castoropollux

Not just another WordPress site

Posts Tagged ‘vårdapparaten

Var det bara Diagnosen – Hanne?

leave a comment »

.

Var det bara Diagnosen – Hanne?

Skulle dokumentären om Nora, den fastspända flickan varit ett meningslöst reportage och knappast en skandal för att Nora hade en diagnos? Hur kan du missa poängen med att just vårdapparaten och i detta fallet affärsmannen/professorn/chefen/ägaren Gevfert behandlar Nora så illa? Dessutom är ju denna attityd besjälad av något större delen av vården av människor med psykiatriska diagnoser erfarit under lång tid i kostsam (för mediciner) och ofta förvånansvärt meningslös vård! Dessutom visar ju Gevfert att han har ingen metod för att skapa förtroende för Nora och hennes problematik. Han har inget att erbjuda henne som alternativ för att nå fram eller hjälpa till att finna framkomliga vägar för göra bättre val.. Han har ju bara förakt och hur förlöpte det? Det förvärrar ju hennes sits och hennes tilltro till att finna lösningar på sina problem. Gefvert bekräftar något som länge varit sjukt med vårdapparaten. Han kräver uttryckligen att hon ska lösa sitt problem och sedan får hon hjälp? Om inte det är en underlig attityd så vad är då en sådan. Skillnaden mellan vårdens skrala metoder, bristande ansvar och adekvat hjälp är ju som natt och dag. Problemet är ju som oftast att dialogen mellan patienterna och den behandlande inte sker på villkor som ökar möjligheterna varken till kontakt eller förståelse. För närmar man sig problematiken så kan man ju på många sätt också bidra till dess lösning. Den kunskapen och den insikten till trots sitter ju Gefvert och säger ordagrant ”vi jobbar inte med känslor”.  Jag vet inte hur han fått det resonemanget att överskugga allt vett och all logik.  Människan är en känslovarelse. Är känslolivet i obalans med oförlösta konflikter och övergrepp, sorger och bekymmer eller utsatthet och nonchalans som grundlagts tidigt kommer ju det att sätta hela kroppen i en spänd och stressad situation. Möter vi dessa med förakt är ju resultatet ganska förutsägbart. Möter vi dem med intresse och engagemang blir ju utgången en helt annan.. Då övergår ju snart samtalet i förtroenden. Att behovet av att skada sig minskar som en konsekvens av att öppna upp för de existentiella och plågsamma besluten kan ju säkert bestridas av läkemedelsindustrin troll och oknytt. Vi fick ju klara besked av Gefvert och detta kompakta anhang av cementerade åsikter.. Det är 30 års teorier som gör sig påmint. Att det fungerat för vården att förhålla sig så till sina patienter ska ju ingen förvånas över. Inte ens efter tre, fyra decennier. Några behandlingsresultat har de ändå aldrig varit intresserade av… Besvikelserna har de iaf klandrat patienterna för. Det har alltid varit deras eget fel att inget löste sig… Så kan man ju säga om man ingen hjälp vill ge… Det underbetalda vårdansvaret har då lockat till sig en ständig skara av missnöjda som inte är sena att ta till sig de värsta ursäkterna för ett dåligt jobb.. Med sådana säkringar som löser ut så fort det finns kritik har man överlevt många offer i en herrans massa år.. Skylla ifrån sig är ett beprövat koncept.. Där ger ju inte Gevferts attityd något övrigt att önska. Diagnosen blir ”behändig” till att förklara bort sina egna brister. Narcissismen kanske kräver sin tribut av välbehövlig befriande projektion..

.

.

Ingen Legimitation !

leave a comment »

.

Ingen Legimitation !

Jo jag vet, det är felstavat, men avsiktligt.

Det är något anmärkningsvärt märkligt med psykiatrin. En sjuksköterska kan i jönköping jobba i två år (?) i en organisation, som hanterar i de flesta fall, samhällets mest skadade, utan att inneha godkänd legitimation. Det går ju ur detta faktum spåra många alarmerande sammanhang. Vad händer med en verksamhet som inte kan stava till vård? En organisation som inte bättre sköter den administrativa ruljangsen har säkert andra brister. Brister som funnits länge. Svårt att få läkare att arbeta under dessa förhållanden och givetvis att lika svårt att hitta examinerad personal till de andra posterna. Så hur sprider sig ett missmod och bristande arbetsglädje i en organisation som ska ägna kraft åt reparera och läka samhällets skiftande offer?

 

Fungerar inte behandlingen och försvinner resurserna så straffar sig givetvis det i engagemang och arbetsglädje. Nu lider ju just sjukvården av att sällan eller aldrig ha haft några bra eller ens adekvata metoder för att hjälpa sjuka. Att droga sina patienter kan de tom i den gängse sjukvården kalla för vård. De dåliga eller halvbra behandlingsresultaten har ju mestadels baserats på att besökaren/hjälpsökaren försett med en låda piller och klapp på axeln. Känns det oansvarigt? Ja de visar onekligen framfötterna och ryggen när självmordsfrekvensen bland de som sökt hjälp(?) kommer på tal. Då är det de hopplösas eget fel? Människor som gått ner sig och har slut på alternativ, kommer till en instans som borde kunna lukta sig till orsaker, ursprung och verkan står handfallen och erbjuder som den sista instans de ofta är inte ens ett extra val.. Utom att ta en tablett?

 

Det ultimata vinsttänkande har onekligen gått på lyckopiller när de utformade vården på detta sätt och fann det både lönsamt och effektivt… En institution som inte ens kan vidkännas sitt misslyckande har onekligen inte plats för självkritik. Förresten leder ju Jönköping, den mindre smickrande ligan av förskrivna medel knutna till psykisk ohälsa. Hur kommer det sig, i länet med så mycket religiositet? Är religionen kanske ett självändamål? En vacker fasad av lyckosam framgång på ytan och en hav av oro under. Varför delas inte framgången bland de troende med de behövande? Är framgången kompensation? Är tron mest ett skydd mot världen och väldigt lite en motor för ett bättre, tryggare samhälle?

.

Written by CastoroPollux

11 januari, 2013 at 13:55

Smokey Mountain Lullaby

leave a comment »

Chet Atkins skrev den. Tommy Emmanuel arr.

  http://youtu.be/g9hGE8KypHE

I all den hopplöshet man odlade ville de flesta bara slippa, sova och glömma, eftersom de inte fick hjälp och hopplösheten växte.

Till Nora också.

Vanvården av henne är ytterligare ett tecken på vårdapparatens självändamål och kronan på ett långtgående verk..

.

För alla offer i psykiatrin

vars lidande ofta blitt värre

i händerna på Dr. Frankenstein.

Fler de bli, definitivt inte färre.

.

Börsens stigande kurvor, en thriller,

hjälpen trots vinsten, inte större utan smärre

Mot vårdens filosofi höves mera piller.

Ett oändligt gnisslande lyckohjul.

Mer oro mera kval mera griller.

.

Skulle nån drabbas av biverkligt strul.

utpekas denne ha bockfot.

Skyddade bolagen är, av intrikat klausul,

recepten skrivs vanligtvis med kråkfot

.

Se hur ett privat monster anträder scenen.

inte blir vinsten om resurser beskärs ohemul?

anklagar våldtäktsoffret för att ha särat på benen

vad kan inte offras för att få bli rik vårdmogul?

.

Vård, det är väl en alldeles egen sfär

ett universum där solen alltid skiner

Här finns inga problem att lösa bara en biosfär

där vinsterna kring öronen viner.

.

För hela livet kostnader, ej någon bot

förnuftet kontrollen överglänser

Socialstyrelsens krumma grace byter fot.

På ytan medmänskligheten polerad glänser.

.

Förtjänsten förvirra sinnen, vinsterna yra

spränger hellre ekonomins vida gränser

Bättre medel föddes blev bara dyra.

Det enkla skälets billiga försvar.

besjälar också viljan till ockerhyra.

.

Ekonomins skrala former styr liturgin.

Barnasinnen frustrerade lurade.

Berättigad vrede, bak skuldbelagda dramaturgin.

Ängsliga grupper tätt hopkurade

skyddar och värmer åtminstone under den mentala kirurgin.

.

Vinstintressen borde få hjärnorna skurade.

”Ekonomi” är en hänsynslös tyrann.

transparenta ursäkter, affärsmetoder

för vinstfilosofins glans, ordagrann.

.

Piller staplade som allt högre stoder.

karaktär i karriär, ivrigt bedjande.

Vems bedrägliga Gudar och vems själsliga foder

Erbjuda substitut som oblater till de vädjande.

.

Lönsam moder gynna lönsam broder

marknadens lyckligaste skadeglädjande.

Hyllad och nobel är den ideologin

”Vetenskap och Beprövad Forskning”

Som gav åt folk, sånt som lobotomin.

.

En inkomstlik storfinansiell pillrig dröm

depressioner lyfta iaf världsekonomin

Lidandet erbjudes nu mera ström

.

I ECT’ns spår och isolerade kablar

få minns vem de var och förvånade blev.

Efter nya offer man dammsuger med vårdelefantens snablar.

maskinellt man examinerar, vem vill bli konservatorieelev?

.

Kronikern är välkommen innanför staketen

Den som friskare är garanteras förskräckande resultat

Var är åklagarmyndigheten, polisen och piketen?

”Vi arbetar inte med känslor” låter mörbultat.

Här orörda står strömmen, barackerna och staketen….

.

I vita rustningar, hjälmar och poser

man försvarar sina radikala val

under invanda choser

mera piller mot andras kval

. . .

©

Mord, Självmord, Vandringssägner.

leave a comment »

Det är med sorg i hjärtat som en ännu ett våldsdåd drabbar först och främst offret och dess anhöriga, vi som ser våldet på nära eller på långt håll eskalera undrar givetvis var metoder och instrument som förhindrar dessa våldsdåd tagit vägen. Kanske bör man också studera grunden och motiven för deras uppkomst.

Det som i vår vardag har varit just berättelser eller sägner vi skakar av oss med en rysning kliver nu allt oftare rakt in i vår verklighet. Verklighetens mentalpatienter dyker upp på gator och torg därför att vården numera stängt dörrarna. Att den sällan eller aldrig sett, förstått eller rått på någon nämnvärd grupp av patienter, annat än de som knappt behövde hjälp, borde vara ett varningstecken. Ett kanske upplysande första exempel på bristande förståelse för en särskild patientgrupp är följande.

När man la ner de slutna institutionerna och flyttade ut de sjukaste individerna i vanligt boende resulterade det faktiskt i att större delen av dem tog livet av sig. Syftet påstods vara gott men de hamnade samtidigt i resursbrist, om de redan led av att ingen hade tid med dem så förvärrades deras situation radikalt. De sattes i en ny miljö som definitivt märkte ut dem som udda med ännu större isolering som följd.

De fyllde å andra sidan ett stort tomrum i form av outhyrda kommunala lägenheter, så något gott förde detta grepp med sig men definitivt inte för patienterna. Om en vårdinstitution kan göra så här med de svårast fallen och lidandena utan att varken förstå eller förutspå konsekvenserna så står det kanske klart att bristen på metoder och förklaringsmodeller och fingertoppskänsla för inte bara sjukliga utan även olika riskbeteenden är mycket större än vad de vill erkänna.

De förfärligt aggressiva vi helst inte vill möta på gatan idag är inte bara en följd av ett havererat förstånd, i total brist på medkänsla, med en desperation och en stressnivå motsvarande en individ mitt i ett brinnande krig, med inga andra lösningar på sitt problem än andras onda bråda död. De är också en produkt av eget missbruk.

Anhöriga som i de flesta fall ser detta eskalera och förgäves försökt bromsa skeendet och få vården till hjälp har förklarat hur lönlöst de förgäves sökt slå larm i tid.  Vården i de fall den tagit sig an lyckas ändå i brist på intresse = brist på resurser och ett förvånansvärt oansvarigt hopkok och blandade av mediciner kan tydligen inte stoppa vansinnigheterna. Det som i vår tid kanske kan beskrivas som den sista anhalten, den sista möjligheten till hjälp har inte längre en öppen utan en stängd dörr.

Jag vill ge ett personligt exempel, i och för sig med risk att också här att bli misstolkad för den som vill läsa in något annat än det menade i det jag skriver. Det är dock för den lyhörde en beskrivning på att det kanske inte alltid bara är den enskilda människan som ska lastas för sina gärningar.

Jag är över 50 och drabbades själv i unga år av depression, den utvecklades med tiden till panikångest i allt svårare tillstånd. Förmodligen först en följd av växa upp med en ganska PAS-anstruken förälder/mamma. De kan ju inte ta hand om sig själva på ett vuxet sätt och blandar snart in sina barn i sin konflikter, besvikelser och brustna illusioner såväl som den bristande förmågan att ta itu med sina problem.

I fullständig avsaknad av fungerande och trovärdiga föräldraideal och rollmodeller kraschade jag sent och hårt in i en verklighet jag visste och kunde väldigt lite om och. Jag har aldrig varit föremål för polisingripande eller tvångsvård så vi kanske ska se bort ifrån den biten att jag skulle hyst tankar åt det hållet ens att försöka lösa konflikter med våld. Det lilla som förekom hemma blev mer än nog.. Jag sökte själv hjälp, inga släktingar eller andra anhöriga hjälpte mig dit heller, de var säkert för upptagna med sitt eget för att i egentlig mening vilja ta någon större notis om mig eller mina behov. Redan före utbrottet eller ska vi säga innan korthuset började falla samman var det ingen som tog någon notis heller trots att snart sagt ingenting fungerade.

Jag hade aldrig i mitt liv före medicineringen med antidepressiv medicin ägnat en tanke åt att vilja ta livet av mig. Tvärtom utgjorde döden i sig ett element tillräckligt hotande för att avskräcka en från till och med en naturlig. Ställd inför denna inre omvälvande metamorfos under influensen av dessa preparat blir sjukdomsbördan/krisen för ett redan utsatt jag, givetvis ännu svårare att bära. Hade valet blivit att ta mitt liv under påverkan av kroppsfrämmande preparat som en lösning på mina problem så hade vården, precis som den ofta gör idag, hävdat att det helt och hållet varit mitt beslut. Så lättvindigt avhänder sig vårdapparaten det ansvaret än i denna dag. Att preparatet i sig framkallade känslor mot min egen person, känslor jag för mitt liv inte kände igen, kan kanske stå som en förklaring till varför människor i mycket värre situationer än min gör ännu mer oförnuftiga val när de också ger sig på sig själva eller ännu värre väljer att skada andra. I perspektiv av att sgs alla skolskjutningar och andra liknande händelser de facto skedde under inflytande av nyare SSRI preparat så kan vi vara säkra på att något går fel väldigt fort och individen själv kan knappast få tvingas bära hela ansvaret under en sådan situation. Särskilt inte om ”vård och behandling” är alldeles för lättvindig och nonchalant. Jag menar ju inte att det är en ursäkt, men när ”anfallet” så sakteliga byggs upp och kommer inifrån och den människan ger upp sin självkontroll är ju konsekvensen ett faktum för dem och eventuellt andra. Det kan ju drabba dem med all tragik och sorg det medför.

Det kan ju inte annat än ställas i förundran hur en medicin ska hjälpa deprimerade medan effekten faktiskt är den motsatta? Ättestupan anser vi skamlig men om den drabbade med hjälp av ett preparat begår våld mot sitt liv kallar vården det ett eget beslut!? Alla förnuftiga individer kan ju se att det är fullständigt sjukt att se på desillusionerade människor på det viset. Så var kommer en medicin ifrån som ”fungerar” på det viset? CIA’s otäcka labb? En forskare av normalbegåvning skulle ju knappast komma på tanken att förvärra ett tillstånd för en patient som redan tappat greppet och fått slut på alternativ? Så vad förstå vi av en vårdapparat som mer maler ner mänskligheten, gör stora vinster och redovisar hiskeliga resultat på det mänskliga planet!

Vård kostar pengar, jo visst med tanke att löner, stafettlöner och att ökade medicinkostnader med mer än 1000%, idag är den största avgiftsposten, är det att förvåna att så lite intresse räknas åt resultatet. Resultat är å andra sidan idag endast kronor och ören, det har tyvärr inget med medmänsklighet att göra. Med, en revisor, ett bokslut och några underskrifter så är allt klart, man har ägnat ännu ett år åt något som kallas verksamhet och ingen har klagat? En organisation som så totalt verkar sakna självkritik har inga problem och de sjuka kan de alltid skylla på, de och deras anhöriga är röster de resolut tystar.

Den riktigt illasinnade kritikern kan ju undra varför Det Stora Kontrollorganet Socialstyrelsen måste anmoda en så välutbildad kår att förskriva mer samtal/terapi och mindre mediciner?

Läkemedelshandboken FASS utkommer ganska ofta i ny upplaga. Den presenterar bla preparat för psykiskt sjuka. Kanske infinner sig en viss tillvänjning eller placeboeffekt hos kåren eftersom den, trots att den är full av lödiga beskrivningar av förfärliga biverkningar, ändå inte hindrar lättvindiga recept på preparat vars stora nyttoeffekt i alla fall kan skönjas i försäljningsresultaten. Larmrapporterna om antidepressiv medicin som skrivs ut till alldeles för unga och på alldeles för få, små eller enbart lätta indikationer kan tolkas som en överdriven lust att tillfredställa vems behov?

Läkemedelsbolagen kanske är den gökunge vården egentligen borde kasta ut ur sitt bo, den slukar tydligen allt den kan komma över och var någonstans gör girighet inte det.

. . .

Inlåsning är väl i förstone av nödvändighet för den som hotar att skada andra men någon behandling  kan det knappast kallas. I och för sig är det inte svårt att ana att just inlåsning av patienter, kriminella kommer att vara det enda alternativet om dessa instutioner i framtiden privatiseras. Då täcker man ju inte de vårdbehövandes behov utan profitörernas, visserligen hävdar de att vi behöver skyddas från våldsmän och det är väl ett ganska orubbligt argument.

Tyvärr äger det bara sin giltighet i deras försvar av inlåsningen, varför samhället generar så många eller allt fler av dessa våldsamma har de överhuvudtaget inga bekymmer med annat än takten på eventuella utbyggnadplaner.

Inte krävs det mycket ljus över det faktum att fängelserna i USA fylldes mycket snabbare med en lag som vid ett tredje brott automatiskt ledde till inlåsning på lång tid även för ganska små brott. Fängelser som drevs av privata intressen och enbart i vinstsyfte. Reportagen därifrån om vanvård och övergrepp i tex 60-minutes är som en inblick i ett skräckkabinett. Reportagen från fullständigt slutna fängelser med inget annat än kameraövervakning och inga andra rättigheter än djungelns lag, för ju mer tanken till treblinka, auswitch och arbetslägren, som byggdes helt och hållet utifrån skaparnas intressen och behov.

Ska vård och andra institutioner vara till för individen eller tvärtom? Ska vi bara ta itu med symptomen eller ska vi bota orsaken till sjukdomen? Vaccin i alla ära, men ska vi inte ta itu med de verkliga sjukdomarma och ”vaccinera” oss mot allt allvarligare misstag mot medmänskligheten?

%d bloggare gillar detta: