Pensionsbeskeden är syndigt rosa.

Vi ska förhoppningsvis ändå inte känna oss kn*ll*d* av storfinansen eller de aningslösa ekonomerna som på allvar trodde att fick bara räven vakta hönshuset skulle allt gå väl.

Våra fonder förser tydligen ockupanter med medel. Det som blir vår död är redan någon annans. Pensionsfonder göder ockupationen av Palestina medan Rickard Geere fördomer bosättningarna

.

Vårt opassionerade bröd är den andres död. Brödsbrytelsen har ett bäst före datum och vinet, det bästa, visar sig sparat till sist, utspätt.

Om vi och alla gamarna ska kunna leva på pensionerna måste krigen och vapenförsäljningen gå ypperligt bra.. Med pannlampor smorda i olja sändas korstågen i betryggande realtid. Läkemedelsbolagen ha pandemier väntande och sjukligheten hållas hög. Campylobacter ha ett långt resistent liv. Salmonellan känna sig som flugsmällan. GMO måtte lyckas sterilisera vinsten, göra labbet till ett sexförväxtnäste och maten till en främmande kultur.

Vi ska vårdas, inte leva och då kan ju inte förvåningarna bli så stora om vi dör innan vi ser hur låga, förbrända pensionerna blir. Underbart är mycket kortare än vad Povel sjöng, medan inflationen, nollräntan och börsens oblyga jycke tuggar på våra ben som den hemkära hund den tycker sig vara.

Reliker vara vi, samlade i lådor, lagrade i politiskt betungande museer.. Det småsyndigt rosa kuvertet, bjudningen till ålderdomens kalas, glam och stoj av äntligen, är en chimär.

Vi som trodde vi skulle passera en flod, en gräns torrskodda, EUfrat, men spolades bort och sköljdes rena i dess malström istället. Spolades upp på främmande strand, vårt eget land. Nu ha vi nästan inga illusioner, de som händelsevis stannat kvar, ser ut som urgamla synder vi måtte skyla genom att ta bladet från munnen.