågor och ur en behjälplig förälder får de svar och kan för första gången bilda sig egna uppfattningar.

 

Frågar de inte får de aldrig veta och säkert kan det garanteras att processen till läkedom har aldrig påbörjats. Utan sinnet blir kvar i sin rundgång och fortsätter bara bekräfta de gamla föreställningarna… Givetvis blir ju livet därefter, förkrympt, hämmat och osäkert.

Beklagligt men sant. Under locket härskar ett obändigt tryck av gammal sorg och smärta. Den som handlade om att inte få sakna sin pappa, att inte få glädjas eller längta efter sin andra förälder. I värsta fall tvingas tro att pappan egentligen aldrig älskade eller saknade barnet. Ja dessa mödrar är grymma i sitt spel efter åtminstone ett surrogat av någon som behöver dem. Om än så blott deras barn och priset blir högt. De vänjer sig snart vid lojaliteten och vet inget annat än den snart. De har ju heller inget val.

Vad kan tillkomma in en begränsad begreppsvärld? De är ofta nedlåtande mot sina fäder. I visshet om att de har den rätta beskrivningen. De ger inte sina fäder en någon större chans att få vara med annat än på ett avlägset hörn och det har många fått erfara hur det känns. Sedan tillkommer ju den gamla faktorn. De som ljugit om hur det var för att inte bli övergivna med sina problem kommer att bevaka sina barn som hökar så att de inte kommer till tro på sanningen. För hur skulle det se ut? Försök få mig att tro att dessa faller till föga och erkänner vad de ställt till med! Eller att de redan övervägt det faktum, kalkylerat om vad som skulle ske om de avslöjades! Vilket ju för det falska sinnet är en katastrof de inte vill bli åskådare till..

Så klart att de fortsätter sin sejour i träsket och skyller alla sina tillkortakommande på någon som aldrig var där. Lustigt nog stötte de ju faktiskt bort sina tilltänkta med att aldrig vilja ta itu med sina problem. Det är ju därför dessa PAS-drivna är så lätta att känna igen, de fortsätter vara krävande, oförsonliga även efter förhållandet och bekräftar ju därmed sitt bristande intresse av att på ett vuxet sätt ta itu med sin tillvaro. De vägrade dela sina liv på lika villkor och försökte bara leva sina liv på bekostnad av den andres, med omänskliga krav på tillmötesgående, de förödde sina förhållanden och så fortsatte de behandla sina barn, även när de längtade efter pappa.. Det var ju deras barn, inte en fadern och modern. Dessa människor är kompletta egoister, kanske små barn, så som de blir utan styrsel och utan att få lära sig bli accepterade. Då lär de sig inte acceptera någon annan heller.

Därför får den föraktade fadern bara höra ekon av den förljugna beskrivningen och det föraktade livet. Ju fler känsliga beröringspunkter, dess fler tillfällen att bevisa hur förkrympt deras uppfattning är och hur omedvetna om föraktet de baserar sin uppfattning på. Så du får givetvis höra hur sjuk du är fastän att kopplingarna inte ens borde existera. De kan inte skilja på då och nu, för de har aldrig ens övervägt att det finns ett. Givetvis förlorar sinnet sina nyanser i en värld som påtvingas dem. En uppfattningsförmåga som bara tillåts i snäva gränser. Inte ens den får ju rumstera fritt för det sinnet som bestämt dess rymd tål inga invändningar. Hatar frågor.

Varken de eller de drabbade kommer att få uppleva hur det känns att verkligen leva. Vilket ju är tråkigt. Alla deras resurser kommer  att förbrukas på att hålla locket på och inte släppa fram smärtan och våndan.

Vem är då bitter? Jo det är faktiskt de som inte vill sluta spela spelet. De som ljugit har mycket mer att förlora och så mycket mer att vinna, men kan ju aldrig se det. De kan aldrig se runt hörnet, de kan aldrig skönja vad det innebär att slänga av sig det gamla och se världen på nytt. Svaret på det vet både du och jag.

De ringer aldrig och frågar….

Tinnitus, Posttraumatisk stress, Stigmatisering och PAS

leave a comment »

.

Tinnitus, posttraumatisk stress, Stigmatisering och PAS

Beskrivningarna av lidandet med Tinnitus varierar väl med individen, obehagets nivåer likaså.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article13583238.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stress-kopplas-till-tinnitus_6444420.svd

När det först drabbade mig så bestod det av ett pipande, som var värst på kvällar o framförallt nätter. Något förvånad att höra förklaringen redan 97 att det kunde bero på stress, verkade i förstone långsökt, inte för att det fattades stress, högt blodtryck, ständiga näsblödningar och en begynnande posttraumatiskt stress, sömnproblem, depression, förtvivlan och sorg. Av ingen anledning alls? Vem inbillar sig sådant? Fast vem blir inte sådan av att bli utpekad som en farlig person, av sitt ex, av Jönköpings Kommun, för vårt gemensamma barns bästa (?). Att automatiskt hamna i blåsväder för att man är en fd missbrukare? Om fd ser illavarslande ut så kanske nästan 8 år, före förhållandet peka i en bättre riktning, vid dess avslutande nästan tio… Den som lyckas få en att börja röka igen måste vara en hopplöst jobbig typ..

Märkligt nog så dög man med alla fel o brister, innan måttet rågades (?) och själv tog sin självplågade Mats ur skolan och lämnade ett otroligt enögt förhållande, men dessa ens brister, som inte alls orsakade några skäl att för motparten själv att avsluta ett förhållande, förvanskades snabbt till något både farligt och förskräckande. Speciellt som frestelsen att lägga ansvaret för kraschen på motparten blev så stor. Sanningen att säga, att vara en människa ingen vill leva med kan vara svårt att bära, speciellt för den som inte vill se sina egna brister. Sådana blir ju särskilt krävande i förhållanden eftersom de prenumererar, gärna från gud på att ha alltid ha rätt och för guds skull aldrig det motsatta. Som om inte det var nog skulle också en liten oskyldig individ dras in i detta. Vars vilja tämjdes, krossades när nödvändigt, under former som enligt vissa inte finns (?) – PAS. Det är märkligt att sitta här med facit och veta att det finns en pöbel därute, som tror vad som helst bara de matats med riktigt dåliga historier. Att värna om övergrepp mot barn måste innebära alla former av övergrepp. Inte kan man väl utesluta just detta för att några pedofiler använt kunskaper o forskning i sitt försvar? Ändå är det var som förs fram under olika mer eller mindre fanatiska former av skrianden o rop, på hämnd och våldsamma åtgärder och ett kompakt motstånd mot sunt förnuft.

Min Tinnitus försvann trots att den inledande förvillelsen och förklaringen handlade om hög diskomusik i tonåren och annat buller, just för att den hade stress som orsak. Det var ju skönt att höra av den som sedan ett tag var ens stödperson.

Posttraumatisk stress är svårt att komma förbi om än inte omöjligt, men hur talar man om för sitt barn att man inte är den hon tror, när hon vägrar lyssna? Kanske kan det vara ett problem och bli ett syndrom att växa upp med en förebild som kräver osviklig lojalitet, som bannar och hotar mot allt som  i en positiv anda verkar i en intresseriktning som pekar åt fadern. När förutsättningen för existensen inskränks och gillandet blir villkorat till en förälder, för barnets egna välbefinnande, inträder snart värderingar anpassade helt efter den enda accepterade modellen..

Vad hör då till syndromet? Att förvanska alla fakta, som att din far hörde aldrig av sig. Ville inte ha dig, Tycker inte om dig. Mamma är rädd för pappa…det borde du också vara… Verkar sättet grymt? En mor o dotter som sitter och hånar och skrattar åt barnets farmor, är väl en duo väl värd att skåda på film för att tro. Inte desto mindre hamnade det på pränt i en BUP-utredning, där det påstods att farmor var rädd för sin son? Var fick Hitchcock sina historier ifrån? Hur kommer det sig att det går att på fullt allvar påstå vedervärdiga saker som det om en fader då? Tja, den enklaste metoden om nu får kalla den för det är att ha en Socialtjänst, som inte kan föreställa sig offerkoftan eller vågar ifrågasätta beskrivningen av förföljaren… Något gammalt läkarintyg kunde ju komma väl till pass, just när förhållandet verkade spricka? Den moraliska frågan, om någon verkligen har rent mjöl i påsen, som har ett stulet läkarintyg, föresvävar inte den högt bildade skaran på denna nivå. Inte heller en aldrig sinande ström av försök att ha fått någon annan läkare att skriva ut ett, som garanterade att denne fader var direkt olämplig att träffa sin dotter.. Vilket ju någon av dem påpekade för mig efter att ha upplyst mig om moderns försök.

Summan av den förvanskade kardemumman borde ju varit att mamman skulle avslutat detta förhållande, med vederbörlig hjälp från både polis, åklagare och socialtjänst. Kanske brandkåren kunde bidragit  med brandfiltar för att släcka detta sinne så förtärt i lågor av av hämnd och brist på självinsikt? Att ha mer än tio års stöd av Jönköpings Kommun kan givetvis öppna dörrarna hos BUP, vilkas försök att göra processen kort, bara kunde saboteras av det hämndlystna sinnet, med en enastående enmansföreställning i Länsrätten. Vad varken Jönköpings Kommun undrat över i tio år, med en sk umgängesrättsutredning som borde kallas skandal, eller BUP under vad de kallar utredning av pappans rätt att umgås med dottern, avslöjas i all sin glans med några enkla frågor i en rättssal.. Bara den som inte är frisk kan undgå det faktum att segern redan var vunnen med den utredning BUP lämnat in. Att den hade slagsida åt de vansinniga beskrivningarna modern med förtroende övat på i snart tio år gjordes klart. Inget av det fadern kunde berätta eller beskriva togs någon hänsyn till av BUP. Så hur agerar den som har en advokat inför den avslutande förhandlingen, kommen dit med en utredning som så klart ifrågasätter pappans rätt att kunna fortsätta umgänget?

Det förvånade t.o.m. advokaten för den som tycker sig behöva spä på BUP 100 % utredning till sin egen favör och inför sittande rätt göra parodi på sig och där advokaten till sin klient bästa är tvungen att slänga upp armen/handen i ansiktet på sin klient för att hålla tyst, har redan avslöjat sig som den ansvarslösa vårdnadshavare denna kunnat vara i snart tio år med socialtjänstens försorg. Några enkla frågor under ca 10 – 15 minuter avslöjar falska ideal och en hänsynslöshet mot ett barn som bara hade sin grund i hämnd, elakhet och synnerligen grov hänsynslöshet. Inte en sekunds omsorg eller ansvar för ett barn. Så hur en socialtjänst kan undvika de korrekta frågorna för att få svar på varför en person säger sig vilja skydda ett barn har de undvikit i nästan tio år. Hennes ombud som alltså enligt god advokatyr talar om att hans klient inte behöver säga ett enda ord till under förhandlingen, eftersom det ser ut som en promenadseger blir alltså tvungen att åskåda sin klient göra grodor och förmodligen för att skydda sig själv vräker upp armen i ansiktet på henne för att inte fler påsåtenden ska berätta än mer om den människa socialen inte ställt en enda vettig fråga. Som tex jag i mitt tillstånd redan ställt..

F.ö. gick det bra att söka socialbidrag för att ha överklagat Länsrättens dom till Kammarrätten, vilket medförde att motparten fick bära pappans kostnader för förhandlingen, trots tillbakadragandet av överklagan. Kanske garanterade Kommunen fortsatt ekonomisk assistans i att motarbeta fadern, vilket också skedde trots domen och skälen till det. Så hur kan ett sinne som så förmörkats av tvång och komplex, upptäcka att dess far är någon annan än den hon tror? Att i alla år lämnat en beskrivning och alltid förklarat allt med sin mors framtvingade, har givetvis bundit sinnet till en ny offermodell. Där faderns påstådda svek, förakt för barnet utgjort den alltmer minskade värdegrund ett litet barn fått att tillgå. För nog är det väl så, när kommunen under sitt brevhuvud,  på sitt eget tjänstepapper, på moderns krav, anmodar fadern ”att inte skicka så många vykort”, att modern håller på med något riktigt otäckt?

Kommunen fälldes av Länsstyrelsen som undrade vad de egentligen höll på med, för att understryka det hela med att ”det inte ingick kommunens arbetsuppgifter att agera på detta sätt”. Fick barnet någon som helst hjälp? Nej. Fick fadern något som helst stöd? Nej. Försökte pappan påpeka att mamman hade allvarliga problem? Ja, redan i inledningen, under umgängesrättsutredningen. Dock gjorde den kvinnliga dominansen eller ren dumhet, svårt att säga vilket eftersom jag är man, att förslaget aldrig kunde få fäste. Särskilt inte som de redan bestämt sig för en gärningsman och ett offer, hur barnet fick lida under denna indoktrinering mer lik tortyr brydde de sig inte om, eftersom pappans påverkan på barnet skulle begränsas så mycket som möjligt. Incestanklagelserna som anfördes i rätten under de märkligaste former, där påståenden om den egna faderns förförelseförsök av mamman, inramades med en för tillfället betydligt ärligare beskrivning lämnar de flesta sinnen i funderingar ”Min pappa kysste nog mig på bägge kinderna för han är från ……….”. Att fadern redan då månader efter de träffats börjat hysa de starkaste tvivel om att något förförelseförsök, besannades kvickt från det håll han minst anat? Att detta inte höll i tingsrätten som grund en gång för att inskränka umgänget kan väl de flesta räkna ut. Varför just den meningen försvann ur protokollen och tom banden kan ju bara den tänka sig som inser hur det räddade den (jäviga) vännen/utredaren/socialarbetaren från en uppenbar skandal. Barnet försatte de i ett kompat mörker och en påtvingad växande övertygelse om att pappa var farlig, ett hot, suspekt och gud vet vad.. Och nog hade det varit grund för att gå till doms om synnerligen grova falsa anklagelser, som vårdnadshavaren själv på det besynnerligaste vis inför sittande rätt fullständigt tog udden av..

Här bidrog istället socialtjänsten med vad än idag inte kan kalla en korrekt umgängesrättsutredning. Den är fylld med anspelningar på att fadern är sexuellt suspekt? ”Han har duschat naken i trädgården” när dottern och flickvännen var med, en av de varmaste somrarna på länge och med en trädgård på landet och minimal insyn? Dottern stänkte vatten och hade jättekul som alla barn har, givetvis vändes detta nöje, som så mycket annat knutet till umgänget med fadern, till något helt annat under de villkor och korsförhör, som stipulerats hemma. Allt gott pappa gjort, befäst skulle med en determinism begreppet själv måste skämmas över drivas in absurdum.

”Han har badat naken i badkaret med dottern”. Stod det i umgängesrättsutredningen. Att hon då var så liten som två år spelade ingen roll alls. Att det badades vid senare tillfällen gjordes givetvis till ett bekymmer också det, speciellt för flickan. Om det finns något roligt i detta och det är svårt att finna faktiskt, så är det väl den Kristna utredarens svar på om hon hade barn och om hon badat naken med dem?  Det jakande svaret motsvarade inte alls de fantasier som hon i kristen välvilja kunde applicera på andra. I samma ogruvliga anda fortsätter utredarna sin beskrivning av mannen som icke samarbetsvillig ety han inte vill uppvisa ett intyg på sin psykiska hälsa? Faderns som upptäckt det meningslösa i sjukvårdens medicinprogram efter flera år av vanvård. Sökt sig till ett behandlingshem och på åtta månader förändrats grundligt. Vårdens hopplöshet förbytts i förvissning och drömmar börjat skira om att tom bli terapeut. Jo det är ju i sig långsökt, men att jämföra hånet och föraktet vården, som oftast erbjöd. Inga lösningar men ett ständigt flöde av medicin och blandningar ledde ingenstans. Så viljan att hitta hjälp var välgrundad och tack vare den förlorade en av världens sämsta vårdinrättningar sitt grepp om en person. Hur ska någon kunna få ett intyg på sin hälsa därifrån när de inte har en fungerande behandling för att hjälpa människor ur svåra psykiska problem? De löser ju inga sådana utan förvärrar dem ofta och i värsta fall försöker kompensera sina övergrepp med ECT och då börjar verkligen saker och ting hända om de inte redan var illavarslande.

Hur kan något sådant existera där vården inga andra svar har än hopplöshetens stora filt som lägger sig över både anhöriga och offer? Behandlingen som var så lyckosam för vårdtagaren/klienten föll på att Kommun och Landsting inte kunde enas om vem som ville betala… Hade vetskapen om att mamman stulit ett gammalt läkarintyg, funnits hos fadern, under den tid förhållandet började brista i fogarna, kunde ju moderns suspekta attityd fort ha avslöjats. Dels för att detta säkert uppvisades på alla instanser som hade med barnet att göra och nu användes bak ryggen på av utbildade socionomer som medvetet begick tvivelaktiga gärningar med sitt agerande. För de ansåg att han skulle förelägga bevis på sin hälsa trots att terapin var framgångsrik. Att de i sin ägo hade ett gammalt och ett stulet läkarintyg kunde de ju inte berätta. Det i sig stulet var ju ett lagbrott. Att de inte tvivlade på vårdnadshavarens avsikter är ju också ett underligt faktum. För framför dem satt en person som var resonabel och meddelsam, som inte alls motsvarade den något tilltagna diagnosen i ett gammalt läkarintyg. Ett intyg som enkom skrevs för att få en plats och en möjlighet till behandling. Dess status kan ju efter 8 månader på behandlingshem och tre månader innan i poliklinisk, inte bortses ifrån av människor som hellre tolkar denna information negativt. Tyvärr var jag vid denna tid ovetande om att socialen förmodligen genom  att bryta mot flera lagar och förordningar skaffat sig tillgång till mina gamla sjukjournaler, från ett mindre nogräknat behandlingshem. Om inget däri ledde till någon adekvat behandling är iaf jag säker på att mitt val att söka adekvat hjälp stod sig bättre än något i dessa. Ett sällsynt friskhetstecken kanske men inget mot hur ”socionomer” ska tolka villfarelserna i journalerna. Länsstyrelsen fällde Socialtjänsten för att ha gjort en P33 rörande skydd av barn utan att ha ett skriftligt underlag. Dessutom ringde de istället för att sköta sådan korrespondens på papper, vilket ju sätter dessa socionomer på en nivå lik mammans.. Inget skulle hindra dem från att få rätt.. Till mig krävde de skriftligt på allt sade de…

Socialtjänsten saknar ju utbildning att tolka denna information och om en individ som är talför, logisk och lämnar klara svar, inte motsvara deras dåliga förväntningar, så måste ju ett flera år gammalt läkarintyg vara inaktuellt. Men de gör sig inga bekymmer utan vänder precis allt fel och efter egen vilja. Den vilja som redan bestämt sig. De sökte inte ens efter fakta som motsade sina beslut. Detta på en person som inte gripits, åtalats eller anmälts för några brott?  De gick enbart på hörsägen. Så vad snurrar i sådan sinnen. Måste de inte undra varför hon inte gjorde slut? Denne förskräcklige karl befann sig trots allt på behandlingshem? Ett behandlingshem hon själv efter två veckors utbildning klargör ”de botar inte människor med guds kraft”. Hur denna person kunde ha denna instans och myndighet som socialen utgör till dess fulla förtroende trots bristen på fakta är ju en lektion i vad godtycke faktiskt utgör.

Han befann ju sig på behandlingshem redan ett år innan, åkte nästan varje helg hem i behandlingshemmets bil, som de villigt lånade ut.. Var med på förlossningen. Tog bilder då, som modern sedan ”ville slänga”? För att de givetvis inte passade in i moderns beskrivning av fadern? Utredarna har skrivit om att modern berättar att fadern under hela deras förhållande ljugit om sin hälsa för henne. Det är heller inte sant…  Mamman inbjöds för att utbildas om sin tilltänktes behandling och med en förhoppning om att själv finna skäl till att börja i terapi. Fullbordar utbildningen men konstaterar sedan, ”de botar inte människor där med guds kraft”. Läsaren får själv dra sina slutsatser av ett sådant uttalande och kanske finna, ana, de verkliga skälen till varför detta förhållande faktiskt tog slut. Beskrivningen av mannen som den kompletta otäckingen kanske vida överträffas av en individ som svårligen betraktar sig själv i ett klart ljus och hellre dväljs i mörkret, än erkänner att ingen orkar leva med denna.

Den mindre nogräknade socialtjänsten fann de tunna historierna värda att spinna på. De fann för övrigt att det var värt att bryta mot både lagar och förordningar, de fälldes av Länsstyrelsen, detta utan att ha annat än en mytomans fantasifyllda beskrivningar. Tänk om Louise i Vetlanda hade mött den exercisen? Den mannen var omvittnat farlig med polisingripanden, domar odyl. Ändå fick den varianten av socialtjänst inte ändan ur vagnen. I Norra Småland behövs däremot inga sådana bevis? Här gick det bra med Grovt förtal, falsk tillvitelse, falska beskyllningar och en aldrig sinade kraft av inbilskhet och synnerligen dåligt omdöme..

Sitter man i en domstol och försöker lura i den att en dotter mår mycket illa eftersom pappan ska hämta för umgänge, så illa att detta barn skulle vilja hoppa ut genom fönstret och ta livet av sig, på fråga om dottern mådde mycket dåligt svara ja och i nästa mening avslöjar att det inte fanns en enda anledning att söka hjälp för flickan så har hon ju grundligen förklarat vad tio års stöd av socialtjänsten egentligen var värt. Utredningen begärd av denna Länsrätt utförd av med BUP 100 % stöd och purfärsk blev på någon minut ingenting värd.. Domstolen kunde ju inte döma annat än till vite och det gjorde den, 5000 kronor vid varje tillfälle.. Denna dom överklagades? till Kammarrätten som inte fann anledning att ändra Länsrättens dom. Dessutom dömdes den nu denna att betala alla rättegångskostnader. Av vilket skäl överklagandet drogs tillbaka är okänt. Bättre förstånd? Rättshjälpsnämnden meddelade att denna sökt socialbidrag för rättegångskostnaderna och vem skulle bli förvånad om de betalade? Inför beslutet att dra tillbaka sitt överklagande så ansåg kammarrätten att rättegångskostnaderna ändå skulle falla på denna samma person. Inte undra på eftersom Länsrättens dom tydligen inte ens nu sjunkit in i vårdnadshavaren..

.

5 år innan detta utspelar sig har samma kommun fällts för att ha gjort en p33 utredning rörande skydd av barn utan att kunna uppvisa ett underlag.. Dessutom för att ha gjort den per telefon istället för som lagen kräver, skriftligen. I samma veva och samma ärende dömdes ett behandlingshem för att ha lämnat ut sekretessbelagda uppgifter, samma behandlingshem som senare skulle avslöjas ha lämnat grova falska anklagelser mot pappan, vilka stod att läsa i familjerättens journal på denne…

Att Länsstyrelsen var flata fastän de dömde, fällde finns mycket att förtälja.. Vad som klart idag är att Kommunen fick säkert del av pappans journaler från vården, dessa som behandlingshemmet begärt. Den instans som inget gjort under flera år, kan inte haft en korrekt rad nedskriven, för om 3 månaders poliklinisk terapi och 8 månader i grupp utan mediciner, kunde göra underverk är något verkligen fel i den dyrbara vårdapparaten….

.

Givetvis blev vanmakten lika stor som oändlig. Att komma ut i ett nytt liv. Aldrig levt förut, med nya insikter, seende mina resurser förmåga och ändå inte fått gå färdigt och så tvingas åse hur livet för ett barn förvrids, förvanskas, hur livsglädjen försvinner, intresset flämtar eftersom mamma bestämmer. Hånad av socialen, de satt ju på papperen, något de helst såg som bevisen, under de breda ändorna…. Sorgerna kom som ett radband vem som helst hade släppt till marken om det funnits ett val.. Den egna barndomen som aldrig skulle få upprepa sitt tema av nonchalans, osäkerhet, otrygghet, vilsenhet och främlingskap ångvältade sig in i ett glatt barn som hade fått god kontakt med sin pappa. Pappan fick samma behandling. Det föräldraskap han sedan länge aldrig ville upprepa alla sin barndoms misstag med, blev en grå allomfattande skugga, en kraxande fågel Fenix som återuppstod fastän den borde fått förbli glömd, betydelselös och utan mening..

Konstigt att Länsstyrelsen dömer en socialtjänst saknande underlag för en anmälan rörande skydd av barn. Vårdnadshavaren kunde få dem att skriva vilka brev som helst… Medan pappan hela tiden anmodades att skriva….

 Det värsta exemplet på det var ju när pappa fick vet att mamma talade illa om pappan till barnet inför förvånade öron på fritidshemmet.. Påtalad om det olämpliga i det svarade mamma ”det skulle de inte lägga sig i”. Vad sade då sektionschefen om själva bekräftelsen på att mamma talar illa om pappa som som pappa påtalat länge, men de kallat sjuklig inbillning och skrattat, hånat åt? Har inte personalen tystnadsplikt? Ja så är det ju med diagnoser. Dem tror man på även om ingen hjälp finnes. Erbjudits eller fungerat. Dem tror man på eftersom de bekräfta allt man kunde föreställa sig inom ramen för guilt by association. En socialtjänstekvinna/man, sektionschef har aldrig hört talas om ett då eller ett nu. Särskilt en kristen sådan borde ju vara införstådd med sin guds underverk… Eller är det bara sånt vi och företrädesvis de tror?

Har man haft som socialen haft fel så länge är det ju av naturen svårt att ändra sig. Prestigen tar över, som rena självbevarelsedriftens egen makabra maskerad..

 

Leva upp till förväntningar…

leave a comment »

.

Det är synnerligen märkligt att skåda socialens kräftgång och dess märkliga inställning till vad som är bra för de barn de ska sörja för. Det visar sig vid läsning att socialtjänsten fattat misstankar om släktens olämplighet när de av naturliga skäl ifrågasatt det underliga beslutet att inte låta de föräldralösa barnen fira jul ihop men sin släktingar. För detta drabbades de av det märkliga beslutet att stämplas som att ha samarbetssvårigheter?

Inget är nytt under solen. Med så lite förstånd som socialens beslut ibland synes tagna. Fattas mycket innanför skalet när de tar så illa vid sig av berättigad kritik.

Alla umgängesfäder har stött på det här förut. En otrolig styrka och kraft att motivera sina tokigheter och besluten tagna i samma anda. En lika frånstötande process när de ses ha så lite motiv för sin beslut att de har likheter med inskränkta sekters intellektuella nivåer.

Inga utrensningar av hjärnspöken sker, allt rullar på som om ingenting har hänt. Det är väl förmodligen så, inget har hänt som påverkar verksamheten, det har det inte i vatikanen heller på flera hundra år.

Aftonbladet.se

Till tonerna av Povels ”De aja bajande fingrarnas land”.

.

Häxjaktens Logik – Epilog 1

leave a comment »

.

Häxjaktens Logik – Epilog 1

De sitter tillsammans och fikat står på bordet, de har inte setts på lång tid. De skulle prata nutid och minnen, titta på korten ifrån förlossningen och hennes barndom. Kort mamman ville han skulle slänga? Gå igenom kartongerna med leksaker, böcker, band och annat.  Kvällen når ett särskilt tillfälle. Hon vill obevekligen berätta hur det gick till när hennes morfar skulle ha försökt förföra hennes mamma? Han lyssnar inför en okänd beskrivning, men inser snart den beskrivningen inte stämmer, är ologisk som alla tvivelaktiga påståenden. ”Morfar skulle först lagt handen på mammas lår, sedan på hennes bröst”.

Varför en domstol då för nästan 20 år sedan när mammans anseende och trovärdighet stod på spel, inte fick höra en fullödig och just denna beskrivning av detta påstådda övergreppsförsök, utan en beskrivning av att inget skedde är märkligt nog ingen revolutionerande nyhet? Inte för ett förmörkat sinne…

Dessutom hade pappan som enligt mamman var mycket svårt sjuk och farlig, för länge sedan förstått att det låg ingen sanning i påståendet att hennes pappa, barnets morfar någonsin skulle försökt förföra sin vuxna dotter. I dokumentet inför Tingsrättsförhandlingen berättas blott detta. Livet efter detta  Alla läsare bör förfäras av hur de falska anklagelserna kunde bli pedofilmisstankar (!), vartill umgängesrättsutredningen är full av antydningar och exempel. Vilket hot kan pappa egentligen ha utgjort. Utsgorna om rädsla av sådan art att barnet inte fick varken hämtas eller lämnas hemma ska ju tyda på fysiska hot.. Är det den egentliga sanningen? Det är iaf den socialen tog till sig som underlag för sina beslut att öka situationens dramatik inför varje hämtning.. Vad är det då som egentligen hänt? Tja, inget annat än ha sett rakt igenom antagonistens själ och alla nakna argument.

Följaktligen är det ingen god nyhet att morfar INTE gjorde förförelseförsök(?) eller ens var i närheten av att vara incestuös. Allt kan dock förklaras med sexualskräck…. Då blir allt tydligt, skuld såväl som projektion och de otyglade lustarna som måste straffas och prygla andra istället, anklaga dem för sexuell promiskuitet, homosexualitet osv.

Det är ingen god nyhet heller, förmodligen bara hos den som absolut inte vill veta hur det egentligen var och därför inte ens har ställt några frågor. Övertygelsen är total trots att det inte finns några andra ”fakta” än en beskrivning som inte alls passar ihop med resten av de infall som lämnats… Dvs hela perseptionsförmågan / världsbilden hänger på en förfärlig beskrivning av en uppväxt. Vars enda syfte är att trollbinda kring besvikelserna och kring beskrivningar som inte alls har med verkligheten att göra annat än som man ”vill” att den ska vara. Drabbande pappan och barnets sinne med en kraft som då var förödande. Uppmärksamhetstörsten är total. Att smärtan över ett svek och en förlust är gigantisk tvivlar säkert ingen om. Men vägen förbi eller omkring den är ingen genväg till andras uppmärksamhet.

Det som han då på den tiden snart förstod och senare fick bekräftad tillsammans med sittande rätt, var ju ”bara” ett försök att skaffa sig rejält med uppmärksamhet, inte så lite kontaminerat med sexualskräck som projicerades på utvalda objekt och grunden var beklagligt nog gruvlig besvikelse, saknad och hämnd.

Denna vrångbild av morfar betydde med förödande konsekvens att hon också trodde på och spred alla ”fabler” om sin egen far. Svårt psykiskt sjuk, farlig och ett enda stort föräldramässigt svek, en förlöpare, oansvarig, PAS har sina offer, i bästa fall får också de adekvat hjälp, om inte, kan de leva genom samma princip, skaffa sig uppmärksamhet, fortsätta i sin förälders allt djupare spår. Påtvingad lojalitet och en obändig vilja att tvingas ersätta och kompensera för en ny relation blir ju förödande för ett barn, som först och främst tvingas åsidosätta sin saknad och sorg efter sin far till något som gör att mamma inte blir ledsen.

Hon kom inte dagen därpå, förstämning bredde ut sig. Om sanningen om morfar inte dög, trots ett hundra procentigt frikännande, då tog hon givetvis till sig alla amsagor om sin far! Han har aldrig tvingat. Han har aldrig krävt någon blind tro. Han har aldrig rasat, bara vädjat till förnuft.

Flickan envisas med att säga att det är jobbigt att höra om vad som hände och som onekligen står i kontrast till den invanda beskrivningen. Hur kan det vara jobbigt att få veta vad morfar faktiskt aldrig gjorde? Eller pappa? Är det tryggare att både morfar och pappa beskrivs som monster? Visst är det märkligt att ovanan blivit så naturlig att man inte vet vad som kan vara sant. Givetvis hotar alla förändringar och det måtte ju uppfattningsförmågan och det skadade omdömet skyddas mot.

Den som redan befinner sig i ett forcerat tillstånd har ju svårare att skilja på sant och falsk, för alla normala värderingar sätts ju tidigt ur spel av den som tvingar dem tycka och tänka efter förväntningar, besvikelser, hot och tvång. Givetvis är det faktum till slut värre för den som tvingar, att till slut bli avslöjad. Tyvärr gör ju det att ansträngningarna för att slippa uppleva den katastrofala dagen, att dessa människor anstränger sig än mer för att befästa sin position och flykten från den ursprungliga smärtan får sitt tillskott med faran och risken att bli avslöjad. Lögnaren använder betydligt mer energi för att avslöjas.. Än den som lögnerna handlat om. Det utsatta barnet får givetvis sina fiskar varma…

Det gör ju deras egna liv stressade och andefattiga för den sanna energin och lyckan och glädjen lever under ett tryck. Ett lock de tidigt fick lägga på sina verkliga känslor där hela tillvaron kan ha handlat om att inte göra mamma ledsen. Symbiosen är total och offerrollen växer man snart in i och blir ett otåligt och oroligt barn. Det kan ju vara på sin plats att berätta att den egna uppväxten såg ut just så med en mamma som inte vågade ta itu med sin sorger, rädslor, sin utsatthet eller sin saknad. Med dessa bördor blir föräldraskapet inte fyllt av förståelse för andra utan omgivningen/barnen slutar snart anförtro sig eftersom alla problem som ju saknar lösningar blir till besvär. Dessa barn känner sig snart inte välkomna hemma ens eller någon annanstans och blir mycket vilsna. Kanske ser de inte att smärtan av lögnen som kanske drivit dem länge inte skiljer sig från den av sanningen. För den senare går ju över medan lögnen skadar och skall skada, undanhålla, förvrida. I sanningen finns läkedom, kraft, energi och framåtanda utan hets, tryck och prestationskrav.

Den som inte vill veta, kanske gör det av dåliga skäl? Den som deltagit i en milt sagt långdragen ”smutskastningskampanj” kanske skäms över sin roll? Sitt sätt? Då skapas ett motiv till att ytterligare undergräva den person som kan avslöja och det uppstår ett starkt behov att hindra sanningen från att komma fram.

Det berättades att morfar blivit förlåten av sin dotter -en märklig upplysning, enär inget någonsin hänt, men det gav i alla fall inga besvärande frågor, när han skickade, lånade ut eller dök upp med pengar?

Manipulation och grovt hyckleri? Eller Fantasi?

Kan det vara svårare att erkänna att mamma sällan eller aldrig talade sanning och att både morfar och pappa var oskyldiga, när behovet av uppmärksamhet i en offerroll vida översteg kravet på sanningshalt? Det kanske uppfattas som dåligt av en far att gå emot en övertygelse man vet är falsifierad och grundligen fiktiv, men med förödande konsekvenser.. Om sanningen gör människor fria, vilket jag är övertygad om är sant, så må väl den verkliga smärtan överträffa den falska men istället infinner ju sig lugnet och tryggheten. Nervositeten och den allestädes närvarande otryggheten blir ett minne blott. När lögnen förlorar sitt grepp kan ju mycket mer hända som ger tillväxt och framgång istället.. Det är pappa säker på fungerar iaf eftersom han provat….

Dessa barn kommer alltid ha det besvärligt med sin omgivning eftersom de inte kan tolka eller förstå den särskilt mycket. Givetvis hämmas deras liv å det grövsta och konstigt är det att diagnosen har så svårt att vinna gehör trots att spåren förskräcker. Gardner var något adekvat på spåren i sina fallstudier.. Hur många forskare kan hänvisa till sådana?

Vad är väl ett syndrom om inte oförmågan att skilja på sant och falskt? Att inte kunna eller vilja ställa frågor om historien? Och är det inte en vettig förklaring att mamma var sjuk? Den är ju dessutom mänskligare än att pappa och morfar var tja vad säger man sjuka, utan att ha varit varken anmälda eller fällda. Dock misstänkliggjorda… och det är ju ett fenomen som blott existerar i sinnet som inte förstår. Inga bevis, inga fakta och inga förundersökningar eller domar. Livet efter detta  Förklarar ju hur det såg ut och vad som följde och visst är ett sådant tillstånd beklagligt men hur man kan få försätta sig i offerkofta och ha myndigheterna backa upp alla dåligt underbyggda fantasier och blott nöja sig med ytterliga grundlösa beskyllningar är ju givetvis en gåta. Vem kan väl dock påstå att socialen vet vad de gör? De producerar ju skandaler på löpande band och visar efter 30 år inte särskilt mycket bättring… Det har jag ju funnit anledning att ta upp i denna blogg och andra gör det därtill. UG har haft några avslöjanden som får en att undra om de är riktigt kloka under det att de arbetar med barnets bästa…

Häxjaktens logik – Epilog 2

Häxjaktens Logik – Epilog 2

with one comment

.

Häxjaktens Logik – Epilog 2

Vem sitter med skulden då? Församlingen vars utvalda medlemmar utan att blinka trodde på alla omöjliga beskyllningar och sedan ändrade sig och körde bort antagonisten, men inte ville medverka till hans upprättelse genom att vittna i domstol? Det var ju otvetydigt grovt förtal, det som de agerade efter. Det var ju dessutom umgängessabotage av grövsta sort. De frågade aldrig någon annan vad som hänt, vilket kännetecknar sekteristiska grupperingar och framför allt inskränkthet. Feghet finns det mycket av, särskilt när skammen är enorm. Den känslan kommer de nog inte i närheten av..

Församlingsledaren som slänger sig över individen i djup kris utan hänsyn till omständigheterna och tror att han vet allt när han säger. ”Gör inte likadant med xx som du gjorde med yy”. I klartext ”gör inte den nya flickvännen med barn och stick sen igen!”.  Ja, hur enkla är inte alla problem och skuldfrågor när man vill hålla sig så totalt felunderrättad som denne flockledare till fårskallar? Det var hon som tog sig an honom (paketet) och sen visade sig vara mer som en ulv i fårakläder. Det var hon som tog initiativ. Ledarens främsta ögonblick var att få ”stena” en knäckt individ som han i sin övertygelse och utan att fråga trodde hade gjort alla fel och utgjorde alla problem! Han är förresten inte den ende som nöjer sig med ensidiga beskyllningar.

Denna grupp av ”kristna” har aldrig erkänt att de satte full tilltro till transformationen/karaktärsmordet, när killen påstods vara;

1 En presumtiv mördare. 2 Otrogen. 3 Nybliven far och en svikare. 4 Hotfull och farlig. 5 Sexuellt pervers. 6 Olämplig far. Fram till den dag han annonserade sitt utträde ur förhållandet, hade hon inga betänkligheter beträffande framtiden med honom utan ville ju gifta sig? Allt sprunget ur en enda mun som sent(!) fick sin trovärdighet ifrågasatt. Som i all ”välmening” hann ringa hans nya flickväns föräldrar och måla ut denne som livsfarlig. Som ringde församlingen. Som till slut mörkade alltihop, i något slags skam….

En person var dock ärlig i denna grupp! Han berättade en del av vad som hände under ytan.

– Kan en person verkligen kalla sig ”kristen” och samla så mycket elakt tal om någon utan att bli ifrågasatt. Egentligen är väl hälften nog? Är verkligen fundamentet för gemensam ”tro” så aningslöst att vad som helst går att leverera som trovärdigt? = Män är djur, tom farliga sådana? Fast går man och bär på samma påse av uppfattningar är det iofs inte svårt att titta i varandras och inte finna något främmande..

Vad gjorde då den förhindrade? Gick till en ny grupp ”kristna”… och fortsatte sitt personliga, onekligen barnets och andras fördärv.

De nya två var trots allt ihop i sju år, men stormarna ökade bara, för antagonisten kunde fortsätta krossa barnets vilja påhejad av bedragna ”troende” och med en socialtjänst grundad i lika magstarka amsagor. Fortsätta bryta ingångna avtal om umgänge osv. Då hade han redan gett upp sitt jobb och såg sig ännu mer som en börda för den nya kärleken, som också tog illa vid sig av den ständigt ökande oron. den ökande plågan av att se vad som skedde med umgänget.

Vad vittnar då allt detta om? En missbrukare som tidigt lagt av och börjat ta itu med sin bakgrund och därmed sin framtid innan barnet var fött. En individ mer eller mindre ett paket, svårt härjad av panikångest, passivitet och depression, som med tiden tog sig ur både förfärande mörk ”kristlighet” och vårdens förlamande armar och fann långt mer hjälp och respekt på kort tid än vad åratal av meningslös medicinering gett!

Hur blind och döv ska socialtjänsten vara för att missa allt det uppenbara? Dög ovanstående lista, förvanskade fakta och ett stulet gammalt läkarintyg? Socialtjänsten lyckas göra väldigt fel när det vill sig. Är det därför det så sällan blir rätt?

Konststycket att göra parodi på sig själv i två domstolar är egentligen inte så märkligt, där fakta kan få företräde, men att det fanns intresserade för en långdragen tango på socialen till tonerna av en falsk melodi och ett oerhört plågsamt ”barnets bästa” för ett utsatt barn måtte ju förvåna. Att decennier senare se hur socialen är samma bunkerinstans som förr och full av fördomar och beredd till nya övergrepp, självsvåldiga utredningar, omdömen förutfattade meningar och uttalanden, domar utan och särskilt i avsaknad av kompetens,  borde förvåna de ansvariga… Underligt nog har det under alla åren inte gjort det.

Detta långa Häxjaktens Logik och ändå ett axplock har skrivits under influens av ptsd. Det gick inte gå skadefri igenom denna process, särskilt som den framgångsrika terapin inte kunde fullbordas. å andra sidan är ju inte tillståndet terapins fel utan övergreppen socialen och andra begått utan att bekymra sig särskilt mycket. En del av dem i övertygelse om att jag skulle ha straff. Ja folk kan verkligen vara hur otäcka som helst. De tror uppenbarligen på vilka satanistiska beskrivningar som helst… Det borde väl säga mer om dem.. Dubbelmoralen är välutvecklad och avgudas förmodligen mer än guden själv… Det är ju inget svårt att utläsa de svåra inre förhållandena utifrån vilka symptom de bekräftar. Om mina är koncentrationssvårigheter och enorm trötthet, minnesförlust och förlorad skrivförmåga, så är det inget annat än bevis på konsekvenserna av övergreppen. Mina antagonister kan säkert vinkla det på annat sätt och varför skulle de inte göra det. Tillskriva mig fördelar kan ju knappast vara deras gebit. Guilt by association är ett begrepp och ett synsätt som måste vårdas och underhållas. Det kan ju inte annat än förtvina i besvärande realiteter och grundliga konkreta fakta.

En hel del av de verktyg jag fick har ju hjälpt att hålla mig vid liv och dessutom har andra bidragit till att jag överlevt även under svår press. Ber om ursäkt för vissa trassliga meningsbyggnader och kanske krångliga tankegångar. Allt rättas i mån av upptäckt och förtydligas efterhand som det gås igenom. Allt detta är ju skrivet till dem som aldrig frågat och som kanske någon gång börjar undra. Det är också skrivet åt dem som sedan länge sett och förstått hur illa en sådan instans som socialen egentligen fungerar. Det är ju inget nöje precis att det finns bekräftelse på många misshälligheter hos en instans som har så stora paroller… Den ende som garanterat inte överlever mig är ju jag. Vem skall då berätta hur det var?

Ett säkert tecken på att PAS är i upphörande och tillståndet förlorat sin ovillkorliga makt är ju alla nya frågor och nyfikenhet som skulle strömma ur den nyfödda om den gångna historien och vad som förevarit.. Till dess ser ju historien mörk ut..

.

%d bloggare gillar detta: