castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘Vanvård

0,8 ampere mot skuld?

with 2 comments

.

0,8 ampere mot skuld

Dokumentären nu i Kunskapskanalen om och kanske för ECT. 0.8 amperem ot depression kanske inte var så lyckad att sända. Den kan ses i URplay. http://urplay.se/Produkter/190573-0-8-ampere-mot-depression

Dokumentären börjar med två äldre kvinnor vars liv och framförallt lidande snart står klart rör sig om skuld. Är det så svårt att komma fram till vad som tynger dem och befria dem från det istället för att låta dem förnedra sig och plåga sig i all oändlighet. Den ena kvinnan av två är jätterädd, hårt medicinerad och ändå kör man sitt ECT-race…

Den första kvinnan vaknar upp sin narkos efter behandlingen och förstår ingenting. Som på order reser hon sig och ska kliva ur sängen när skötaren säger hon är klar. Tungan trycks tvångsmässigt ut i vänster mungipa. Ja, jag vet inte är det detta de kallar vård och behandling? Trots flera uppmaningar så förstår hon ändå inte utan försöker resa sig ur sängen. En sköterska kommer till. Det är den första av de två som stryker den gamla över pannan men tyvärr inte särskilt länge för att hon ska hinna ta in intrycket att någon vårdar sig om henne. Det är väl det de knappast gör heller.

En tredje kvinna sitter som på nålar. Hon har fått 52 ECT-behandlingar, en varje vecka under sju år och är tydligen inte alls särskilt bra. Är det hennes son som berättar att hon ätit ända upp till 20 tabletter per dag? Tabletter mot biverkningar och dessa blandningar hur fungerar de? Händer flyger omkring, munnen fladdrar, huvudet rycker, axlarna rycker. Är detta modern vård i Holland! Ja läkaren kan man ha förtroende för. Han säger att det är medicinen som ger de ofrivilliga munrörelserna. Det var ju skönt att veta..

En man dyker upp i rutan. Han bor med kvinna nummer två som fick ECT. Han berättar att hon blivit sämre sedan han blev uppsagd. Det är ju klart att de kommit att gnaga på varandra än värre om hon var hemmafru och aldrig kom ifrån. Så ”försämringen” är förklarlig och tyvärr naturlig men behandlas alltså med mera ström.. Själv har han tydligen depression för det är det första han tillfrågas om. Så det blir alltså kvinnans ansvar att försöka lyfta relationen, för gubben verkar ju inte inse hur relationen försämrats av att han går hemma.

Kvinna två kanske genomgått en abort. Det kommer givetvis tung skuld av det. Den fick hon bära själv medan den åt upp sinnesro och gjorde vardagen till en plåga. Kvinna ett sörjde också och skuldbelade sig men fick inte heller hon någon frid ifrån anklagelserna och skulden.

Sedan blir inte skulden mindre för att kvinna ett skuldbelägger sig ytterligare för att inte orka vara lycklig som andra eller kunna leva med lätt hjärta och vara nöjd. Då kliver avundsjukan in och spiralen blir brantare.

Ett svart djur dyker ideligen upp ur skuggorna. Något obetvingligt, vilt och otämjbart…. Som tydligen vårdapparaten kan eliminera makten av.

Utbrändhet kommer sig inte bara av för mycket arbete, för många plikter utan skuld, skapar stress som i sin tur snart drabbar sömnen. Snart har kroppen inget kvar som kan hjälpa i att upprätthålla funktionerna..

En man får höra att han fick skylla sig själv. Han hade själv tagit för mycket ansvar och vilat för lite. Kanske var kroppen redan rövad resurser och därför inte höll för trycket?

Minns någon flyktingkvinnan misshandlad och hotad av sin man, som tillsammans med sina barn skulle utvisas och som först hade fått 10 ECT-behandlingar..! Det slutade ju lyckligt men inte med Socialens eller psykiatrins hjälp. http://www.dalademokraten.se/dalarna/hedemora/fariza-och-barnen-far-stanna-i-sverige Det står inte där men på andra ställen om hur Säter bara fortsatte gång efter gång. Blir man deprimerad av att ens misshandlar en?

Ingen rör vid ansiktet, ingen rör vid patienterna. De blir aldrig individer utan identitetslösa och den opersonliga vården lämnar få mänskliga avtryck.

På några timmar skulle själva grundproblemet om skuld komma i dagen. Låt 14 dagar ägnas åt att hjälpa en drabbad människa att känna sin skuld och smärta, börja bearbetningen för att snart kunna närma sig ett avslut i den saken. Med denna början kan man snart ta fatt djupare liggande orsaker och brister.

Annonser

Kritiken mot Dokumentären ”Den Fastspända flickan”.

leave a comment »

.

Kritiken mot Dokumentären ”Den Fastspända flickan”.

Vårdapparatens piruetter för publiken kan anses inövade och slipade.

Det finns ju ingen som kan påstå att det aldrig är så galet som någon skulle vilja påskina. Tyvärr kan nog faktum vara att att det är betydligt vanligare än vad man vill tro. Den som inte undrar varför SIS beklagar sig över patientklientelet de borde ha hjälp till men istället beskyller dem för att ”ingå pakter” kommer ju aldrig förstå vad god behandling skulle kunna vara och köper säkert de mest flagranta påhoppen som acceptabla förklaringar. Så fatalt kan det ju vara med kritik att den inte ens kan förstås. Fast det kan ju förklara varför det finns sådant intresse för att hålla människor i okunskap. Det blir lönsammare då… Ett tema som tex vården köpt med hull och all otäck behåring.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sr-dokumentaer-om-psykvarden-foerde-lyssnarna-bakom-ljuset-5811

Inlägget på Dagens Samhälle ska ju ge sken av att vara seriöst och det är ju bra på sätt och vis att man vill ge ett sådant intryck. Det kan ju en vårdinstans behöva. Särskilt som också den gjort till en vana att skylla de dåliga resultaten på patienterna. Skulle vi dra detta till sin spets skulle fler anmälningar se dagens ljus och fler skandaler komma i dagen. Många är dock för uppgivna och drabbade av denna s.k. vårdkonsekvens att de dåliga resultaten får oftast patienterna bära skulden för trots att det sällan är så.. Den ”professionelle” Gefvert banar i alla fall vägen för vad som kan genomskådas i många och vanliga omdömen. Dessutom hur lätt det kan vara att driftsätta en lönande industri och inte ha grundläggande kunskaper. Vi vet väl alla att ta körkort inte nödvändigtvis innebär att åkturen blir trygg eller säker.

Fast det framgår ju snart att seriositeten inte alls kan vara genuin. Tvärtom är attityden som i depressionsvården. Patienterna ska skylla sig själva och de ansvariga kan tillskriva patientgruppen vilka egenskaper som helst. Det är bara situationen som avgör inte ansvaret eller allvaret. Lika bortblåst är det egentliga intresset för eller kunskaperna i att bota.

Hon är vid sina sinnens fulla bruk”. Säger Gevfert apropå tilltaget att skriva ut Nora och mena att hon klarar sig på egen hand i eget boende. Detta sedan hon försökt ta sitt liv?  Det kan ju tyckas otydligt att det är för att straffa Nora som utskrivningen sker. Gefverts vårdkarusell har redan snurrat färdigt och genomskådats. Uppenbarligen bara satt fart på honom själv och när den åkturen avbryts och leken är slut får Nora ge sig iväg på nya äventyr, än en gång på egen hand. Då är det dags att fösa ut patienten med argument om hur lämpligt det är.  En vårdansvarig som ger sken av att det går rätt till men är så motsägelsefull lämnar spår som bekräftar den fatala attityden. Det är vårdens förväntningar som du som patient ska uppfylla och så länge den behövande inte undrar var hjälpen är så fortgår spelet. I den stund man begär den hjälp de skryter om är man kokt. Gefverts egna ord lyser igenom fasaden. ”Vid sina sinnens fulla bruk”. Avslöjar det falska spelet.

Självmordet skulle vara för att provocera Ola Gefvert” Hänvisas inte än en gång till diagnosen? Om inte Herr Gevfert själv kan räkna ut att omild och grym behandling också är ett nytt svek så är det värre med vården än vad gemene man kan föreställa sig. Det är ju människor som utsatts för stora svek som också behöver mildare behandling. Känner de sig accepterade så behöver de ju inte ens fortsätta vara destruktiva… Kan det vara så svårt?

Emotionell personlighetsstörning”,  Betänk hur den vårdansvarige använder uttrycket hela tiden. Det blir en anklagelse och en ursäkt för allt dåligt beteende från vårdgivarens sida. Om ett benbrott behandlades så skulle det aldrig läka.

Tycker om att känna sig speciell”  Om inte känslan av att betyda något är normal och att bristen på sådan känsla kan betraktas som ett mycket jobbigt tillstånd så kan vi ju se att Gevfert förnekar sig inte här heller. Det är inget sjukt med att vilja känna sig speciell. Att använda uttrycket som han gör borde räknas som kriminellt. Att Gefvert själv med sin attityd förstärker behovet och obehaget av en roll ingen vill ha undgår visst den professionelle existensen.

Tycker om att vara narcissistiska”. Konstigt att Gefvert inte tycks höra sig själv säga detta…

Hon mår inte speciellt mycket bättre eller sämre, vad du än säger till henne”. Du kan ju vara säker på att den som nått sin egen begränsning vanligtvis börjar anklaga en annan part för bristerna de själva har. Det narcissistiska draget kan ju vara Gefverts… Det lönar ju sig att vara terapeut..

Den mest vårdkrävande i hela länet”. Om nu någon inte tycker att det kan vara fel på vården som lyckas prestera så dåligt så kan vi ju tänka oss att det är okunnighet hos allmänheten som Gefvert och andra hoppas ska göra att inte heller detta grova övertramp blir lika genomskinligt. Kan man inte visa destruktiva tjejer, kvinnor, pojkar och män så pass mycket uppmärksamhet och genuint intresse så blir det väl säkert en vandring på eggen om hur varje liten sak ska trigga destruktivitet. Att genuin förståelse för att destruktivitet har förklaringar och att de som ägnar sig åt dem har orsaker till det verkar vara skrämmande främmande för vårdinstanser inte bara under Gefverts försorg. även det statliga SIS låter lika oansvarigt när de klandrar denna patientgrupp för att fortsätta skada sig. Ett bättre bevis på att de inte får någon vård eller behandling  värd namnet finns väl knappast.

Emotionellt instabila stadiet”. Ju oftare det inträder dess mer ska arbetet inriktas på att minimera uppkomsten. Inte ska det väl bli ett argument för att skylla ifrån sig!!!

De som tar livet av sig får skylla sig själva. ”Självmordet hos en patient var programmerat?” Skulle inte behandling enligt ”standardformulär” leda till att den destruktiva positionen omarbetats till positiv energi och förhoppningar  istället? Det skall alltså inte ha varit så att vårdapparaten bara snurrade på och varken stärkt patienten eller haft en aning om var den befann sig i känslolivet. En dialog med patienter och en pågående aktiv behandling gör ju terapeuten oerhört medveten om vad en klient tänker. Varje avsteg från det spåret man förväntar blir ju en nyans urskiljningsbar i den dialog som pågår.  Ju mer vårdansvarig fjärmar sig dess mer gissande och hänvisande till diagnostiska myter och åsikter blir de. FASSliga hänsyftningar kan ju knappast tyda på något kunnande annat i att organisera ursäkter och grava beskyllningar. Frånvaron av en dialog ger ju ju istället en hel räcka beskyllningar som vården levererar utan omsvep, som enbart patientens fel. Fällan har slagit igen.

Avslutade sitt liv, programmerat”. Att vårdansvariga synes behandla sina patienter som om de höll i den med tång, kan ju knappast göras tydligare. Att skicka personer på permissioner  när de inte har fått något i bagaget är en skrämmande dålig attityd. Löftena om utskrivning kan ju knappast locka den som inte är beredd eller har fått ny kraft. Vården vill ingenting, kan ingenting och kräver acceptans fastän de ingen hjälp bibringar.. Det syns ju i de ödsliga förklaringarna…

En trygg Kapten”. Kan det sägas tydligare om man blott kan segla en jolle…. De brukar bara ha plats för en.

Vad alla kan och borde fråga sig är att Socialstyrelsen redan har en massa anmälningar mot en och samma person… Hur stort är mörkertalet? Hur många har aldrig orkat eller helt enkelt dukat under i den nya hopplösheten, när även vårdapparaten ger de behövande skulden för att behandlingen är usel och styvmoderligt föraktfull!  Den vissheten om myndighetens slapphet eller brist på initiativ kan ju vägas mot ett gammalt besked om ett omsusat ”behandlingshem” i Jönköpingstrakten. De kunde ju enligt tillståndet kalla sig behandlingshem fastän att ingen såg röken av behandling där. Inte ens att personalen behandlades med de högsta lönerna i länet kunde få dem att stanna. Det fanns hos Socialstyrelsen ”massor med anmälningar” mot det behandlingshemmet….

De redan förvånade gudarna vet ju hur det går till när man tjänar pengar, mjölkar kommuner och landsting på lättförtjänta pengar… Någon vård värd namnet finns ju inte ens 30 år senare i sikte. Inte ens för 5000 kr per dygn……..

Hur lätt kan och vill man komma undan med, för 150 000 i månaden per klient?

Kanske är det nu i detta 2013 än mer per klient.

Det går åtminstone ana vilka krafter det lockar till sig…

Det är ju givetvis då vi ska undra hur både felen och kontrollen kan vara så undermålig.

Dessutom behöver inte behandlingen vara av denna världen ens.

Särskilt inte när inkomsterna och vinsterna blivit astronomiska

.

Rädda Barnen från Socialtjänsten…

leave a comment »

Rädda Barnen från Socialtjänsten…

Vi ser det i veckans UG, vi såg det i programmet om Sandvikenfallet, Bobby’s öde, Louise i Vetlanda.  Fallet Eric. Två syskonen I Marks kommun på Västkusten. Behandlingshemsskandalerna där socialtjänsten sänder utsatta ungdomar i vad som motsvarar gapet på glupande vargar, 5000 spänn per dygn och de behöver inte visa vad behandlingen består i och beskyllningarna kan hagla… Utan att något sker med driften.. Med sådana skandaler synes oförmågan vara den största tillgången med om förmågan varit det knappast hade gett dem en chans att komma i närheten av så fullständigt göra parodi på social verksamhet och ställa till med mer skada än nytta.. Fast det är klart om kronan på verket skall vara föreningen Sveriges Socialchefer då krävs tydligen inget annat än verklighetsfrämmande svammel…

Jämför man med matindustrin så är numer salmonella fullständigt normalt i branschen och över landsgränserna. Tydligen får inte skandalernas täthet eller allvar någon större uppmärksamhet på socialtjänstens omhuldade verksamhet heller. Det verkar som hjulen bara ska rulla oavsett vad de krossar och maler i sin väg… Med så lite fakta och föredragande infama historier, fantasier och beskyllningar slår de för vart år ett makabert rekord i terror under namn av att vara verksamhet..

Inte ens för trettio år sedan behövde någon bedriva behandling och ändå slängde kommuner och landsting gladeligen in oanade offer i verksamheter som så fullständigt saknade tillsyn, som utan omsvep, undersökningar eller faktaunderlag kunde anklaga vem som helst för vad som helst och komma undan med det.. Då tjänade de blott 1018 spänn per dygn men det var ju inte fy skam det då heller.. 31 000 i månaden för att göra ingenting annat än slänga ut dem som blev besvärliga, dvs ville ha hjälp.

Då på den lika skandalösa tiden berättade Socialstyrelsens chef sådär i förtroende för att försöka motivera en ny anmälan. ”Det finns massor med anmälningar mot det behandlingshemmet”. Ord kan ju vara bevingade, dessa saknade allt som tänkas kan för den stol det representerade. Behandlingshemmet hade de högsta lönerna i länet OCH den största personalgenomströmningen. Att de fick kalla sig behandlingshem är obegripligt. Det existerade ingen vård, ingen terapi annat än arbete (?), konflikter frodades mellan de behövande. Personalen var helt ovetande och ibland medveten men det gjordes ingenting. Efter flera år kom det fram att stället ifråga lämnat grava beskyllningar i socialens journaler. Beskyllningar som de senare inte kunde står för ens….

Idag kan du väl mäta engagemanget i antalet lyxåk parkerade utanför etablissemangen.. Räkna på du får du se..

Sedan kan ju tilläggas att det finns eller åtminstone fanns justa ställen med adekvat vård. Ändå står skräckexemplen på kö för att nå media med halsbrytande beskrivningar av hur nonchalans kan bekosta tvivelaktiga institutioner..

Socialstyrelsen har omvandlats till IVO och tråkigt nog bantats i den lönsamma förvandlingen som utvecklingen nu tillhör…

Förkovra sig i socialens övergrepp kan den vetgirige göra i Häxjaktens Logik.

Inga överdrifter. Då tror ingen på dig.

leave a comment »

.

Till Nora.

http://wp.me/p1zCpc-5WvS

Om en verklighet ingen vill tro. När sanningen verkar vara en överdrift då är förväntningarna skrala.

Stigmatiseringens mantra växer med vårdens försorg. utsatta människor får inget gehör för sina klagomål och ses inte som medborgare värda respekt.

Föraktet för psykiskt sjuka har odlats i många år. Ola Gävferts attityd är ju fastvuxen, invand vid ett medvetande som inte särskilt bekymrar sig om konsekvenserna för de av vård, behandling beroende.

 Å andra sidan gör ju det privata monstret allt för att bekräfta varenda farhåga i alla andra sammanhang. I alla andra verksamheter.

Det är en prekär uppvisning i mänskligt förakt och givetvis möjlig i en miljö inte riktigt skapad för människor.

Så vi är ju åskådare och drabbade av ett systemfel som har och kommer att ha förödande konsekvenser.

.

Att privata vinstintressen dominerat vården och behandlingars utformning ger den ganska tydliga förklaringen varför filmen hette.

”One flew over the guckos nest”.

Det bleka sinnet tror ju att det bara handlade om de intagnas galenskap ”koko” . De har varken de eller andra ingen hjälp av i andra sammanhang heller.

De kan ju få yttrandefrihet att låta ”koko”, de är ju experter på allt.

.

Sedan finns ju ytterliga ett problem.

Hur kan man acceptera sakernas tillstånd. Hur kan man hysa sådant förakt, att det får fortgå?

.

Written by CastoroPollux

23 januari, 2013 at 14:02

Men Ola

leave a comment »

.

Men Ola..

Borde inte du spänt fast dig innan du skröt om hur enkelt det är att tjäna mycket pengar på ett vårdhem för unga.

Berättelsen om den fastspända flickan är så fylld av förakt för individen, för den utsatta,att man ska ju egentligen inte tro att den Svenska fasaden kan dölja så mycket. Tråkigt nog och förödande för alla drabbade är det så. Många har tagit sitt liv i förtvivlan över en maktlöshet och förtvivlan samhällets trognaste tjänare har skapat åt dem. För det är de väl, de som tar hand om de utslagna, utnyttjade, svikna och slagna. Eller är det för lätt att få ett ansvar man aldrig är beredd att axla? Är det för lätt att starta behandlingshem utan inriktning, ansvar och behandling? Är det lätt att skylla ifrån sig på de intagna?

Del två av radiodokumentären sänds på Söndag.

Ett land som odlar en kultur av vanvårdade barn i alla tidsåldrar är något alldeles extra. När vi har utrett en skandal, står en ny för dörren. De privata intressena är trogna leverantörer. Föraktet som några tydligen har i generna kräver någonting mer av oss alla för att dö ut. Rasismens gröt är inte den frukost vi behöver för en ny dag. För alla kloka som undrar hur behandlingshemmen kan fortsätta trasa sönder unga människor än mer. Varför socialen sänder ungdomar till vargarna, så är det inget nytt. Det har ingen förbättring skett på närmare trettio år.

Råkade själv ut för ett behandlingshem som ljugit i mina journaler, falskeligen anklagat mig för att vara farlig(?) och omnipotent(?) för att kunna slänga ut mig. Socialen hade slarvat bort journalerna från socialnämndens möte så Länsstyrelsen kunde inte kolla om de lovat något de inte hållit. Stället hade uppenbarligen mycket att vara anklagat för. Högsta lönerna i Länet, ändå ville ingen jobba kvar. Åtminstone sa högsta chefen på Socialstyrelsen att det fanns massor med anmälningar mot detta ”behandlingshem”.

Familjerätten i samma län fick på fötterna och jagade mig med blåslampa som farlig för mitt barn osv. listan på anklagelser var hur lång som helst och ingen ställde sig frågor om motivet för anklagelserna bara vara hämnd. För behandlingshemmet att slippa mer trubbel… På den tiden kostade det 1018 kr/dygn och socialen ställde absolut inga frågor om hur vården gick till. Det gjorde inte Länsstyrelsen heller och som sagt Socialstyrelsen satt på en hög med anmälningar. Hur nu det kunde gå till.

Så du behöver inte undra inget har hänt på trettio år. Ingen har klart för sig vad god vård och adekvat behandling är. En sak har ändrats. Ett behandlingshem fick för några år sedan 4500 Kr/dygn. Det har man säkert justerat. Är det 5000 Kr nu?

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3437&grupp=18933&artikel=5413801

.

// // // // // // // // // // // //

// // // // // // // // // // // //

Written by CastoroPollux

18 januari, 2013 at 12:56

Varför finns det ingen Lex Maria Anmälan?

leave a comment »

.

Varför finns det ingen Lex Maria Anmälan?

Efter att det stod klart på intensiven och medicinkliniken i Eksjö att mamma var medicinförgiftad och hade en obehandlad urinvägsinfektion , så hände givetvis ingenting från Tranås Vårdcentral nu heller. Husläkaren förnekade att mamma varit medicinförgiftad även efter fullbordat faktum och varför skulle han inte det? Det fanns ju inte enda anteckning i journalerna om hur vansinnigt höga blodvärdena för koncentrationen av medicin var.

Enligt sköterskan på äldreboendet togs prover för odling av urin regelbundet för att undvika infektioner i urinvägarna ändå slutade det på intensiven, med en obehandlad infektion som gått upp i ena njuren och förstört den?

Att detta akuta tillstånd föregåtts av en tre sidor lång inlaga till sjukvårdens högsta chef gör ju inte skandalen mindre heller. Denna handlade bland annat om mammas ständiga urinvägsinfektioner. Att mamma hade kateter sedan länge gjorde inte heller det den regelbundna kontrollen till en nödvändighet trots sköterskans påståenden om motsatsen…

Att ställningen som anhörig hela tiden sattes på prov vittnar bara vanskötseln av ordinationerna av medicin. Trots att mamma befann sig under kommunens tak och vårdens dyrbara försorg så visades ändå inte någon vilja att efterleva vårdbehovets grundläggande satser. För det måste väl ställas som också det högst märkligt att medicinera en gammal människa för kramper/epilepsi trots att det aldrig fanns sådana besvär. Det faktum att mamma sedan åratal led av hjärtförstoring leder istället till de indikationer som istället för att hanteras på rätt sätt sköttes helt fel också det. Inget kan som hjärtförstoring orsaka kramper i hjärnan pga hjärtats oförmåga att i vissa lägen pumpa blod till hjärnan. Hjärtverksamheten påverkas såväl som annat av kroppens intryck av stress och andra faktorer som vi vet inverkar på vårt autonoma system. Varför vårdens konklusioner om mammas kramper inte kopplas till åratal gammal diagnos om hjärtförstoring är en gåta. Istället medicinerades med krampstillande epilepsimedicin och mest på grundval att man antog att ”mamma haft en blödning i hjärnan som inte syntes på röntgen”. Varför kåren/vården inte naturligt kopplar hjärtförstoring till tillfälliga kramper kan ju ses som en eftergift åt effektiviteten och speciellt åt lönsamheten på bekostnad av patientens välbefinnande. Det visade sig efter den akuta vården, avgiftningen,  tre månaders antibiotikabehandling för urinvägsinfektion och utrensningen av ”ordinerade mediciner” som enligt FASS inte gick att blanda(?) och mamma till syvende och sist kunde få en pacemaker inopererad, att hennes frusenhet och köld i alla extremiteter försvann. Yrseln och kramperna var som bortblåst….

Vården som för den önskade politikens skull inte ville ha någon uppmärksamhet kring detta fall gjorde heller ingen Lex Maria anmälan och varför skulle de det? Det fans enligt hennes ”Husläkare” inget i hennes journaler som tydde på medicinförgiftning…. På detta plan får man säga att de är effektiva. Det enda som visar att allt var fel var mammas akuta vård på Eksjö lasarett och alla de blodprov som talade mot ”Husläkarens” ståndpunkt, den digra listan av mediciner, de oblandbara preparatens användande och nonchalansen. Kompletterat med bristande journalföring blir bilden komplett. Sköterskans högläsning ur mammas journal att halten Digitalis var för låg saknade anmärkning om åtgärd och vidare kontroll.

På egen hand skrevs en anmälan om detta till Socialstyrelsen. Istället för att begära en  fullmakt avslog Socialstyrelsen prompt hela anmälan just pga av bristen på fullmakt. Tydligare kan det väl inte bli att den aktuella politikens inverkan på vårdens erbarmliga och skandalösa kvalitet inte skulle få någon uppmärksamhet…

Vid detta laget var mina krafter sedan länge uttömda. Tvingad att söka sjukvård för bröstsmärtor och där få höra av en fd sjuksköterska att hon inte ville arbeta i äldreboendet pga stress och orimliga arbetsförhållande togs som en upplysning om vårdens egen förträfflighet och samtidiga brist på ansvar….. Att själv driva detta, skriva inlagor och sgs varannan dag hälsa på mamma blev för mycket. När inga syskon heller engagerade sig eller ville flytta mamma till sina egna hemkommuner fick jag ge upp inför faktum att trots vårdkostnader och vårdansvar för kommun och landsting ändå bära det fulla ansvaret för mammas välbefinnande.

Dödlig Dos

Sedan finnes, kanske inte överraskande på Läkemedelsverket uppgiften, att Lanacrist dragits in och att likvärdiga preparat finnes, men agerar trots samma substans och innehåll, så olika att värdena i blodet måste kontrolleras.. TAr man inga prover alls verkar resultatet iaf förödande.. Skriver man inte in det i journalerna ser det allvarligt ut.

http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2006/Lanacrist-avregistreras/

Kopia av Brev till Socialstyrelsen  Jönköping.

Socialstyrelsen i Jönköping

Angående vår mamma ……………………. då boende på avd. XX, nu boende på ZZ avd. YY.

*
ANM. Detta skrevs 2004 eller 2005 *

Jag har haft otaliga kontakter med sjukvården angående mammas hälsotillstånd och haft anledning att flera gånger tyvärr undra över hennes medicinska skötsel.

Under cirka två månader under våren 2003 låg vår mamma inne på Eksjö kliniken HIA och Medicin-avdelning 15. Det visade sig att hon dels var medicinförgiftad (Lanacrist) vilket gav alldeles för låg hjärtfrekvens och med en puls på 47 medvetslöshet. Mamma hade också en allvarlig infektion i kroppen som det tog lång tid att härleda. Det visade sig vara en obehandlad/obevakad urinvägsinfektion som svårt angripit ena njuren. Under veckor av avgiftning så sattes preparat efter preparat ut och om jag minns det rätt även hennes Madopark.

Jag har för mig att det var på grund av krampanfall med kräkningar som mamma med ambulans kördes till Eksjö lasarett. Annars var det denna gång hon hittas alldeles blå i ansiktet av vårdpersonal.

Mamma tillhör ZZ i Tranås ett särskilt boende. Under 2002 och 2003 behandlades mamma vid ett flertal tillfällen för urinvägsinfektioner. Enligt min mening kontrollerades inte tillräckligt ofta om en ny infektion angripit vilket jag hade anledning att fråga flera gånger. Dels för att jag visste att mamma långt innan hon kom till ZZ äldreboende och långt innan hon förseddes med kateter hade ständiga urinvägsinfektioner. Från sköterskehåll (NN) fick jag bara svaret att det var vanligt att personer med kateter har bakterier i urinen, mina försök att påverka sköterskan att oftare kontrollera detta och med informationen att det redan innan kateter blev nödvändig, förekommit ständiga behandlingar med antibiotika var resultatlösa. Så slutade detta med en rejäl och svårbehandlad infektion, som det tog månader av antibiotikabehandling att bli kvitt. (Sköterskan svarade att de när det gällde provtagning på urin följde reglerna. Att sedan blöjor och kiss och en kompakt stank avgjorde om det var dags för urinprov övertygade inte sköterskan, som följde landstingets regler) Min anm 2015.

Hade det inte varit för denna långvariga svårbehandlade infektion så hade man satt en Pacemaker redan här våren/sommaren 2003. Om man från husläkarhåll/sjuksköterska ändå hävdar att man gjort allt och enligt reglerna då är det ett ödesdigert systemfel i funktion. Av olika prover från detta vårdtillfälle i Eksjö är bland annat sänkan på rekordnivå och det har heller _ingen _har märkt något av på äldreboendet.

Det visar sig vidare att exempelvis att kontrollen av halten Digitalis i blodet gjordes i alla fall en gång en ungefär en månad innan mamma hamnade på HIA/Medicinavdelning 15 då var halten Digitalis var för låg. På min fråga vad man gjort åt det fanns ingen information i journalen.(Svar från Distriktsköterskemottagningen Tranås Vårdcentrum)

Mammas anfall av kramper sommaren 2003 ledde sedermera till att man satte in Tegretol. Det visade sig inte vara ett bra alternativ eftersom mamma sedan flera år stått på Madopark för att behandla parkinsonsjukdom och mammas konstitution och kombinationen Madopark och Tegretol ledde till att mamma okontrollerat förlorade medvetandet. Hon ramlade bara handlöst utan någon som helst kontroll. Som svar på dessa reaktioner så satte man helt sonika ut madopark i höstas. Det mildrade i och för sig de svåra anfallen, men ledde till att mammas skakningar ökade (höger arm, plus stelhet/värk).

Hon har dock under ett antal månader klarat tillvaron hyfsat och hon har inte drabbats av fall alls lika ofta.

Helt nyligen ca fem sex veckor sedan så skulle hon på Läkarbesök i Nässjö angående sin Parkinson sjukdom. Hemkommen därifrån visar det sig att man beslutat sätta in Madopark igen. Det tog inte mer än något dygn innan mamma började falla ihop igen. Ingen gjorde något. Jag ringde upp Rehab Nässjö och fick tala med en sköterska där som blev ytterligt förvånad när det visade sig att det inte fanns någon information om varför man satte ut Madopark. (Fungerar inte det dyra datasystemet för journaler till patientens bästa?) Min anm 2015.

Jag har har flera gånger frågat mig varför man inte bytte ut Tegretol mot något annat preparat pga dess benäget att ge tex yrsel(!) och andra besvär som mamma redan klagade över då det finns ett flertal alternativ särskilt som Madopark har fungerat hyfsat i åratal.

Vi har vidare undrat över nödvändigheten över att medicinera Mamma med antidepressiva medel. Vinsten med det har varit mindre än besvären. (Det hör till bilden av mammas hälsa att hon upp till och över 75 års ålder själv och utan hjälpmedel kunde gå kilometervis för att handla/promenera istället för att ta bussen). Mamma har fallit ett otal gånger pga yrsel (högt blodtryck?) före medicinförgiftningen varav en gång med vad som sånär fick dödlig utgång. Hon hade då eget boende i Tranås, med hemtjänst. Denna gång föll hon och slog tinningen i kanten till en köksbänk. Hon hittades medvetslös och svårt blödande och fick hjärtstillestånd när ambulansmännen kom fram.

Vi har ifrågasatt det flitiga användandet antidepressiva medel, som ju inte varit till någon som helst nytta det har tvärtom orsakat fler problem. Varav just yrsel har blivit ett stort och ofta förekommande svårt och ständigt besvär för vår mor.

Vi har undrat varför absolut inget alternativ till Tegretol har kunnat provats.

Vi tycker inte att hennes Husläkare N N erbjuder några möjligheter att göra några försök till justeringar efter diskussioner. Att få honom utbytt har inte gått för sig.

Jag tycker personligen att N N gör sig omöjlig som hänvisar till att vår nu gamla mamma “ville ha en antidepressiv medicin” skulle vara ett tillräckligt vägande skäl att sätta in en sådan igen sommaren 2003.

Mamma tar nästan vad som helst i tron att hon nog blir bra/botad.

Vi är givetvis tacksamma till alla dessa som genom tiden räddat mamma, men ställer oss onekligen frågande till hur medicineringens egentligen hanteras. Hade man mera eftertänksamt beaktat mammas hela situation kunde man valt annorlunda.

(N N har numera slutat som husläkare, han var inte desto mindre den som påstod att mamma _inte_ var medicinförgiftad av Lanacrist!)

Namn ……..

Adress ………

Stad ………

PS. Här står inget om hur mamma i månader frös på sitt rum på avd xx eller att hon kommen till avd ZZ fick ett rum där duschavloppet kanske ännu inte fungerar ordentligt. Inte heller hur trött jag är. Att mamma lidit skada kan jag inte komma ifrån. Vad jag som anhörig tvingats engagera mig i för detta och vad det kostat får vara osagt. DS.

.

Written by CastoroPollux

10 februari, 2012 at 21:59

Dödlig Dos?

leave a comment »

.

Dödlig Dos?

Är det inte farligt?

Så märklig den är debatten och den nu aktuella åtalet mot läkaren som gav en dödligt sjuk baby en smärtfri död.

Min mamma drog sina sista andetag en lördag fullständigt neddrogad med bla morfin. Jag hade varit där under några dygn och kommer efter att ha sovit hemma en natt, just när sköterskan satt den sista dosen. Eftersom hon stod vid mammas säng och närmast dörren blev jag tvungen att gå runt till andra sidan sängen och såg sköterskan i ansiktet. Hon hade tårar i ögonen och kunde kanske känna att yrket ibland var ganska påfrestande. Det kan jag förstå. Hon visste precis vad mängden morfin innebar.

Att försöka ta hand om sin mor när hon befann sig på äldreboende under kommunens och landstingets försorg visade sig kräva en ”heltidstjänst” av mig som den fysiskt närmaste anhörig jag var. Här finns en lång historia av medicinförgiftningar och felbehandlingar, som en anhörig tydligen ska vänta sig av en vårdapparat av modernaste slag. Akuta transporter till lasarettet, avgiftning och nya blandningar av mediciner som en enkel läsning av FASS  distinkt avrått ifrån kan på nytt sättas in av en hjälpsam läkare, som tydligen saknade tillgång till sin patients historia av medicinförgiftning, nära vårddöds- upplevelser osv osv.

Så det verkar vara den fungerande modellen för en stunds äldrevård i livets lite längre slutskede, dock under lönsamma betingelser. Fattigvården är ju avskaffad. Istället har vi en vård som gör sig rik på fattiga äldre. Mammas flera månader långa självsvält till döds kunde iaf rendera kommunen fullständig ersättning för matkostnader, så där var det iaf ingen som led nöd. Sedan lät de henne plåga sig till ett skal innan beslutet togs…

Att mamma långt tidigare frös på sitt rum möttes med ointresse och munterhet. Den ditställda värmefläkten stängde de på nätterna av för brandrisken? Det tog kommunen mer än åtta månader att komma fram till att ett element i rummet var så igensatt att det inte fyllde sin funktion som värmekälla. Vaktmästaren som skulle mäta temperaturen lade termometern på bordet vid soffan, tre meter från det hörn i rummet där sängen stod.

Att hon som alla andra begåvats med en husläkare som inte visste alls hur dennes patient mådde blev en reell överraskning. Husläkaren var så fräck att han påstod att mamma inte alls var medicinförgiftad, trots akutvård på en medicinavdelning och efterföljande vård under månader och där de medicinskt utbildade tog bort alla mediciner som utan övervakning och status var på väg att förgifta henne. En urinvägsinfektion som fått pågå obehandlad i månader hade förstört en njure. Den antibiotikabehandlingen tog 3 – 4 månader. Vård och omsorg är ett riktigt mantra. De blir höga av det. Medan resurserna minskar och verkar obefintliga.

Kommen som ny till äldreboendet hade mamma redan kateter, och ständiga urinvägsinfektioner även innan katetern monterades. Döm om ens förvåning när en av sjuksköterskorna säger att det är vanligt med urinvägsinfektioner när man har kateter? Därför hade man regelbundna testningar och förekomsten av bakterier var någon man räknade med? Hur mamma då kunde ligga på först akuten och sedan medicin med en puls på 47 = medvetslöshet pga medicinförgiftning och vad som där fanns med några enkla tester en alldeles för långt gången urinvägsinfektion, kan hon bara förklara med att de handlat efter reglerna….. F.ö. övrigt berodde ju medvetslösheten på alldeles för höga halter i blodet av en hjärtmedicin. (Lanacrist) Så snart koncentrationen sjönk vaknade mamma och tyckte hon varit med om ett under. Det var ett under att slippa nonchalansen i äldreomsorgens klor och Husläkarens slarv i landstingets vådliga färd mot en tidigare död. Visst var mamma bitter och besviken på mycket. Ingenting blev riktigt rätt och att själv ta tag i sina problem gjorde hon aldrig. De samlades istället på hög framför och efter. De gick ju aldrig att komma undan. Mamma var inte kommunikativ eller meddelsam. Vilket ju är något man kämpar sig till när möjlighet ges. Att få kärlek och tröst i svåra sorger är läkande och helande. Dessutom försvinner alltmer av det som hindrar en från att se sina egna möjligheter och förmågor. Hur vården kunde sakna det mest mänskliga vet vi ju. Personalnedskärningar, konstiga arbetstider och scheman gjorde sitt till. Mammas sätt gjorde säkert att hon hamnade sist på listan. Att vara anhörig blev för den skull inte lättare med den vanvård jag vill kalla det och totala brist på professionalism. Det gick alldeles utmärkt att sitta några timmar med mamma och se ansiktet mjukas upp spänningen lättna. Varför personalen inte kunde ha tid ens med det grundläggande att göra sina vårdtagare lite tryggare vet vi ju hur det fungerade. Bara sitta en stund var ju tillräckligt för att minska på spänningen och oron. Det hade ju behövts för en person som snart hänföll åt utfall av bitterhet och besvikelser, som skulle sköljas över närmast anhörige.. Övriga syskon skickade vykort men såg sällan rummet.

Den antidepressiva medicinen gjorde ju ingen nytta precis. För mammas allvarliga problem var det helt klart en försämring, men vem i vården brydde sig om det. Fylla på med medicin var det enda man kompenserade sina brister med. Allt för att kunna minska på personalen.. Det bli lätt en lista på 8-10 tabletter flera gånger dagligen.

Visst är det fantastiskt när reglerna gör vården billig att den anpassats efter andra krav än behoven hos huvudmannen verkar de vara så vana vid att hänsynslösheten måste vara rejält utbredd och ses som något normalt. När jag som patient/anhörig/medmänniska söker akutvård för diffusa bröstsmärtor under tillvarons allt högre brus, träffar jag den förra sjuksköterskans kollega, som berättar att hon för sin hälsas skull inte längre orkar jobba inom äldrevården? Är det här en händelse som kan betraktas som en tanke? Två människor och underligt nog samma tanke, samma känsla av att bli överkörd av något gott. För det är väl så, vi måste förstått alltihop, vi hade misstagit oss på äldrevårdens alla goda föresatser, goda ambitioner och strävsamma men ytterligt ljusa framtid, som i verklighetens belysning verkar alldeles mörk. Att detta skulle gynna privatiseringen, visst men till vilket pris?

Här existerar inte ens en Lex Maria anmälan från vårdapparaten, hur kan det förresten göra det. De verkar ju ha hoppats att mamma dog redan då, för hur kan Läkaren annars påstå mot bättre vetande att att mamma inte var medicinförgiftad? Socialstyrelsen var inte bättre de. En anmälan avvisades med förklaring att fullmakt saknades? Om de saknat en fullmakt för att utreda kunde de begärt och fått en, men de föregår istället en utredning med att avslå utan att begära en sådan. Det tyder väl på konkret ovilja istället. Samma anda som husläkarens…. När akut o medicinkliniken gör allt för att rädda liv och respektera liv och mamma vill stanna där på medicinavdelningen synes äldrevårdens brister framstå i ett särskilt beklämmande dåligt ljus.

Att den lokala sjukvården och äldrevården dansar med i denna vals tyder väl på en viss samstämmighet i den moderna rytmen.

Varför finns det ingen LEX-Maria anmälan?

.

%d bloggare gillar detta: